<- Del 1.
Även om James Whale var före sin tid var hans filmer inte alltid perfekta exempel på nytänk och tolerans. De två melodramerna En läkares moral (1932) och Kyssen framför spegeln (1933) är till exempel tveeggade svärd – jag har visserligen inte sett den första filmen, men jag har sett den andra och jämför man intrigerna känns de lika varandra på ett murket sätt. Även om filmerna inte kom kronologiskt efter varandra känns de värda att nämna ihop, eftersom de så väl belyser den typ av (inte alltid kommersiellt framgångsrika) film som Whale gjorde utanför skräckgenren.
Kyssen framför spegeln är ett rättegångsdrama om en man som mördar sin fru för att hon varit otrogen. Huvudpersonen är en advokat, som också är mannens bästa vän. Han försvarar mördaren i rätten och börjar samtidigt misstänka att hans egen fru har en affär med en annan.
Det är en obehaglig film, dels för att den är så välgjord. Nancy Carroll är bra som den eventuellt otrogna frun och Whale döljer hennes motiv skickligt – och paranoian som upplevs av advokaten (spelad av Frank ”Trollkarlen från Oz” Morgan) är effektivt gestaltad. Whale var, som alltid, noga med att ge dramat en suggestiv, visuell utformning och med den legendariske fotografen Karl Freund skapar han flera estetiska höjdpunkter i filmen.
Men det verkliga obehaget ligger förstås i den mördade kvinnan, och sensmoralen att det på något sätt är okej för en man att mörda sin fru – att kvinnans svek är så stort att mannens vrede är förståelig; detta solklara fall utgör alltså ett Moment 22 för 30-talets publik (eller åtminstone dess kritiker, som tyckte om filmen medan publiken svek). På så sätt är filmen typiskt Whalesk – uppseendeväckande i sin originalitet, den ovanligt känsliga tematiken och karaktärerna som sitter fast i ett utanförskap; den här gången i någon slags gråzon mellan rätt och fel. Filmen förstår varför kvinnan skulle kunna vara otrogen, eftersom mannen försummar henne med sitt arbete; Nancy Carroll gestaltar henne på ett relativt mångfasetterat sätt, och placerar sig i raden av nyanserade Whale-kvinnor. Problemet är att filmen ändå vill föreslå att det skulle kunna vara rimligt att mörda henne.
The Old Dark House (1932)
Lustigt nog klämde Whale in en av sina bästa filmer mellan En läkares moral och Kyssen framför spegeln – Överraskade av natten, som i rimlighetens namn bör omnämnas med sin originaltitel, som är lika genialiskt enkel som förklarande: The Old Dark House.
Filmen handlar om – gissa vad – ett gammalt, mörkt hus.
Mer specifikt är filmen ett senkommet attribut till ”Old Dark House”-genren, en idag utdöd genre som var mycket populär på stumfilmstiden och som gick ut på att en grupp människor var samlade i ett stort hus som eventuellt var hemsökt (ofta visade det sig dock, á la ”Scooby Doo”, vara någon mänsklig lurifax som låg bakom ”spökeriet”). Med tanke på sin raka titel så kan man kalla Whales film för den ultimata filmen i genren och timingen föreslår det.
Ursprunget till genren fanns redan i filmens begynnelse, då de flesta filmer redan spelades in i studior med interörscenografi. En viss typ av melodram blev populär, där flera karaktärer hade personliga konflikter med varandra och där dramatiken oftast var avgränsat till ett hus – i Tyskland hade man ett speciellt namn för det, kammerspiel, och i och med att den genren växte fram samtidigt som den inflytelserika tyska expressionismen utvecklades snart en proto-skräckvariant av den. Den tyska regissören Paul Leni gjorde i USA en av de mest definierade ”Old Dark House”-filmerna The Cat and the Canary (En fasansfull natt, 1927) efter att filmer som till exempel The Bat (Mysteriet Flädermusen, 1926) blivit succér.
Vid det laget Whale gjorde The Old Dark House var genren dock välbekant och säkert uttjatad. Det fina med Whales film är hur koncentrerad och rå den är – den saknar genrens typiska höga produktionsvärde och stjärnglans. Istället är det gamla huset verkligen ett ruggigt gammalt kråkslott, karaktärerna karismatiskt opretentiösa och galghumoristiska och filmen utspelar sig under ett helvetiskt ösregn. Det är en av 30-talets mest stämningsfulla och minnesvärda thillerfilmer, inte minst för att Whale tillsammans med fotografen Arthur Edeson utnyttjar varje vinkel och skugga, samtidigt som han leker med optiska illusioner och andra överraskningar; Edeson ahde fotat Frankenstein åt Whale, och skulle komma att fota Den osynlige mannen och senare klassiker som Riddarfalken från Malta (1941) och Casablanca (1942) åt Warner Bros.
Det är en lysande film, inte bara ruggig och stämningsfull utan ofta hysteriskt rolig, full av Whales brittiskt absurda och galgdinglande humor. Karaktärerna som anländer till det gamla huset är för många för att gå in på – och deras intriger ganska godtyckliga. Mer minnesvärt är det dunkla familjedramat som pågår hos de bisarra karaktärerna som bor i huset och ”välkomnar” gästerna. ”Vi har inga sängar!” kraxar husets matriark (Eva Moore) och de bör verkligen, verkligen inte gå upp på vinden… om de är hungriga? För all del: ”Have a potato!”
Moore stjäl showen tillsammans med Earnest Thesiger (som spelar kvinnans muntert makabre make), som senare skulle vara lika festlig i Frankensteins brud, och då ska det nämnas att resten av rollistan består av idel begåvningar som Gloria Stuart, Charles Laughton, Ramyond Massey, Melvyn Douglas och Lilian Bond – samt, förstås, först i rollistan, Boris Karloff som den extremt mystiske vaktmästaren som bor i ett gammalt skjul.
The Old Dark House är idag en legendarisk film men inte heller den blev någon större publikframgång när det begav sig, så Whale fick återvända till storbudget-skräcken med Den osynlige mannen (1933), som kom att bli hans personliga favoritfilm av de han gjorde, och än idag en mycket populär film bland skräckfans. Filmen blev ett stort genombrott för den storartade skådespelaren Claude Rains, vilket är högst ironiskt eftersom han nästan aldrig är i bild.
Filmen bygger såklart på H.G. Wells berättelse om vetenskapsmannen som listar ut ett sätt att bli osynlig och därefter blir galen av maktbegär. Whale är noga med att inte göra en repris av Frankenstein, som förstås hade en snarlik handling. Den osynlige mannen har en mer elegant intrig, och Whales signaturmystik är påtaglig i synnerhet i första halvan av filmen, där han introducerar huvudpersonen som en mystiske man klädd från topp till tå som checkar in på ett kreti-och-pleti-värdshus ute i ett ingenstans där en snöstorm viner på utsidan. Vad han gör där, hur han hamnat där, vad som föregått detta ögonblick i storyn, lämnar Whale helt till fantasin och publiken är lika frågviss som de charmigt provinisella människorna på värdshuset som spekulerar i vem deras mystiska gäst är (en av dem är Una O’Connor, som vid det här laget gjort en karriär av att spela samma skrikande gaphals i film efter film).
Efter en mysigt lång uppbyggnad kickar intrigen igång och den överensstämmer rätt bra med vad vi idag skulle kalla en slasherfilm. Liksom i Frankenstein har den galne vetenskapsmannen vänner, kollegor och en tapper fru (Gloria Stuart) som letar efter honom – men till skillnad från i den filmen så blir Rains’ karaktär nästan oförlåtligt ondskefull här. Hans gåva till mänskligheten har vid någon punkt helt klart övergått till en gåva till honom själv och vi får i festliga montage se honom begå såväl hyss som djävulskap och direkta mord i sitt osynliga övertag. Karaktärerna omkring honom är ibland skräckslagna, men ibland märkligt kolugna. Man måste älska konstapeln i den lilla småstaden som konstaterar: ”He’s invisibl’, at’s what’s a’ matter with’um!”
Den osynlige mannen blev en braksuccé, och liksom Frankenstein avlade den flera uppföljare i nedåtgående kvalité. I synnerhet specialeffekterna fick folk att tappa hakan och de är, i sin relativa enkelhet, fortfarande imponerande; få filmer har kunnat säljas så rättvist med sina specialeffekter – Claude Rains osynlige man är en att ställa brevid Christopher Reeves Superman (1978) och Spielbergs dinosaurier i Jurassic Park (1993).
På en mer filosofisk punkt är Den osynlige mannen också den kanske mest mångasetterade figuren ur Universals monsterkatalog. Det som skiljer titelfiguren från de andra ”monstren” är att han drivs av fri vilja – där Frankensteins monster är en slags bebis, Draucla en levande död och Varulven ett offer är den osynlige mannen en tvättäkta narcissist, besegrad av sin Von Oben-attityd till mänskligheten och sin genuina ovilja att tillfredsställa några andra begär än sina egna. Och som osynlig får alla hans fantasier fritt spel och han blir, i sin festligt kacklande munterhet, ett riktigt monster. Samtidigt är han klassisk och dynamisk Whale-karaktär – han är inte bara en outsider utan en slags smältpunkt mellan samhällsklasserna, en överklassman vars inbillade storhet inte erkänns av den pragmatiska arbetarklassen, och jag tror Whale (som själv var en pseudoaristokrat som från början kom från arbetarklassen) kunde känna igen sig i denna figur.
Whale skulle följa upp succén med Den osynlige mannen med Frankensteins brud, den legendariska uppföljaren till Frankenstein och kanske den film som Whale blivit mest berömd för bland cinefiler. Men återigen var han ovillig att krypa tillbaka till skräckkorset och han gjorde det inte förrän han blev tvungen – efter Den osynlige mannen gjorde han följaktligen två melodramer. Den första, By Candlelight (Resan till Monte Carlo, 1933) var byggd på en populär pjäs och blev en succé och en kritikerframgång – Carl Laemmle gav Whale regijobbet och Whale gjorde om pjäsen till en sofistikerad komedi i samma stil som Ernst Lubitschs populära filmer.
Det var en viktig framgång för Whale, eftersom filmen etablerade honom som en regissör som kunde göra annat än skräck – paradoxalt nog, kan tyckas, med tanke på att han anlitades av Universal eftersom han var teaterregissör och att hans första filmframgångar var dramafilmer. Trots filmens framgångar har den, mig veterligen, aldrig getts ut på DVD eller Blu-Ray.
I vilket fall som helst var producenten Laemmle så nöjd med filmen att han gav Whale en rejäl löneförhöjning och lät honom regissera ett stort påkostat drama – Över floden (One More River, 1934) – som, såklart, blev Whales största flopp fram tills dess.
Över floden (1934)
Lika mycket som Whales karriär består av framgångar och motgångar består den av kontraster. Över floden är, liksom Kyssen framför spegeln, ett skilsmässodrama men till skillnad från den filmen är den helt berättad utifrån kvinnans perspektiv och hela intrigen bygger på att hon arbetar på sin frigörelse. Vi introduceras för Clare (Diane Wynyard) som lever med en vedervärdig man (Colin Clive, igen) och på en färja träffar hon den mysige Tony (Frank Lawton) som hon sakta men säkert lär känna.
Oförutsägbart är det inte, och Över floden är oundvikligen föråldrad eftersom den sociala satiren attackerar problem som rent konkret inte existerar idag – filmen består av väldigt 30-talsstroppig dialog, och hela andra halvan av filmen är ett rättegångsdrama där en uppenbart ondskefull domare (Lionel Atwill) står inför den empatiske (Gilbert Emery); konservativ mot progressiv, i ett rättssystem som är fascinerande arkaiskt – samtidigt som det förstås accentuerar de problem som fortfarande finns idag.
Ett annat tydligt problem med filmen är den så kallade Hayes-koden som nu applicerats i Hollywood. Det kräver ett kapitel för sig, men för en oinvigd betydde den i korthet att filmer blev mer moraliska och dygdiga, praktiskt taget helt befriade från sex och ”oanständigheter” och även en hel del våld – fram tills denna punkt var filmer ganska vågade och anammade ett naturlig vuxet perspektiv; de kunde finkänsligt hänvisa till saker som sex utan att vara explicita, men nu blev censuren rigorös och det var början på Whales mer akuta problem som filmskapare. Än var hans karriär inte i fara, men denna vändning mot moralism i Hollywood skulle efterhand leda till ett klimat där han hade svårt att uttrycka sig. Mer praktiskt, vad gäller Över floden, var Whale tvungen att klippa bort och göra om scenen där Clive våldtar Wynyard, akten som gör att hon bestämmer sig för att skilja sig; resultatet blev, föga förvånande, att filmen blev tamare.
Över floden (1934)
Ändå är filmen långt, långt före sin tid i sin rakhet och ”omoraliska”, självklara syn på kvinnans roll i samhället. Den hänvisar öppet till mäns våld mot kvinnor, sexistiska samhällsstrukturer, ett kvinnofientligt juridiskt system och socialt konstruerad skam i en tid då de flesta inte ens hade formulerat dessa problem. Återigen är det svårt att inte tänka sig att Whales erfarenheter från ett liv som öppet homosexuell inte bidrog till hans vilja att göra en berättelse som handlar om att alla människor, även kvinnor, ska ha rätt att leva sitt liv precis som de vill.
Sådana sanningar kan, om de inte blir belysta i sin tid, ignoreras om de konstateras för sakligt. Det är på så vis inte konstigt att så få ville ta i Över floden med tång när det begav sig – rent ekonomiskt dog filmen en plågsam död. Men så var också Whales karriär ett flipperspel av upp- och nergångar, möten med trasiga själar och stolta outsiders. Själv var han en dandy med tungan rätt i mun och ena ögonbrynet ständigt höjt – kvinnor som Mae Clark, Diane Wynyard och Gloria Stuart var frigjorda och hade skinn på näsan och skulle inte få ta lika mycket plats efter Hayes-koden. Stuarts saltiga repliker i hennes mest berömda roll (som den åldrade Rose i Titanic, 1997) är inte långt ifrån den klatschighet som var typisk för denna era, och som Whale säkert också drog sig med.
Colin Clive, Elsa Lanchester och Whale under inspelningen av Frankensteins brud.
Men Whales eget förhållande till sina filmer har förblivit en dunkel vetskap. Han var ett barn av mellankrigstiden och började sin karriär under 1920-talet, då den normbrytande och mer dekadenta kulturen gick väl ihop med de teman och idéer han verkade dras till. Också filmmediets mer fantastiska sidor, som magin och surrealismen från den tyska expressionismen, färgade honom.
Men allt detta skulle bli mer och mer ifrågasatt under 1930-talet – liksom nazisterna i Tyskland skulle USA:s moraliska ordningsmän anse att filmer som Frankenstein och Den osynlige mannen var ”subversiva” och Whales relativa och öppet liberala syn på människan skulle bli mer och mer komprimerad i takt med att andra världskriget närmade sig. Och otroligt nog var det hans kritik mot nazismen som skulle bli hans fall.
Men först lockades han tillbaka till Frankenstein och uppföljaren som många ansåg var hans slutgiltiga mästerverk…
Fortsättning följer.
FREDRIK FYHR