The End of the Tour

David Foster Wallace var, om inte en stor författare så en stor samtalare. Han var en av de där människorna som pratade på ett vattentätt sätt – noga med att aldrig säga någonting fel, eller någonting som skulle verka oklart. Han tillhörde en ironisk era, där självmedvetenhet var allt – en som fortfarande pågår – och för att bekämpa den var han självmedveten om sin självmedvetenhet. I intervjuer kunde man höra hur han försökte han ha uppsikt över hela sin publik. Han hade en oavbruten oro inför hur han verkade vara, som om han visste att det var lönlöst att försöka kommunicera den han ”var”. Men att framstå som pretentiös eller överlägsen, eller fånig eller dum, var något som Wallace var så rädd för (och han erkände det öppet) att han ibland hade svårt att säga något alls.

Kanske att han var en stor författare. Jag vet inte, för jag har aldrig läst någon av hans böcker. Faktum är att jag inte visste vem han var förrän jag såg The End of the Tour, där han spelas av Jason Segel. Några av boktitlarna har jag hört förut, och förmodligen har David Foster Wallace kommit in genom ena örat och ut genom andra när jag suttit i en eller annan universitetssal, men jag har svårt att lägga författare på minnet. Sanningen är att medan jag sitter här med min encyklopediska filmkunskap så är min litterära kunskap splittrad och slumpmässig – jag råkar ha läst Kundera, Cartarescu och Adonis, men jag kommer inte veta vilka Ngugi Wa Thiong’o eller Ko Un är förrän de vinner Nobelpriset. (Google assisterade den sista meningen).

Min poäng med detta fåfänga sidospår är att komma med en uppriktig dementi, i Wallaces anda. När man umgås med någon, som man gör med författare när man läser böcker eller lyssnar på dem när de talar, så hamnar man gärna i ett konstigt, influerat tillstånd. Man går omkring och tror att man är den personen eller, åtminstone, uppenbarligen, att man skriver något som står i någon slags direktkontakt med den.

För Wallace var en fascinerande person och beroendeframkallande att lyssna på. Jag vet, för jag har plöjt YouTube på intervjuer med honom. Hans avskedstal till eleverna på Kenton College år 2005 – med den provisoriska titeln This Is Water – gör mig tårögd och upprymd, som om jag sett min hjärna och mitt hjärta öppnas och de exakt rätta orden formats ur själssubstansen som lera. Någon av dessa dagar får jag väl tid att läsa en av hans böcker, även om jag inte är säker på att den över tusen sidor långa ”Infinite Jest” (1996), Wallaces kanske mest berömda bok, blir den jag går till.

Titeln The End of the Tour syftar till en bokturné som Wallace gjorde för just ”Infinite Jest” – den typ av bokturné, förklarade han i en intervju, som gör att förlaget kan hoppas på att få lite pengar tillbaka eftersom de nästan alltid går back på ”litterär” litteratur. Filmen skildrar hur Rolling Stone-journalisten David Lipsky (Jesse Eisenberg) följde Wallace (Segel) under de sista fem dagarna på hans turné under den iskalla vintern 1996.

Lipsky finns förstås i verkligheten och filmen bygger på de inspelningar han gjorde med Wallace, vilka i sin tur blev boken ”Although of Course, You End Up Becoming Yourself”. Filmen är fiktiv, förstås, men dialogerna ligger mycket nära det som verkligen sas mellan Lipsky och Wallace – det är inte långt ifrån sanningen att säga att de redan hade sitt manus klart för sig.

Vilket också är svagheten med filmen – The End of the Tour är en bra film. Den är, ni vet, lite ”skön” att se på en söndagseftermiddag (en verklig videosöndag, if you will). Det är en lite småflufflig feel-good som bara består av två snubbar som snackar tugget – de avhandlar relationer och anekdoter, de diskuterar de inte bara semantiska skillnaderna mellan att vilja och att behöva och de spekulerar om teknikens framfart och Internets påverkan på människan, de går på bio och ser John Woos Broken Arrow (1996) och kommer ut storögda medan deras kvinnliga sällskap föraktfullt fnyser.

Filmen lägger sin ribba rätt lågt och kan, med det i åtanke, fungera. Eisenberg fungerar i rollen som Lipsky – och Eisenberg är en så enhetlig skådespelare att han antingen fungerar i en film eller inte – och Jason Segel fungerar som Wallace. Segel är en karismatisk person och det finns något sympatiskt i att se honom göra sitt allra bästa som skådespelare. Han är inte Brando. Han är rätt långt ifrån Wallaces högaktiverade sätt att tänka samtidigt som han pratade, och han hittar inget sätt att uttrycka Wallaces fundamentala trasighet – Wallace (som led av kronisk depression och tog sitt liv 2008) pratade på ett sådant sätt, med grimaser och nervösa tics, att det såg ut som att livet var en nästan övermänsklig utmaning och att han hade ont av att bara vara.

Segel… fungerar. The End of the Tour är en bättre ”Jason Segel spelar David Foster Wallace”-film än vad det är en bra Wallace-film. Det finns något i grunden irriterande med en film om en så ambitiös människa som inte matchar hans ambitioner. Men värre är kanske att filmen har svårt att hitta Lipsky, som filmen lika mycket ska handla om. Vi förstår att Lipsky är en slags Salieri till Segels Wallace –  och vid någon punkt uppstår en schism mellan dem, som mest bygger på Lipskys avundsjuka på Wallaces talang och hans avslöjande oförmåga att lyssna på vad han faktiskt säger – men vi når aldrig karaktärerna på djupet. Lipsky är i synnerhet utanför sin egen film, om den nu ska handla om honom, eftersom grundmaterialet, hans intervju, fokuserar på Wallace.

Visuellt och konceptuellt påminner filmen mycket om en TV-serie – ganska karaktärslöst fotat med fokus på skådespeleriet och dialogerna – och fastän filmen bygger på något så intimt och avgränsat som en serie inspelningar på diktafon så har den inte valt att använda det formatet på något intressant sätt. Tänk, till exempel, en film som bara innehåller vad som sagts de gånger diktafonen varit påslagen – en konceptuell idé som hade passat Wallace, som skrev en bok som ”Brief Interviews with Hideous Men” (som blev film 2009) som består av fiktiva intervjuer med vedervärdiga män som svarar på frågor vi aldrig får läsa.

Allt det här låter gnälligt och surt, men The End of the Tour är inte dålig. Den är tvärtom bra, underhållande, precis som TV-serier ofta är. Ironiskt nog, får man säga, eftersom Wallace var så beroende av TV att han aktivt valde att inte äga en. Det finns något obscent i sättet TV-serierna får sina åskådare att ”fastna”. Människor pratar, vi tittar. Det är ett rent kognitivt trick, konsten att visa A men inte B, men i utbyte för sitt tittande får åskådaren inte konst eller substans eller mening utan bara en till tråd spunnen av manusförfattarspindlarna, i vars nät TV-junkien sitter fast.

Det låter som att jag skämtar, men jag är egentligen allvarlig. Det var Wallace också. The End of the Tour fångar inte det allvaret, men det är en behaglig film som ibland snuddar vid de mer intressanta och dynamiska sakerna såväl i Lipsky, den halvbegåvade wannaben, som i Wallace, det stora författargeniet, och i den där flytande känslan av att minnas fina stunder man haft i livet. Det är en liten film om mycket större saker, men i sin litenhet är den sympatisk. Framför allt kan det vara en ingångsport till Wallace – det kan jag verkligen skriva under på.

FREDRIK FYHR

THE END OF THE TOUR

Originaltitel; land: The End of the Tour; USA.
Urpremiär: 23 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 4 februari 2016 (Göteborg International Film Festival), 14 mars 2016 (DVD/BR/VOD).
Speltid: 106 min. (1.46)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jason Segel, Jesse Eisenberg, Anna Chlumsky, Mamie Gummer, Joan Cusack, Ron Livingston, Becky Ann Baker, Mickey Sumner.
Regi: James Ponsoldt.
Manus: Donald Marguiles efter David Lipskys bok ”Although of Course, You End Up Becoming Yourself”.
Producent: James Dahl, Matt DeRoss, David Kanter, Mark C. Manuel, Ted O’Neal.
Foto: Jakob Ihre.
Klippning: Darrin Navarro.
Musik: Danny Elfman.
Scenografi: Gerald Sullivan.
Kostym: Emma Potter.
Produktionsbolag: Modern Man Films, Anonymous Content, Kilburn Media.
Svensk distributör: Universal Sony.

Betyg och omdöme: Bra film – ett tekniskt godkänt utförande av fantastiskt underliggande material, med fungerande skådespelare och dialoger som inte kan misslyckas; jämn och underhållande, om än inte så djup eller dynamisk som den skulle kunna vara.