I Lukas Moodyssons traffickingskildring Lilja 4-Ever (2002) brinner en tydlig angelägenhet som inte går att missa. Inte bara finns vilja att berätta historien, det finns en idé bakom hur den berättas och varför den berättas på ett visst sätt – avskalat, naket och sakligt, en exakt och metodiskt utarbetad stil som inte blandar in romantik förrän den måste. När bröderna Dardenne gör en film som Två dagar, en natt kan man inte missa att de arbetat från grunden upp, med en genomtänkt och originell story som på ett effektivt sätt förmedlar ett politiskt budskap. Även en mindre helgjuten film, som biofärska Yarden, kan kännas originell och genuin i sin vilja att kommunicera ett samhällsbudskap. Det spelar ingen roll vad en film handlar om, så länge den vet hur den ska handla om det.
Paradissviten är en film som helt klart vet vad den vill handla om, men dess ”hur” gör en skeptisk. Här finns våldtäkter, prostitution, rasistiskt våld, mobbing och hela den feel-bad-flora som europeisk arthouse så gärna vältrar sig i. Men hemska saker gör inte en film automatiskt bra eller ens angelägen. Regissören Joost Van Ginkel ger oss en hel del elände här, men han verkar cyniskt oengagerad av det. Som manusförfattare är det ännu värre – eländet är nämligen knutet inte till den bistra verkligheten, utan till karaktärer och intriger som osar av cinematisk déjà vu. Det är knappast ett smickrande omdöme – i värsta fall kan man tolka Paradissviten som arthouse-exploitation, och Van Ginkel som en opportunist med ett blött finger i luften, redo att ta emot ett famn rosor och bli beundrad för en gärning han aldrig haft viljan att genomföra.
Van Ginkel sträcker sig direkt efter föremålen som finns i det cinematiska skafferiet. Här har vi en panorama-historia, alltså en film med många olika karaktärer vars öden sammanflätas; en subgenre som preciserades av Robert Altman och som egentligen aldrig dött ut, men som heller aldrig blivit bättre än i Paul Thomas Andersons Magnolia (1999).
Vilka är karaktärerna, hur sammanflätas deras öden, vad är den röda tråden och hur får Van Ginkel till den?
Well, förvänta er inga ytterligare överraskningar. Filmen utspelar sig i Amsterdam. Här, som i alla andra städer, finns klasskillnader. Den begåvade Issaka Sawadogo spelar Yaya, en papperslös invandrare som får pengaproblem. ”Nästa gång snackar jag med immigrationsverket, fattar du?” väser en vit, skurkaktig liten elak man. Yaya är religiös och moralisk av sig, naturligtvis ett stort fromt lamm. För att hjälpa sin granne, en tvåbarnsmamma i samma sits som han, blir Yaya tvungen att sälja sex (typ). Det här, i förlängningen, blir ett slags offer. Han är en Jesus-figur i en ond värld.
Ändå är det utan vidare mystiska förtecken Yaya i Amsterdams red light-kvarter träffar Jenya (Anjela Nadyalkova) som kidnappats och tvångsprostituerats efter att ha lurats av en modellkarriär av Ivica (Boris Isakovic), en serbisk krigsförbrytare som agerar hallick och gangster när han inte är hemma med frugan och snuttar med sin nyfödda son. Scenen där Jenya inser att hon blivit lurad är naturligtvis hemsk – för våldtäkt är en hemsk sak och trafficking är avgrundsjupssorgligt. Det betyder inte att Van Ginkel vet hur han ska handskas med dessa saker – han berättar allt i en stil som varken föreslår bu eller bä, och våldet blir tomt och substanslöst, egentligen bara en till slags generiskt filmvåld, lika befriat från kontext som en sydkoreansk actionfilm men mer osmakligt eftersom vi vet att detta våld existerar i verkligheten. Jenya är modellerad av verkligheten, men Van Ginkels slentrianmässiga stil gör henne till en klyscha – för att inte tala om Ivica, en Snabba cash-skurk där vi som vuxna människor förväntas bli chockade av att han också kan vara en familjefar.
Dessa karaktärers intriger är dock de bättre i Paradissviten; dels för att de åtminstone vill skildra verkligheten, dels för att de åtminstone känns, hur spekulativt det än må vara, dels för att skådespeleriet är oklanderligt. Van Ginkel hade kunnat stanna i den berättelsen och ansträngt sig för att hitta nyanser och nya djup, någon slags stil som sammankopplar karaktärerna, och framhäver ett budskap, på eleganta och effektiva sätt; något som gett oss en anledning till att vi ser saker vi redan känner till, som om de skulle överraska oss eller få oss att känna vad vi redan känner som om vi aldrig känt det förut.
Tyvärr spär Van Ginkel ut filmen med ytterligare karaktärer som han inte alls kan ta ansvar för. Berättelsen om Seka (Jasna Djuricic), en kvinna som överlevt kriget mellan Bosnien och Serbien och sörjer sin förlorade son (som blev avrättad av, vem annars än filmens ”skurk” Ivica), kommer kort sagt ingenstans. Seka har ett odefinierat kontorsjobb, funderar på ett förhållande med kollegan Maarten (Reinout Bussemaker) och även om kameran vilar på Djuricics spända blick, som om vi ska börja undra vad hon tänker på, så händer inget mer i intrigen. Hon genomför en hämnd på Ivica som vi aldrig får se utgången på, eftersom Van Ginkel inte hinner slutföra alla intriger innan filmen är slut.
Eftersom Paradissviten är vad vi brukar kalla ”europudding” (ett samarbete mellan flera olika europeiska länder) så har vi även en svensk bit av kakan och tyvärr är den helt klart den sämsta delen. Där vi rör oss uppåt i samhällsstegen kommer vi nämligen till överklassen här, vilken symboliseras i (vad annars) klassisk musik och berättelsen om pojken Lukas (Erik Adelöw) som är underbarnsbegåvad pianist men som också är nervös, mobbad i skolan för att han jämt kissar på sig. Hans pappa (Magnus Krepper) är en dirigent och hans mamma (Eva Röse) en världsberömd fiolinist. Naturligtvis är sensmoralen, liksom den var för ”Quiz Kid Donnie Smith” i Magnolia, att vuxna måste vara lyhörda mot, och ta hand om sina barn, och inte försöka förverkliga sig själva genom dem.
Visst är det så. Det uppenbara problemet med Paradissviten är att det inte krävts någon ansträngning för att komma på de här idéerna, eller att skriva ner de här intrigerna. De saknar vad alla bra filmer behöver: Originalitet. Om filmen vill skildra verkligheten, desto större anledning att hitta på ett nytt sätt att göra det, utveckla eller överträffa något som gjorts tidigare, bidra till helheltsbilden. Van Ginkels film består av idéer som är primitiva, tagna direkt från första associationskedjan – överklass=Mozart. Underklass=trafficking. Mobbing=urin. Amsterdam=sex. Afrikansk invandrare=fattigdom, utsatthet och misstänkliggörande. Serbisk invandrare=gangster. Ung kvinna från Bulgarien=Prostituerad. Prostitution= Den ondskefulla torsken och montaget med ”det likgiltiga knullet”, där offret stirrar ut i ingenstans medan en äcklig manskropp juckar ovanför henne. Jag vet att det är hemskt, men det är också en kliché. Minst tre gånger återkommer samma montage här. Det kanske är gjort med all tänkbar god vilja, men det känns godtyckligt och opersonligt, som om Van Ginkel gjort en film för att han kunnat, inte för att han velat eller behövt.
FREDRIK FYHR
PARADISSVITEN
Originaltitel; land: The Paradise Suite; Nederländerna, Sverige, Bulgarien.
Urpremiär: 13 september 2015 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 11 mars 2016.
Speltid: 123 min. (2.03).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI 2K/DCP/2.35:1
Skådespelare (fullständig rollista): Anjela Nedyalkova, Boris Isakovic, Erik Adelöw, Issaka Sawadogo, Jasna Djuricic, Magnus Krepper, Raymond Thiry, Victoria Koblenko, Sigrid ten Napel, Dragan Bakema, Jeroen Spitzenberger, Yootha Wong-Loi-Sing, Babetida Sadjo, Steven Aqboda, Emmanuel Boafo, Reinout Bussemaker, Andre Dongelmans, Alena Dzebo, Hubert Fermin, Alexandra Hong, Bas Keijzer, Francois Djoks Makanga, Zukisa E. Nante, Anna-Maria Nikolaeva, Silviya Petrova, Veselin Rankov, Eldar Residovic, Eva Röse, Kees Scholten, Petia Silianova, Silviya Stanoeva, Bjorne Willemsen, Philip Rachid, Nanette Drazic, Aidan Mikdad.
Regi: Joost van Ginkel.
Manus: Joost van Ginkel.
Producent: Jeroen Beker, Ellen Havenith.
Foto: Andréas Lennartsson.
Klippning: Teun Rietveld, Bob Soetekouw, Joost van Ginkel, Wouter van Luijn.
Musik: Alexander Doychev, Bram Meindersma.
Scenografi: Gerard Loomans.
Kostym: Manon Blom.
Produktionsbolag: PRPL. samprod. Götafilm, Kaboal Pictures, Film Väst ass. Bastide Films. support. Netherlands Film Fund, Netherlands Production Incentive, Eurimages, SFI, Bulgarian National Film Center.
Svensk distributör: Folkets bio.
Betyg och omdöme: Medel – konventionellt och välspelat panorama-drama om utsatthet i olika samhällsklasser, men oambitiöst och pretentiöst utfört, med ett fantasilöst manus fullt av godtyckliga klichéer; filmen förvaltar inte sin allvarliga handling och när den är som bäst är den bara fyrkantigt chocksökande.