Tiden går, världen förändras, nya generationer söker sina spår bakåt och synen på dåtiden blir en annan än den varit – ta 1980-talet, till exempel, som länge var det ”fula” årtiondet. Till viss del har det nog att göra med att fyrtiotalister dikterat konsensus, och fyrtiotalister gillar inte 80-talet – Wall Street tog över, flower power var dött och begravet, alla skulle gympa i lila spandex, massmedia blev en grej, till och med Bob Dylan blev dålig.
Inte ens alla som var unga på den tiden är nostalgiska – som Quentin Tarantino, som ansåg att årtiondet sög och att amerikansk film aldrig var sämre än på 80-talet (och 50-talet, det årtionde som 80-talet mest efterliknade). Den populära filmhistoriska dokumentärserien The Story of Film avfärdade 80-talet som ett årtionde urholkat av MTV och reklamfilmsestetik.
Men tiden går… vi är inte riktigt där än, men jag tycker det känns ganska tydligt att 80-talet börjar likna en central punkt att förstå dagens popkulturella klimat från – inte minst eftersom att vi som föddes eller växte upp på 80-talet växt upp (något sånär) och börjat influera samhället med det bagage vi har med oss; ett tag var det nostalgi, ett överflöd av Bumbibjörnar och Trasdockor i loggorna. Fortfarande finns filmfanatiker i min ålder som tycker att roliga, men kanske inte så bra, filmer som Ghostbusters och Gremlins (båda 1984) är mästerverk. Men mest är det ännu yngre människor som behöver sådana snuttefiltar, så nu har den ytliga ”peppen” gått över till 90-talet, som verkar hetsas i modet och spöka i Melodifestivalen. Men ser man på den populärkulturella världen idag skulle jag vilja påstå att det är 80-talet som är inspirationens kärna.
Jag ber om tålamod från rigorösa akademiker och historiker. Jag vet att sådana här spekulationer saknar substans. Låt mig bli mer specifik: Den kommersiella film som slog igenom på 80-talet påminner mycket om den kommersiella film (och TV) som är populär idag. Och det är mer än bara generella, tidlösa markörer; det är ganska specifika saker, som inte var populära under det glättiga 90-talet eller det våldsamma, 9/11-betonade 00-talet.
Den kanske främsta förståelsen som 80-talet gett är respekten för populärkultur som begrepp överhuvudtaget. Filmerna som gjordes på 80-talet var, som jag nämnde i min recension av Terminator (1984), ”maskinellt konstruerad underhållning med en mänsklig glöd” – kommersiell kitsch som publiken tog till sina hjärtan och gjorde verklig, och därmed angelägen. Karate Kid, Goonies, Indiana Jones… praktiskt taget allt som Steven Spielberg rörde vid.
De som var kvar i 70-talet anklagade filmskapare som Spielberg för att vara konstlösa – och fnös åt PR-karuseller som E.T. (1982) och Batman (1989). Menade att moderna filmer saknade själ. Att de bara var produkter. Att det var bättre förr.
Visst, 70-talet var ett otroligt dynamiskt årtionde i filmhistorien. Men med facit i hand får man säga att kritikerna var tondöva inför sin samtid – och de kunde nog inte föreställa sig en ”filmskapare” som Michael Bay, som de facto bara gör produkter. Jag menar inte att alla filmer från 80-talet var bra bara för att de var populära – många kassakossor, som Dirty Dancing och Top Gun, tycker jag är urtråkiga – jag menar att de hade en annan kvalité, en som låg bortom den kommersiella inramningen och som till viss del andades genom den. Popkonsten föddes förstås redan på 1950-talet, men det var inte förrän på 80-talet som den blev reell och människor började tänka som Andy Warhol en gång gjort – men inte konceptuellt, utan på riktigt.
Till viss del byggde storfilmer på formler som Hollywood alltid byggt på – inte minst Westerngenren, som genomgått en krånglig metamorfos under 70-talet via vigilantfilmer som Dirty Harry (1971) och Death Wish (1974) hittade ett nytt hem i den nya actiongenren; i första halvan av 80-talet genom de Vietnam-bearbetande maskinmännen (Stallone och Schwarzenegger) och i andra halvan hjälten av kött och blod, Bruce Willis i Die Hard (1988) och kampsportshjältar som Jean-Claude Van Damme och Jackie Chan.
Men 80-talet hade också en estetik – mycket riktigt boostad av MTV och regissörer som jobbat inom reklam – som gav filmerna en ny energi som publiken gillade. Det var inte bara att filmer började innehålla mer stickbilder och fler klipp – det var sättet det var klippt på som gjorde saken.
Ett signum blev till exempel montaget, som eggade publiken med poplåtar och flera händelser i en svepande sekvens (liksom en musikvideo… vad annars?). Montage i sig var å andra sidan inget nytt. Redan så sent som 1969 efterlyste Roger Ebert ett slut på dessa ”Semi-OLI:s”, det vill säga Semi-Obligatory lyrical interludes, ”that we’re all sick of” – men då var det oftast romantiska montage där kärlekspar rullade runt i gräset, filmade lite ur fokus till tonerna av soft-rock. När det begav sig avfärdade man denna stil som lat, men 80-talets montage visade att man kunde använda stilen för att berätta en intrig, bygga upp karaktärer och skapa en känsla för dramat; en film som Rocky IV (1985) består nästan till en tredjedel av montage och popmusik, och det är till stora delar det som gör filmen (skamlöst) spännande.
Som så ofta såg kritikerna inte vad publiken reagerade så starkt på – detta eftersom många kritiker, likt forskare, har en tendens att luta sig tillbaka på de etablerade kunskaper som deras egen expertis bygger på, och därför bli provocerade av nyskapande saker som gör dem osäkra. Men nuförtiden är det ingen som överraskas av ett montage i en film – tvärtom kan man utan skam konstatera att de var som bäst på 80-talet.
Allt detta leder oss till de två filmer jag valt att ta en titt på: John Woos A Better Tomorrow och Michael Manns Manhunter. De är båda från 1986, och fyller alltså trettio år i år. Det är två filmer som exceptionellt väl ramar in sin samtid, och den 80-talsestetik jag pratat om, men historien har visat att det också var profetiska filmer som skulle ha indirekt inflytande på framtiden. Eller, rättare sagt, filmer som görs idag.
John Woos A Better Tomorrow har med rätta kallats för Hong Kongs Star Wars. Det var en förkrossande succé i landet som helt ritade om kartan för hur film gjordes där – den satte Woo på kartan och gav den underbara skådespelaren Chow-Yun Fat en Hollywood-karriär (han har en oförglömlig biroll som gangsterlakej med hjärtat på rätta stället), men ännu viktigare för dess framgång var att den satte ett rampljus på Hong Kong som filmland och inspirationskälla.
Den här texten handlar inte om Hong Kong-film, vilket i förlängningen inkluderar åtminstone kinesisk film, men det räcker med att säga att de gör saker lite annorlunda där. Där man i västerländsk film gärna rynkar på näsan åt tonmässigt ojämna filmer var Hong Kong-traditionen upprorisk – allvarliga saker som Vietnam-kriget kunde med hög svansföring skildras i bombastiskt sentimentala manér och den inhemska publiken ryggade inte tillbaka när ultravåld blandades med mjuk melodramatik eller rena tramset.
Woo skulle bli 80-talets underbarn, främst med klassiska actionfilmer som The Killer (1989) och Hard Boiled (1992) men den stil han blev känd för är påtaglig redan i den mer oslipade A Better Tomorrow; Woo filmade actionscener operatiskt, med exakt utmätta klipp och lek med slow-motion. Eldstrider, krossat glas, vita duvor, långa svepande kamerarörelser som rytmiskt kopplades ihop med rappa ryck, döda kroppar och ett ibland nästan orgasmiskt dödande.
Det låter lite osmakligt när man skriver det i text, men Woos stil är fortfarande förbluffande elegant, en blandning av rått våld och visuell skönhet och gjort med sådan talang att man måste utgå ifrån att Woo hade en genuin förståelse för filmkonsten som dynamiskt instrument. I A Better Tomorrow finns scener som är så omskakande att man aldrig glömmer dem – som Chow-Yun Fats mordattentat på ett dussin gangsters, där Woo bokstavligt talat planterar några pistoler i ett par blomkrukor (som kommer till användning lite senare).
Även om ingen riktigt kan kopiera Woo så var det en stil som kom att forma actiongenren i USA – och idag kan man säga att Woos actionscener är prototypen för hur actionscener filmas, oavsett om det rör sig om påkostade, CGI-boostade Marvel-filmer som Avengers eller billigare saker som senaste Taken. A Better Tomorrow har dessutom ytterligare gangster-estetik som är före sin tid – redan i inledningsscenen tänder Chow-Yun Fat en cigarett med en brinnande dollarsedel som påminner om estetiken som skulle upprepas senare, gång på gång i gangstarapkulturen (och inte för inte skulle Wu-Tang Clan göra ett helt album kallat ”A Better Tomorrow”).
Intrigen i A Better Tomorrow är av ett snitt som var lika klassiskt då som nu. Filmen handlar om två bröder – Kit (Leslie Cheung) är polis medan den Ho (Ti Lung) är gangsterboss. Liksom i Gudfadern (1972) uppstår konflikten när deras far blir skjuten; Ho hamnar i fängelse och när han kommer ut försöker han, liksom så många andra gangsters i filmhistorien, gå en hederlig väg. Men Kit, som har jobbat upp sig, har inte förlåtit honom för hans kriminalitet, och för förlusten av fadern, och Ho är pressad såväl av sina forna skurkar, som förstås försöker fresta honom att komma tillbaka till gangsterlivet, och Kit som han desperat försöker att återknyta kontakten med.
Som jag nämnde så är Hong Kong-filmen inte subtil och A Better Tomorrow går i vissa avseenden inte att ta på allvar – dramabiten av filmen är hejdlöst melodramatisk, dialogerna är fulla av utropstecken och skådespelarna tar i så att de storknar: ”I only want to help you!” – ”Help me… or trick me? Do you know… you are my burden!!!”
Men också i de gigantiska känslostormarna finns en operatisk förståelse som inte är långt ifrån TV-seriernas färdigformulerade dialoger, om det så rör sig om högtravande patos-prat i ”Game of Thrones” eller helt oironiska filosofiska haranger i ”True Detective”. Publiken accepterar karaktärer som pratar på sätt som egentligen är väldigt fåniga och overkliga – vi kan tolka och koda repliker som ”This isn’t our world anymore!” och förstå att det uttrycker vad en ex-gangster känner för en annan, även om man inte riktigt kan föreställa sig att två vuxna människor utan ironi skulle säga så till varandra i verkligheten.
Inte en sekund av A Better Tomorrow går faktiskt att missta för en skildring av verkligheten, men såväl dramat som spänningen bygger på emotionell logik; det är film som kinetisk, sinnlig och estetisk upplevelse, och vi förstår berättelsen genom känslorna som de syntetiska bilderna skapar; det är ofta så vi läser moderna kommersiella filmer (det är ingen slump att Tarantino är så populär), och ibland händer det att det rentav kommer direkta pastischer på 80-talets benhårda popkonst-emotionalism – se Nicolas Winding Refns Drive (2011) för det kanske främsta exemplet.
Manhunter var också en film som ansågs vara ytlig när det begav sig, även om den möttes av förhållandevis bra recensioner. Idag är filmen känd, eller rättare sagt mindre känd, som den första filmen där den muntre kannibal-doktorn Hannibal Lecter medverkar. Brian Cox gestaltar psykfallet som Anthony Hopkins skulle göra till sin i När lammen tystnar (1991) och senare i Red Dragon (2002) som är en remake på Manhunter.
Huvudrollen har dock William Petersen, som spelar Will Graham, en särskild ”manhunter” som jobbar åt FBI. Han har en sällsynt bra förmåga att förstå hur galningar tänker, och han återkallas motvilligt till tjänsten för att få fast en mördare som siktar in sig på barnfamiljer. Trots att han slutat. För att han själv har en barnfamilj. Och för att jobbet har pushat hans psyke till ostadiga gränser. Om han förstår hur en galning tänker – eller, som han säger, vad han ”drömmer” om, hur långt ifrån galningen är han själv?
Liksom i A Better Tomorrow pågår en spegling av hjälten och skurken som sidor av ett och samma mynt – också en tematik som Michael Mann skulle spinna vidare på i nästan alla sina filmer (Heat, Public Enemies, Blackhat), ofta med samma svala romantik och vemodiga underton som i Manhunter, som är en alltigenom lysande thriller.
1986 var dock Mann mest känd som skaparen av TV-serien ”Miami Vice” och det var därför hans film sågs som kitschig, ”guilty by association”, eftersom serien ju också handlade mycket om popmusik, montage, pastellskjortor på svarta kostymer och art deco.
Visst, Manhunter är klart och tydligt gjord av skaparen av ”Miami Vice” men det är svårt att förstå hur Manns ambitioner gick så många kritiker förbi. Tematiken är pervers, på gränsen till provocerande, när vi befinner oss i en värld helt befolkad av manliga psyken som växlar mellan att åtrå och hata kvinnor, familjeliv och en stabil tillvaro. Där Will är gift med en sävlig kvinna (spelad av Kim Greist) som vemodigt vill att han ska stanna hos henne, men som låter honom försvinna på sina själsnedbrytande äventyr, är mördaren (spelad av Tom Noonan) en verkligt störd individ som känner sig så förtryckt och alienerad att han måste mörda barnfamiljer för att känna sig älskad. Men i detta avstånd till hemmet, detta dåliga självförtroende och den envisa dragningen till mörkrets värld, ”möts” också de två männen.
Detaljerna är många, och riktigt obehagliga, och de är det på ett sätt som känns utomordentligt bekant idag när ”true crime” är en genre som är massivt populär, där ”True Detective” bara var toppen av isberget; första säsongen av podden ”Serial”, som följer upp och undersöker riktiga mordfall, var etta på iTunes-listan innan första avsnittet ens sänts och det laddades ner fem miljoner gånger på rekordtid. Det är heller knappast någon fluga – tredje säsongen släpps nu i vår.
Återigen, visst. Seriemördare har alltid lockat publik, och deckare har alltid varit bland de mest populära genrerna, men med ett och annat undantag – När lammen tystnar, David Finchers Seven (1996) och Chris Carters underskattade serie ”Millennium” – kryllade inte 90-talet av krimfilmer eller serier så populära som de idag.
Och det som framför allt gör att Manhunter känns som en föregångare, inte bara till deckare utan till moderna thrillers överhuvudtaget, är att det är en film som vågar spegla våldet som något groteskt, något kopplat till människans natur och våldets värld som en som bor granne med till exempel familjelivets och medelklassens harmoni. När lammen tystnar var en vass uppföljare, men den hade en mycket mer visuell och emotionell stil och vi ska inte tala om de Snurre Sprätt-liknande uppföljarna med Hannibal som en ny Freddy Krueger. Manhunter går igen i praktiskt taget alla populära thrillers från de senaste åren – Prisoners, Nightcrawler, Gone Girl, Under the Skin, redan nämnda Drive, alla bär de på DNA från Michael Mann.
Liksom många av de filmerna är Manhunter visuell, men kylig och avståndstagande. Den är kanske ytlig… men bara ytligt sett. Jag tror att publiken, mycket mer än kritikerna, förstod att den intensiva kamp som Will Graham går igenom formuleras genom bildspråket. Den ovanstående scenen med Hannibal Lecter är en av få riktigt spartanska scener i filmen, vilket gör att den också sticker ut på ett estetiskt sätt och blir extra koncentrerad, undermedvetet signalerandes fara.
William Petersen är en bra skådespelare, men också hans seriösa och sammanbitna framträdande tycks symbiotiskt med Manns montage, de mörka och ofta glittrande färgerna, ljudmattorna från den svulstiga 80-talsrocken; Mann skapar en mörk atmosfär som är vital för att vi ska förstå känslorna i filmen. Efter 70-talet var kritiker vana vid att ta filmer på allvar om de var realistiska, psykologiska och mer strikt taget dramafilmer – filmer som vi förstod via dialog och skådespeleri, det vill säga spåren av teatern.
Men på många sätt var den ”kommersiella” 80-talsstilen mer filmisk än ”kött och potatis”-berättandet i många 70-talsklassiker. Helt klart hade den inte enbart kommersiella intressen, utan kunde användas kreativt och konstnärligt – få förnekar Michael Manns storhet som regissör idag, och ser man Manhunter nu så framgår det tydligt att det är en ambitiös film gjord för vuxna människor, och vi förstår de olustiga känslor som förmedlas via den stilen. Det är känslor som är komplexa, och inte alltid enkla att ta in, och det kan göra en smått åksjuk att samma stil gör filmen så intensiv, sammanpressad, spännande och lyrisk.
Michael Mann gör fortfarande ambitiösa och tydligt allvarligt menade filmer med denna stil, även om publiken inte svarar lika positivt på den idag (se hans senaste film Blackhat, en prototypisk Mann-film som fick utstå oförtjänt mycket skäll). Och i vissa avseenden är nog 80-talsstilen ”föråldrad” och lite väl kitschig – åtminstone om man jämför med vad publiken är vana vid idag – men i grund och botten var det en stil som, liksom så mycket annat på 80-talet satte känslor i första rummet och rättfärdigade en syn på film som något som både kunde avnjutas som underhållning och förstås intellektuellt.
Det var ett enklare och gladare sätt att ta in en film på, det lättade på kraven och tog tillbaka filmen till den mer populistiska konstform det var i begynnelsen, då det hukades inför tåg som anlände till stationen, eller under Hollywoods gyllene era då till exempel homosexuella kvinnor och män kunde se filmer av Nicholas Ray eller James Whale och förstå att Joan Crawford och Mercedes McCambridge var mer än bara fiender i Johnny Guitar (1954) eller att Frankensteins monster inte bara var ett monster utan även kanske en symbol för ett utanförskap och en läggning människor såg på med skräck.
Man kan säga mycket gott om det politiska 60- och 70-talets filmer, det kanske aldrig gjordes fler mästerverk i Hollywood, men det var onekligen väldigt sakliga och oglamorösa filmer det rörde sig om. 80-talet lärde oss att förstå genom känslorna igen – genom stilen, känslan och spektaklet – och på ont och gott är det så de flesta fortfarande ser på film.
FREDRIK FYHR
Betyg och omdöme, A Better Tomorrow:
Bra film – dramatiskt oslipad men tekniskt storslagen korsning av hisnande actionspektakel och gråtmild såpopera med fina skådespelare och självsäker regi; ojämn men underhållande.
Betyg och omdöme, Manhunter:
Mycket bra film – visuellt stark, dynamisk och mycket skickligt berättad thriller med stark symbolik och tematik både i dialog och estetik som lyfter deckarintrigen till en djärv, psykologisk berättelse.
6 svar på ”A Better Tomorrow, Manhunter”