Jag vill minnas att distributören Studio S, via siten Sub DVD, i begynnelsen specialiserade sig på udda och sällan sedd film, gärna genre och exploitation. Jag ska inte påstå att jag vet säkert, men det verkar som att de sedan dess expanderat till en bred och ganska sympatisk flora av såväl hyggligt breda filmer och kritikerrosade draman som skräck, sleaze, giallo och mondo; de italienska obskyr-genrerna som fick fart under 00-talet, i synnerhet efter Tarantinos popularitet, men som nu känns på väg nedåt igen.
Mondo, för den som inte vet, var samlingsnamnet för den typ av fejkade dokumentärer, låt säga ”shockumentaries”, som gjordes ungefär mellan åren 1962-1982, inte sällan i Italien; de var resereportage gjorda för att tjäna pengar i den etnocentriska rasismens namn och de innehöll sällan mycket till handling men desto mer sex och våld, mördande av både människor och djur (ofta i blandningar av fejkat och verkligt och/eller arkivmaterial).
Man kan väl säga att det ingår i en slags rit att se en del sådana filmer vid en viss punkt i livet, om man är en cineast som är funtad på ett visst sätt, även om jag ska erkänna att jag aldrig gjort det – lusten att se elefantmammor som blir torterade till döds, till ljudet av speakerröster som häver ur sig rasistiska faktafel om Zambia, har liksom aldrig funnits i mig. Jag nämner det dock för att jag hade kunnat se sådana filmer, för jag var en ganska flitig italo-junkie i gymnasieåren, men alla har sin gräns.
Anledningen till att jag säger allt det här är för att dessa filmer existerar och det är viktigt att det finns en tillkomst till dem. Det är viktigt att det finns tillkomst till alla filmer. Om jag har en filmisk hjärtefråga så är det att film är kulturarv mer än produkter, och att det är ett problem att marknaden styr det kulturarvet. I synnerhet gäller det här svensk film. DVD:n slog igenom i slutet av 90-talet, och en majoritet av de svenska långfilmer som gjorts sedan dess vill jag påstå har getts ut på ett eller annat videoformat. Men, bortsett från en eventuell ursprunglig biovisning, hur många svenska filmer gjorda innan 90-talet har du sett? Och varför går de inte att få tag på? För att de är för dåliga? Ingen såg dem? Ingen skulle tjäna på att ge ut dem?
Fel svar!
För att återknyta till vad jag inledde med så tycker jag att Studio S är extra sympatiska i sin utgivning av svensk film; bara förra året gav de ut nyutgåvor av Hasse Ekman-titlar (på hans hundraårsdag) och boxar med såväl Bo Widerberg och Suzanne Osten som Nils Poppe och Sickan Carlsson, och på gång är titlar som En flicka på halsen (1982), Dödspolare (1985) och Om kärlek (1987), filmer som inte sett solens ljus sedan det begav sig. Det är inte en fråga om de är bra eller dåliga. För en filmfantast som ligger mer åt det akademiska hållet, som jag själv, är det naturligtvis bara en fråga om att de ska finnas.
Eller ta en film som Gorilla (1956) som Studio S gett ut på sextioårsdagen. Har du aldrig hört talas om den? Inte jag heller, men det kanske jag borde: ”Den svenska kultfilmen av Oscarbelönade Sven Nykvist” står det på omslaget, ”Bannlyst i TV!” och ”Kultfilmen som många hört talas om, men som ytterst få har sett!”
Naturligtvis finns det inte så mycket spännande eller skandalöst med filmen, för sådana utrop ljuger ju alltid – och det fina med Studio S är att de också vet det; det är en slags meta-reklam, där vi vet att reklamen ljuger, för filmvåldets mystik tillhör en svunnen tid.
Gorilla är en komplett harmlös film, faktiskt; tekniskt sett ingen mondo-film – den subgenren kickade inte igång förrän 1962 års Mondo Cane – men jag nämnde ändå mondo-filmen inledningsvis, eftersom Gorilla kommer från samma plats rent postkolonialt – och på samma sätt som Gorilla är en föregångare till mondo-filmen var den också resultatet av flera dokumentärer och halvdokumentärer (i färg!) som skildrade Afrika, ”den svarta kontinenten” som det hette i Svenska Dagbladets recension. Också Gorilla är en fundamentalt rasistisk film, matchad i sin gräslighet bara av sin ibland hysteriskt komiska inkompetens som film.
Ser man filmen idag så skulle man kunna tro att det var en B-film, något som måste ha producerats för att gå innan huvudfilmen, men Gorilla var tvärtom något av en storfilm som alltså recenserades i tidningar; nyhetens behag låg kanske i att Gorilla var den första svenska filmen som gjordes i scope-widescreen, mer bestämt det blågula widescreen-formatet Agascope, och man gjorde till och med fransk- och engelskdubbade versioner av filmen för att få till en export-hit.
Att kalla Gorilla för en löjlig film är en underdrift. Den regisserades i Belgiska Kongo av tre män med tämligen annorlunda syn på vad ”den vite mannen” hade där att göra. Å ena sidan fanns Sven Nykvist, en av världens bästa filmfotografer, för evigt förknippad med Ingmar Bergman – och desto mindre för sina dokumentärfilmer han gjort i Kongo, där han propagerade för det katolska missionärsarbetet som lärde ”vildar” att bli civiliserade kristna (utan att nämna att folket förstås utnyttjades på alla sätt och vis av de belgiska kolonisatörerna).
Nykvist kontaktades av Lorens Marmstedt, en av de stora svenska producenterna under 1940- och 50-talet, som i sin tur hade kontaktats av Lars-Henrik Ottoson, journalisten som kläckt idén om att göra en Kongofilm till att börja med. Tanken var från början att göra en vinjettfilm av det slag som det alltså hade gjorts en del av, men Marmstedt accepterade ingen dokumentär: Det skulle finnas en hjälte! Och en dam! Och kärlek! Och spänning! Och vildar! Och… en mordisk jättegorilla som sprider skräck i djungeln!
Denna udda trevägskorsning gör kanske inte Gorilla mer intressant, och verkligen inte bättre, än den hade varit annars. Men det gör den roligare. Första halvan av filmen består av en dokumentär rundtur genom Léopoldville (nuvaranda Kinshasa) där en härligt antikverad ”speaker” – tänk gamla Långben-kortfilmer – som muntert berättar om hur den vita kulturen påverkat den svarta och livet för människor som ”för bara tio år sedan bodde i hyddor” – diverse statister och skådespelare iscensätter små ”lustiga” sekvenser och hela projektet framstår som extra bisarrt; i synnerhet när vi rör oss från den moderna storstaden ute till hyddorna där filmen försöker övertyga oss om att mannen är herre också i hyddan och att även kvinnorna i Kongos urbefolkning egentligen är moderna hemmafruar på ”sitt sätt”. En stackars hydd-familj regisseras till att agera figurer i en sitcom, ungefär, medan man kan höra den glömda tidens biopublik skratta ihjäl sig åt den svarta färgen på deras hud. En svart man med en kamera! Så otroligt tokigt!
Gorilla filmades på Eastmancolor, 60-talets mest populära färgfilmsprocess vars enda hake visade sig vara att färgernas lyster falnade efter några år – DVD-utgåvan är knappast någon restaurering, och färgen på originalkällan är knappast tip-top, men det har förstås sin kitschiga charm. Men trots icke-humorn, den fundamentala rasismen och filmens helt arkaiska form så fungerar den som ett förskräckligt effektivt tidsdokument. Detta är en film som placerar en ganska konkret i ett 50-talsnu. Det är kolonialism in the making, som en expressionistisk satirmålning fast helt seriöst menad.
Halvvägs in introducerar filmen oss för en tvålfager äventyrare i khaki som, efter mycket Stomatol-flin och muskelspänningar, måste ge sig ut och leta efter en gorilla som fått alla bybor att bli skräckslagna; ty apor ska inte döda människor, men nu tycks någon voodoo eller annan pågå ute i det gröna. Med sig har han en sjåpig, blond journalistkvinna som han förstås inte gillar (först) eftersom hon inte förstår bättre än ha högklackat ute i djungeln (en klyscha vi tack och lov lagt bakom os… ursäkta, det var inget).
Det här är långt ifrån så spännande som det eventuellt – högst eventuellt – kanske låter. Det är uppenbart att den här ”spänningsintrigen” är inklämd av Marmstedt, medan ingen annan varit intresserad av att göra den. Faktum är att de två huvudpersonerna inte ens har några repliker först utan den där härliga speaker-rösten ger dem repliker á la Kalle Anka på julafton.
Själva gorillajakten består av ett par montage där folk går igenom djungeln, varpå det klipps till diverse djur som vi ska tro att det reageras på. Vid ett tillfälle ”attackerar” ett gäng elefanter ett par hyddor utan att det spelar någon större roll för den icke-existerande intrigen. Vill man vara positiv kan man konstatera att Sven Nykvist var en stor fotograf, även om det inte direkt märks i Gorilla, där miljöerna gör jobbet åt honom. När gorillan väl dyker upp är det i klipp som uppenbarligen är filmade på en annan plats, och den rör sig överhuvudtaget inte. Det är nästan så roligt att Gorilla, i slutändan, fungerar som en film som är så dålig att den är rolig… men ändå inte.
Ändå vill jag poängtera att jag tycker det är stort, bra och viktigt att den här filmen går att få tag på. Jag ångrar inte att jag sett den. Överhuvudtaget är den ett intressant dokument för de som vill se 1900-talets kompletta och helt slentrianmässiga vithetscentricism, för när det begav sig var det ingen (åtminstone inte enligt arkiven) som kommit på tanken att den här kategoriska uppdelningen av folk kanske är fullständigt oacceptabel – även om signaturen C B-n i Dagens Nyheter i ett snurrigt resonemang tyckte synd om gorillan; ”[Det är] föga uppbyggligt att en film om de vilda djurens skönhet ska till hjälte ha en fångstman, en vars yrke är att beröva dem deras frihet (-). Det är ett motbjudande, föga hjältemodigt hantverk som filmen naivt glorifierar”.
Man kan alltså konstatera att gorillan kunde framstå som mer människa än kongoleserna hos 50-talets publik. Detta obehagliga sätt att inte nöja sig med ”vi och dem” – utan göra det till ”vi och det”, förvandla icke-vita till en anonym gröt – går igen i många av vår tids amerikanska krigsfilmer, mycket tack vare den Western-tradition som också Gorilla faller i led under.
Det finns en annan märklig effekt av att se denna uppgrävda relik: Känslan av att bli överraskad av historien. De gamla filmerna ger oss ingångar till den svunna tiden. Genom att läsa av gamla filmer placerar vi oss i t.ex 50-talets biostol och får en mer konkret känsla av hur människor såg på världen. Av allt man kan anklaga svensk filmkultur för så är ointresset för historia – manifesterat i alltifrån oförmågan att restaurera filmer digitalt (jämför med danska filminstitutet, som gör gamla stumfilmer tillgängliga på deras hemsida) till de omdubbningar av Disneyfilmer som görs titt som tätt – bland det mest adekvata. Ett ögonkast på Hollywood och vi ser DeMille och Griffith, Bogart och Bacall, Steve McQueen och Marilyn Monroe – orättvisa jämförelser, kan tyckas, men hade ingen bemödat sig med att spara deras filmer för visning så hade inte heller någon känt till dem. Svensk filmhistoria går, för de flesta människor, tillbaka till Jönssonligan och Åsa-Nisse, följt av ett stort svart hål samt parenteserna Sjöström och Stiller (som gjorde filmer ingen har möjlighet att se).
Så jag välkomnar Gorilla. Det är en vedervärdig och usel film, men jag är glad att den går att ha i hyllan. Det är ett stycke lågvattenmärkesstorfilm från en svunnen tid, då film var film och gjordes för biografvisning oavsett vad för typ av film det rörde sig om. Låt oss inte skyffla skiten under mattan.
FREDRIK FYHR
GORILLA
Originaltitel, land: Gorilla, Sverige.
Urpremiär: 27 augusti 1956 (Palladium, Stockholm).
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (AgaScope)/35 mm/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Georges Galley, Gio Petré.
Regi: Lars-Henrik Ottoson, Sven Nykvist, Lorens Marmstedt (okrediterade)
Manus: Lars-Henrik Ottoson (okrediterad).
Producent: Lorens Marmstedt, Alf Jörgensen.
Foto: Sven Nykvist, Bengt Lindström, Lars-Henrik Ottoson (berättarröst).
Klippning: Lennart Wallén.
Musik: William Lind.
Produktionsbolag: Terrafilm.
Svensk distributör: Terrafilm (35 mm, 1956), Cat-Film (35 mm, 1962), Njutafilms (DVD, 2016).
Betyg och omdöme: Dålig film – helt misslyckad blandning av menlös, rasistisk ”dokumentär” och riktigt usel ”spänningsfilm”; en viss visuell charm, och ett akademiskt värde, håller undan ett ännu lägre betyg.
8 svar på ”Gorilla (1956)”