Egentligen är American Ultra en ganska svag film, men liksom dess huvudpersoner har den en jämn mängd styrkor brevid sina svagheter. Det är en film som fått ganska svagt mottagande, och jag förstår inte riktigt varför (här i Göteborg hade den en kort biorunda men ingen recenserade den). Kanske är det bara till formen en typ av film som många kritiker inte har någon lust att se. Kanske man måste vara på ett visst humör, någon viss söndag, i hemmets lugna vrå.
Jo, ibland kan väl ribban få ligga där? Lite längre ner, helt enkelt. Och nej – harr, harr – jag pratar inte om droger nu. Med en rökig logga, två post-grunge-kids på postern och en tagline som ”Everyone’s getting smoked”, så är American Ultra marknadsförd som en ”stoner-film”, vilket i grund och botten inte är annorlunda än vilken annan marknadsföring som helst; den pårökta publiken är nu en målgrupp i mängden.
Det är sant att det unga paret Mike (Jesse Eisenberg) och Phoebe (Kristen Stewart) verkar spendera dagarna med att rulla joints och röka ur sin bong men de gör det bara i början av filmen och resten av filmen poängterar aldrig droganvändandet; hade det varit en riktig stoner-film hade den nog inte fungerat, eftersom röken är datoranimerad. Det måste ses som något slags rekord i amerikansk moralpanik – kommer kvinnor på film i framtiden ha datoranimerade bröst också?
Istället är American Ultra en ganska konventionell jaktfilm enligt Hitchcocks gamla ”fel man”-formula: Hjälten jagas av onda män utan att veta varför – den (oftast) manliga hjälten måste ta till flykt och på vägen ta reda på varför de onda vill ha ihjäl honom, och när han väl tagit reda på det har han ju såklart blivit personen de vill ha ihjäl.
Mike är den loosiga stoner-killen som bor i det skralt befolkade Nowhere Town, USA och har ett jobb på en praktiskt taget öde mack. Han har huvudet fullt av sin serie om en hund som åker runt på äventyr i rymden, och ungefär noll framtidsförhoppning – inte minst eftersom panikångestattacker sätter stopp för minsta steg i någon riktining mot handling. Fantasivärldar och marijuana är bra redskap för att hålla en person fast på en punkt, oförmögen att ta sig någon annanstans.
Men eftersom detta är en jaktfilm så är det Mikes öde att springa. In på den där öde macken kliver en mystisk kvinna i trenchcoat (Connie Britton) i den skenbara avsikten att köpa godis och en mugg snabbnudlar. Istället har hon kryptiska saker att säga till Mike, i verkligheten pavlovska kodord som aktiverar super-killer-instinctsen i honom och gör honom till personen han egentligen är – en hjärntvättad mördare åt CIA!
Snabbare än du hinner säga ”From Dusk Till Dawn” har Mikes liv gått från att ligga och slöa till att springa för livet, och samtidigt försöka ta reda på varför han vet hur man har ihjäl två personer med en sked. Efter honom har han CIA-agenter som vet varför – det är resultatet av ett eller annat sådant där nedlagt projekt, där myndigheterna försökt göra människor till supervapen osv… men nu måste det misslyckade projektet avslutas, och Mike helt enkelt dödas. En smörande kontorsråtta (Topher Grace) är CIA-agenten som hade tänkt utplåna Mikes existens från planeten.
Allt det här är är varken originellt eller speciellt skickligt gjort – den som söker en seriöst menad variant av de här gamla klyschorna, med detaljerade omständigheter och en noga uträknad, realistisk intrig, kan helt enkelt glömma det. Vi har sett det här förut, och nu ser vi det igen. Underhållningen du ska föreställa dig är, om du är gammal nog att minnas VHS-eran, passabel och småputtrande direkt till video-action.
Vad kan man förvänta sig av en film om folk som blir jagade av annat folk? Visst, i sällsynta fall kan det bli stor filmingenjörs- och popkonst (Mad Max: Fury Road) men American Ultra är den mer realistiska varianten: Lättglömd, men underhållande och lite smågripande.
Lättglömd, eftersom ingenting som händer är originellt. Underhållande, eftersom regissören Nima Nourizadeh kan rigga actionscener helt okej och låter alla dialogscener vara rappa och ”okej, vidare till nästa scen”-praktiska. Och lite smågripande, eftersom Jesse Eisenberg och Kristen Stewart ligger lite ovanför materialet och kan göra huvudpersonerna till riktiga människor (eller åtminstone nära nog).
Inte minst Kristen Stewart, som jag av organisatoriska skäl sparat tills nu; det är alltså två personer som blir jagade, inte bara killen, men twistar i manuset gör att jag måste krångla in en modifikation. Hursomhelst, Stewart är smått fenomenal på sitt diskreta sätt, som den där intelligenta flickvännen som inte kan låta bli att nu älska sin ”omanlige” och ”ovinnande” pojkvän. De är en verkligt rörande liten duo, och det gick inte en sekund av filmen då jag inte helt köpte dem som ett skamfilat men stolt par som stretar på i en grått USA där den amerikanska drömmen sedan länge dött (mest på grund av Stewart, även om Eisenberg också är funktionell i sådana här filmer). Även om inte en enda explosion hade inträffat, hade jag velat stanna kvar med dem.
Min erfarenhet säger mig att de som anser att Eisenberg och Stewart är dåliga skådespelare inte vet så mycket om hur skådespeleri fungerar – bara för att de spelar på ett visst sätt så är det inte ”dåliga”. Skådespeleri är något personligt, det handlar inte om att schizofrent byta personligheter och prata med olika roliga röster. Eisenberg och Stewart kanaliserar sig själva i rollerna de spelar, och just eftersom vi alltid möter deras karaktärer lika mycket som vi möter dem själva som personer är denna psykologiska spelstil mycket mer personlig än distanserat Johnny Depp-clowneri, om man bara förstår den.
Men, bara för att vara rättvis, kan jag väl erkänna att den som nu inte gillar dessa två inte kommer att gilla American Ultra heller. Utan dem finns inte mycket, trots en ganska imponerande birollslista (Bill Pullman, John Leguizamo, Walton Goggins) för den sakliga regin må få saker att röra sig, men det finns också en avmätt platthet i tonen, filmen har få egna färger och inte mycket personlig stil – och storymässigt sitter filmen ihop via öar över stora hål.
Men gillar man karaktärerna, som jag gjorde, måste man också erkänna att American Ultra är en film om två sympatiska personer som blir jagade – och eftersom de är sympatiska vill man att de ska klara sig. Och eftersom actionscerna, själva rafflet, håller måttet, så gör filmen det också. Det är en actionkomedi man skulle kunna kalla True Lies Junior, om det inte förvirrade Schwarzenegger-titlar.
FREDRIK FYHR
AMERICAN ULTRA
Originaltitel, land: American Ultra, USA/Schweiz.
Urpremiär: 18 augusti 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär: 11 september 2015 (begränsad biorelease), 8 februari 2016 (DVD, VOD, BluRay (import)).
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; 2.8K/35 mm, D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Jesse Eisenberg, Kristen Stewart, Topher Grace, Connie Britton, Walton Goggins, John Leguizamo, Bill Pullman, Tony Hale, Stuart Greer, Michael Papajohn, Monique Ganderton, Nash Edgerton, Paul Andrew O’Connor, Freddie Poole, Ilram Choi, James Bendishaw, Lavell Crawford, Sam Malone, Jim Klock, Wayne Pére, Gabe Begneaud.
Regi: Nima Nourizadeh.
Manus: Max Landis.
Producent: David Alpert, Anthony Bregman, Kevin Scott Frakes, Britton Rizzio, Raj Brinder Singh.
Foto: Michael Bonvillain.
Klippning: Andrew Marcus, Bill Pankow.
Musik: Marcelo Zarvos.
Scenografi: Richard Bridgland.
Kostym:David C. Robinson.
Produktionsbolag: PalmStar Media, The Bridge Finance Company, Circle of Confusion, FilmNation Entertainment, Likely Story, Merced Media Partners.
Svensk distributör: SF.
Betyg och omdöme: Över medel – funktionell hjältar-på-flykt-formulafilm; manuset svagt på djup och detaljer, men tempot och actionscenerna är bra och inte minst är karaktärerna sympatiska och ambitiöst spelade.