Att se Under pyramiden känns ungefär som att vara under en pyramid – det finns inget ljus, ingen luft, faktiskt ingenting alls, för du är död; mosad under tyngden av en byggnad som du vet finns men som du inte kan se.
Det är alltså inte bara en dålig film, utan en fascinerande dålig film. Ett nästan obegripligt luftslott, en studie i konstig stämning och antiklimatisk ”spänning” utan minsta nerv eller insats. Det är den sämsta film jag sett hittills i år, men den har onekligen det gemensamt med den bästa (Macbeth) att den är berättad av en dåre, låter mycket och betyder intet.
Eller, låter mycket vet jag egentligen inte om den gör. Snarare är filmen präglad av en avtrubbad tröghet och ett likgiltigt zombie-lunk som söver åskådaren – ett videokonstverk vid namn ”drone overtone” nämns tidigt i filmen, och det hade lika gärna kunnat vara titeln på den här filmen.
Huvudpersonen heter Katarina och ska nämligen vara en curator av modern konst som blir indragen i ett äventyr om en gammal egyptisk artefakt, hennes pappa (Johan Rabaeus) blir tydligen kidnappad och mystiska män dyker upp i Katarinas närhet och beter sig hotfullt.
Katarina spelas av en danska vid namn Stine Fischer Christensen, som verkar fullständigt uttråkad. Hon rör sig genom denna film – som ska vara en internationell äventyrsthriller – med samma iver som om hon handlar på Netto en onsdagseftermiddag.
Man undrar om hon aktivt försöker att motarbeta filmen hon är med i. Katarina ska vara i fara, undersöka mystiska rum, bli sårad, bli arg, bli rädd, bli fundersam, komma på något, jäkta, komma på något annat… men Christensen vägrar resolut att göra annat än att stirra på sin omgivning och säga repliker i exakt samma tonfall om och om igen. ”Vem är du?”, ”Vad pågår?”, ”Hallå?”, ”Jag förstår inte…”, ”Hjälp. Hjälp… hjä-gäsp-lp”.
Jag vill dock ge Christensen ”the benefit of a doubt” för det finns så mycket konstigt skådespeleri i Under pyramiden att man börjar undra om Axel Petersén (som gjorde den omtyckta Avalon för några år sedan) flytt sin egen film så att skådespelarna halvhjärtat fått försöka regissera sig själva.
Redan de första scenerna av filmen är lika förvirrade som förvirrande. Katarina guidar sin pappa (Rabaeus) genom en utställning hon ska ha, men han verkar helt ointresserad av att vara där och mumlar disträa saker innan han tar ett samtal på mobilen och försvinner ut ur filmen.
Han ska vara en känd konsthandlare, och det här beteendet ska förstås som mystiskt (som att han har tankarna på annat), och hans försvinnande ska också antyda en kidnappning – men inget av det här förklaras, och vi vet knappt vem han är när han försvunnit. Allt vi fått se är Johan Rabaeus stå och mumla i en töntig skjorta (han ser ungefär lika konstintresserad ut som Glenn Hysén), varpå han lämnar oss i sticket och Katarinas likställda uppenbarelse, som inte säger oss varken bu eller bä.
Konstigheterna avlöser varandra: En mystisk figur vid namn Yonas Al Masri (David Dastmalchian) tränger sig på i Katarinas konsthall när hon precis ska stänga för kvällen utan att förklara med ett enda ord vem han är eller vad han gör där. Oförklarligen sitter hon sedan och dricker vin med honom – ni vet, som man gör med alla mystiska främlingar som tränger sig på hos en mitt i natten – varpå han börjar pusha henne om ett egyptiskt objekt som hon inte vet något om.
Det finns alltså en gammal egyptisk staty och Al Masri är ute efter den – men denna karaktär, som filmen bygger upp som skurk, har bara en scen till innan han avskrivs som oviktig för intrigen; det är inte bara obegripligt utan synd, eftersom den storögde David Dastmalchian, en karaktärsskådespelare i Peter Lorre-traditionen (kanske mest känd som villospåret i Prisoners), är den enda som åtminstone matchar filmens konstiga stämning: Han är en konstig man i en konstig film.
Filmen går från konstig till tråkig, och därefter från tråkig till långtråkig. Statyn är en helt ointressant, död McGuffin-jakt och det tycks inte finnas en personlighet under Katarinas drönarblick. Det verkar som att filmens budget tog slut, för en stor del av den korta speltiden (80 minuter) består av utdragna sekvenser där folk går, eller står och glor. Katarina åker både till Israel och till Egypten, men så värst mycket sightseeing blir det inte – fotot består mest av handhållna närbilder, ibland i pseudo-poetiska, amatör-Malick-svep, och konstigt fula tagningar när folk är skymda bakom stolpar och andra föremål – och det blir till slut parodiskt svårt för filmen att handla om något.
Katarinas pappas försvinnande är inte direkt något mysterium – framför allt ger det inte upphov till någon konflikt, eftersom filmen inte har några antagonister alls. Följaktligen kan Katarina aldrig vara i fara. Hon hittar den egyptiska prylen gömd i en båt som hennes pappa har i en kaj i Tel Aviv. Jaha. Reine Brynolfsson dyker upp och poserar vid en strand där jaktflygplan åker (filmens enda hyggliga visuella inslag). Han är en vän till hennes far, som om det nu skulle betyda mer än något annat. Vad som ska vara en final, med folk som smyger på varandra med pistoler, är så knaper att det är provocerande. Ibland brukar man ju säga att tiden står still på film – här är det klockorna som stannat.
Det är ett sådant där sällsynt tillfälle då man måste konstatera att man inte kan konstatera något: Under pyramiden har ingen story, ingen konflikt, inga karaktärer, ingen regi (åtminstone inget skådespeleri). Den är blytung och långtråkig, och det mest positiva man kan säga om den är att den får en att ställa frågor. Frågor man inte ska behöva ställa. Frågor som aldrig får svar. Frågor som ”Vad i hela helskotta pågår här egentligen?” och ”Vem bryr sig?”
FREDRIK FYHR
UNDER PYRAMIDEN
Originaltitel, land: Under pyramiden, Sverige/Nederländerna/Egypten/Israel.
Urpremiär: 31 januari 2016 (Göteborg International Film Festival).
Svensk premiär: 5 februari 2016.
Speltid: 80 min. (1.20).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (ARRIRAW?)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Stine Fischer Christensen, Reine Brynolfsson, Johan Rabaeus, Léonore Ekstrand, Ali Cifteci, David Dastmalchian, Philip Zandén, Kevin Vaz, Joel Spira. .
Regi: Axel Petersén.
Manus: Axel Petersén.
Producent: Erika Wasserman.
Foto: Tibor Dingelstad.
Klippning: George Cragg, Theis Schmidt.
Musik: Gino Taihuttu, Jiri Taihuttu. .
Scenografi: Michael Higgins.
Kostym:Ellen Utterström.
Produktionsbolag: Idyll. samprod. Film i Väst, Family Affair Films, samarb. SVT, C More. stöd. SFI, The Netherlands Film Fund and The Netherlands Film Production Inc
Svensk distributör: Scanbox.
Betyg och omdöme: Dålig film – thriller helt utan momentum, knappt någon berättelse, oinspirerat utförande med livlös regi, tondövt skådespeleri, fult foto; ett meningslöst och komplett antiklimax.
Ett svar på ”Under pyramiden”