Det plågade, manliga geniet lever och har sig. Love & Mercy och Pawn Sacrifice är två nu videoaktuella filmer som hade kortare svenska biorundor i somras/höstas. Jag missade pressvisningarna, men har nu sett dem via VOD – och det kanske inte var en jätteförlust, med tanke på att det är två biopics med en ganska stark TV-känsla. De handlar båda om begåvade outsider-män som gjorde storartade saker med sin talang, men som förlorade sin psykiska hälsa på kuppen, och de har båda ungefär samma problem och förtjänster. Love & Mercy handlar om Brian Wilson, den centrala medlemmen i The Beach Boys vars mentala ohälsa ledde honom till ett liv utanför samhället där han var styrd av en sniken läkare; i Pawn Sacrifice spelar Tobey Maguire den skandalomsusade schackmästaren Bobby Fischer, som drog några av världshistoriens häftigaste schackdrag, men som också var fullständigt paranoid.
Love & Mercy är den mer välbemötta filmen av de två, men jag tycker den fungerar sämst. Det är en sådan där ytlig och ogenomtränglig biopic där bra skådespelare arbetar inom ramarna för manuset och regin, men aldrig utöver eller ovan det. Precis som i tråkiga TV-filmer lider den av ett återhållsamt strävande efter balans, en känsla av att varje scen är en oundviklig fortsättning på den föregående och en lika oundviklig plantering för nästa. Måttet är alltid rågat, energin fördelas aldrig på något oväntat, många av de verkliga händelserna blir oförklarade och vi tittar på glorifierat skådespeleri istället för att ta del av en berättelse.
Filmen har en roande formell struktur som inledningsvis är spännande – vi klipper mellan den unga och den gamle Brian Wilson (Paul Dano spelar honom som ung och John Cusack som gammal) och man kan luras till att tro att filmen är ute efter en koppling här. Som äldre man är Wilson ett förvuxet barn, förvirrad och mer än socialt inkompetent, när han inte bara är drogad och halvt medvetslös. Han finner kärleken i en kvinna som säljer bilar (Elizabeth Banks) som faller för honom av oklara anledningar. Via henne förstår vi att läkaren som tar hand om Wilson (gestaltad av en oinspirerat överspelande Paul Giamatti) inte är bra för honom eftersom han är rena rama galna vetenskapsmannen (som sagt, mycket överspel) och Wilson kan ju själv inte ta hand om sig själv. Bilkvinnan får bli mamma och flickvän och räddare i nöden.
Går man ut på Wikipedia kan man lära sig att läkaren inte var galen utan bara sniken och han utnyttjade sitt ämbete, och Wilsons tillstånd, för att livnära sig på hans pengar. Denna kranka, bistra verklighet och de komplicerade pengafrågorna får vi inte se spåret av, även om det i förbifarten nämns att Wilson skriver på sina memoarer (egentligen var det läkaren som börjat spökskriva dem, med tanken att tjäna ytterligare en hacka). Vad värre är: Love & Mercy ger ingen kul fantasi heller. Det är en tråkig varken-eller-film där manuset vägrar dramatisera sina egna scener. Vi förstår i första scenen att Wilson inte är frisk, och vi får ingen djupare förståelse eller orsak till det; vi förstår att han måste komma bort från läkaren, men filmen ger inte en enda scen där vi får se vad som faktiskt händer i handlingen. Det vi får är torftiga dialogscener där folk säger schablonmässiga filmklyschor till varandra, vilket kopplas ihop med montage som hoppar över alla de viktiga sakerna i handlingen. Varje ny scen är en uppbyggnad. Payoffsen får vi aldrig se. Det babblas TV-såpa-babbel, men det berättas aldrig någon berättelse.
Parallellklippningen till den unga Wilson är ännu mer meningslös, även om den innehåller tillfällen i början då vi får se Wilson komponera musik och filmen faktiskt blir vad den i bästa fall skulle kunna vara, en visuell skildring av en specifik människas huvud, nämligen Brian Wilsons: Vi förstår hur han tänker när han gör sin musik, klippningen dirigerar skickligt vår blick medan han står i studion med en hel orkester och lägger musiken till ”God Only Knows”. Här snubblar filmen över en cinematisk kvalite den inte verkar vara medveten om. Istället får vi obligatoriska scener med de andra Beach Boysen som surar över att de inte tjänar pengar och på att Wilson är arty – vi får dessa dialoger, samma scen, flera gånger, om och om igen, och återigen har manuset inte självförtroende nog att visa de narrativa payoffsen. Mellan montagen ser vi att Wilson blivit mer och mer galen och utanför men än sen, det vet vi ju att han blir, det är ju vad filmen ska handla om.
Filmens stora final ska vara när Wilson tar sig loss från den galna vetenskapsmannens bojor men, nej, det försvinner i ett konstigt montage där Wilson ligger i en säng och hallucinerar; och inte har det något att göra med hans liv som ung, så hela parallellklippningen är meningslös. Brian Wilson blir alltså i Love & Mercy bara ett sorgligt freak som den ”friska” publiken kan tycka synd om, hans musikskapande försvinner ut i ett meningslöst ingenting och hans vuxna liv i fångenskap vill filmen kanske berätta om men den gör det aldrig.
Desto bättre är Bobby Fischer-filmen Pawn Sacrifice, en film som faller lite kort inför sina ambitioner men som åtminstone är en riktig filmberättelse. Den har besläktade problem – krystade dialoger, anti-originellt montage-berättande, mer skådespeleri än psykologi – men den har åtminstone en narrativ struktur som gör att en berättelse uppstår: Vi introduceras för Bobby Fischer som barn, och sedan som tonåring när han börjar vinna schackturneringar, och förstår via dessa relativt korta upptakter hur hans senare galenskap hade kopplingar till hans barndom, hans paranoida mamma och hur schackspelandet utvecklades som en snuttefilt när han satt i sitt rum, förpassad till ensamhet – se, det finns samband mellan nu och då, det berättas en berättelse om en särskild person, det är inte bara historisk maskerad, kändis-suktande och dialog för dialogens skull (som i Love & Mercy).
Det är små, enkla planteringar som Pawn Sacrifice gör i början, men de gör jobbet. När Tobey Maguire tar över rollen som den tunnelseende, ofta odrägligt självbelåtne Bobby Fischer så har vi inga problem med att förstå hans tunnelseende, hans odrägliga självbelåtenhet. När grunden har lagts inser filmen också att den behöver en grundstomme till dialogen, så vi får se Fischers karriär (vilket till någon mån ursäktar alla montage i filmen) innan den avgörande sista delen av filmen, det berömda mästerskapet i Reykjavik 1972 där han spelade mot ryssen Boris Spassky (Liev Schreiber) i vad eftertexterna förklarar anses vara världens bästa schackspel.
Där Love & Mercy är en överviktig, uppblåst film som aldrig ger oss insikter, eller ens något att fundera på, vad gäller sitt ämne eller sin huvudperson så är Pawn Sacrifice istället en ganska elegant och skicklig film som ger oss en intrig att följa, samtidigt som den ger oss en version av Bobby Fischer att studera, därmed också insikter i hans paranoida sjukdom och även i det paranoida, Watergate-skadade 70-talet som eskalerade i takt med hans problem – en koppling som fungerar åtminstone till hälften, då filmen använder arkivmaterial på fiffiga sätt och skapar en känsla av tid och plats.
Vi får fortfarande de där obligatoriska dialogerna med de obligatoriska sidokaraktärerna – skådespelarna är lika fina här, med en rysktalande Liev Schreiber som gör en intressant, nedtonad Spassky som låter oss fundera över vem han är; Peter Sarsgaard som en inte alltid helt nykter präst, och Michael Stuhlbarg som hårt arbetande assistent, är också oavbrutet intensiva i sina dialoger och de kan konsten att lägga mening i sina ord, oavsett hur melodramatiska och TV-aktiga de låter.
Det är inte förrän man tänker på hur bra filmen skulle kunna vara – och på hur höga ens krav faktiskt borde få vara – som Pawn Sacrifice känns mer som en glad överraskning än en fulländad film. Den är inte dålig, men kanske inte direkt bra. Den försöker trots allt vara en kvasi-allegorisk berättelse om kalla kriget och Watergate-paranoja, och den försöker trots allt koppla ihop dessa saker med Bobby Fischer, som den också, trots allt, försöker att skildra på ett psykologiskt trovärdigt sätt.
Och filmen äter med ögonen, helt klart. Den hittar ingen särskild betydelse i sin 70-talsskildring, ingen självklar koppling till Fischer, och även om vi förstår hur Fischer utvecklar en paranoid läggning så stannar också filmen vid Maguires excentriska spel (som ibland tangerar överspel). Så sitter vi där igen och tittar på skådespelare i en film som är duglig mer än den är bra.
Pawn Sacrifice är en sådan duglig, fullt sebar film. Manuset är proffsigt, skrivet av Steven Knight (vars resumé går från Eastern Promises och Locke till 100 steg från Bombay till Paris och Seventh Son) och regissören Edward Zwick har tidigare gjort Den siste samurajen (2003), Blood Diamond (2006) och Love & Other Drugs (2010), filmer som alla är mer eller mindre bra än Pawn Sacrifice, men inte speciellt mycket åt endera hållet.
Som bäst är både Pawn Sacrifice och Love & Mercy när de faktiskt visar huvudpersonerna göra det de är bra på – Love & Mercy gör det bara i en scen, men Pawn Sacrifice är en vettig film av sitt slag (det är en film om en schackspelare som faktiskt innehåller schackspelande!) och mot slutet, i det paranoida av-och-på-spelet mot Spassky, är den till och med lite nervig. En svajig, halv rekommendation för den som inte har för höga förväntningar – Love & Mercy är däremot en film som inte bryr sig om sitt ämne, den hade kunnat handla om vem eller vad som helst, och därför är den också bara rekommenderad till den som inte bryr sig, vare sig om Brian Wilson eller vad man har framför ögonen när man ser en film.
FREDRIK FYHR
Betyg och omdöme, Love & Mercy:
Medel – en serie välspelade scener som misslyckas med att berätta något om Brian Wilsons liv; visuellt och tekniskt effektiv, med en god formell struktur och fina skådespelare, men filmen blir lidande av ett svagt manus med knappt definierade teman, en total brist på kropp (story, intrig, konflikt etc), vilket ger en attraktiv men meningslös film som besegrar sig själv genom att inte visa eller handla om något.
Betyg och omdöme, Pawn Sacrifice:
Över medel – traditionellt strukturerad biopic med fint skådespeleri och en fint balanserad intrig byggd på Bobby Fischers liv och karriär som schackmästare; det ambitiösa försöket att skapa tematik (skildringen av tid och plats, Fischers psykologi och kopplingen mellan hans paranoida huvud och hans paranoida omvärld) lyckas dock inte optimalt, på grund av den konventionella utformningen.
Ett svar på ”Love & Mercy/Pawn Sacrifice”