James White och Infinitely Polar Bear är två filmer som nyligen släppts på DVD och BluRay, och som funnits att streama i några veckor – de är inte perfekta, men de har många bra egenskaper och kan vara värda att slänga ett öga på om man är svältfödd på seriösa indiefilmer; de är skrivna och regisserade av människor som menar allvar med sina berättelser, de försöker inte skämta bort sig själva eller ironisera innehållet. Det är filmer gjorda av unga människor som vill bearbeta sina egna erfarenheter – i synnerhet erfarenheter av sina föräldrar. Den ena filmen, Infinitely Polar Bear, handlar om två flickor som växer upp med en manodepressiv pappa (spelad av Mark Ruffalo) och den andra filmen, James White, handlar om en ung man som försöker bearbeta sina känslor när hans mamma ligger för döden i cancer.
Som man kanske kan tänka sig är det den sistnämnda filmen som är den mer deppiga filmen av de två. Cynthia Nixon (från ”Sex and the City”) är mycket minnesvärd som kvinnan som, på grund av sin eskalerade sjukdom och sina mediciner, beter sig allmter sporadiskt och desperat mot sin unga son James (Christopher Abbott). Som om hennes borttynande inte var nog så har hennes man, och James’ pappa, just dött och filmen inleds med att James pendlar mellan att supa sig full på en bar och gå på vakan.
Filmens manusförfattare och regissör Josh Mond, som sagt att han gjort filmen som en slags terapi efter sin egen mammas bortgång, skildrar den unge James med en påfallande uppriktighet. Det går bara att spekulera i Monds egna erfarenheter, och hans egen personlighet, men det är slående hur perfekt han får till James’ ”bad boy-problematik”; han är tystlåtet macho, men inte hatisk; han har en halvbror som är bög och James verkar inte ens överväga tanken att det skulle vara något fel med det. Han utstrålar därmed en brist på intelligens, som går hand i hand med hans frustrationer – lägg till en begynnande alkoholism och generell loser-problematik så har vi den perfekta bilden av en tystlåten tjugonånting-kille, ett arbetslöst aggro som är emotionellt sann – han är oavbrutet lojal mot sin döende mor – men hopplöst oförmögen att agera som en vuxen människa. Vid ett tillfälle mumlar han frusterat att han inte vet vad han ska göra i livet – ”Nobody ever told me”.
Filmen är bäst i början, som en pseudo-dokumentär studie av en ung man som verkligen ger intrycket av en kultur som urholkar människor – mer än en tidlös James Dean är James White bara en deprimerande och tragisk figur. Mond fångar hans sociala hemlöshet påträngande och beklämmande – han är omöjlig att tycka om, men svår att döma eftersom han bokstavligt talat inte vet vad ordet ansvar betyder och därmed är ett hjälplöst offer av sina egna handlingar.
Mond bygger upp handlingen bra, men tyvärr tvekar han inför byggandet av en intrig och väljer att låta filmen rinna ut ur sanden istället för att föra James till någon intressant eller upplysande riktning. Hans undertryckta, ibland kryptiska relation till modern är det djupaste vatten filmen går ut i, och deras scener förblir välspelade och vassa, men också lite retsamt ytliga. Det kommer, tråkigt nog, inte direkt som en överraskning när Mond avslutar filmen innan 90 minuter, som om han är mer intresserad av att konstatera huvudpersonen än att låta honom få en vidare betydelse. Personligen fann jag upplösningen frustrerande, och sista tredjedelen något av en besvikelse, men samtidigt är det mycket i den som är bra – James White har också fått mycket beröm sedan premiären i Sundance i fjol så jag tror att den kan vara sevärd för de som vill se lite kärvare, smala filmer som fungerar trots (eller kanske på grund av) sin ruffighet.
En film som kanske hade behövt mer ruffighet och socialrealism, men som å andra sidan har den form och helhetskänsla som James White saknar, är Infinitely Polar Bear som man skulle kunna klassificera som en sådan där ”feel good-indiefilm med mycket poplåtar och montage”. Jag kan själv inte helhjärtat rekommendera en sådan film – om en spelfilm består av mer än 30% musikvideo, så är det trots allt bara högst 70% spelfilm – men återigen, delarna är bättre än helheten och vissa av delarna är riktigt fina.
Mark Ruffalo till exempel, till och med med sitt hund-liknande namn (”mawk! waffawo!”) personifieringen av ”svenne-sex appeal”, som har huvudrollen som Cameron, en bipolär man i slutet av 1970-talet som måste axla rollen som ”velour-man” när mamman till barnen (Camerons sambo/flickvän/icke-gifta partner/mamman-till-barnen) flyttar till New York för att plugga och han blir den som måste ta hand om barnen.
Detta sker i en episodisk handling – där, som sagt, mycket avhandlas med popmusik – och filmens starkaste kvalité är de många subtila detaljerna som manusförfattaren och regissören Maya Forbes får till. Man märker att hon var en av de två flickorna, och att filmen är självbiografisk, för dialogerna som Mark Ruffalo har med Zoe Saldana (som spelar mamman), oavsett om de grälar eller talar som de av barn och liv bundna vänner de är, är ofta väldigt pricksäkert autentiska. De representerar Forbes’ föräldrar, de är bara inte två ”filmkaraktärer” i en ”feel-good” som avhandlar klichéartad rom-kom-dialog som bara bygger på att de ska bli ihop igen.
Tvärtom präglas mycket av Infinitely Polar Bear av livets gråzoner, och även det sena 70-talets stämningar. Den ekonomiska krisen präglar omständigheterna – den nya bilen är en skrothög och det är svårt att få jobb – och Cameron reagerar på ensamt pappaskap ungefär på samma sätt som Dustin Hoffman i Kramer vs. Kramer (1979): Ett torrt skratt och förvirring, ”wait, what?”
Mellan de där montagen får vi dock se att Cameron är en älskvärd och riktig myspysig pappa – ibland. Hans manodepression gör honom till en passionerad och intensiv figur som alltid är närvarande – som de två flickorna säger, fint spelade av barnskådespelarna Imogene Wolodarsky (regissörens egen dotter) och Ashley Aufderheide, ”the thing about dad is that he’s always there”… förutom när han inte där där, förstås. Som när han glömmer att ta sin lithium, får orimliga vredesutbrott, försvinner ut i natten och super ner sig.
Det som drar ner filmen lite är att denna svärta någonstans blir censurerad av Forbes, som kanske ligger för nära materialet – det finns alltid ett fint montage att dölja de värsta stunderna av berättelsen med, och det är synd att Infinitely Polar Bear landar mer i feel good-facket än drama-facket. I synnerhet eftersom den gör mycket som andra, större filmer inte gör – till exempel betonar den inte självklarheter, som att mamma och pappa har olika hudfärg, men den poängterar däremot att Camerons excentricitet kommer lika mycket från hans sjukdom som den kommer från hans familj, som är stenrik och högborgerlig (Cameron har dock aldrig fått några pengar därifrån, för där resoneras det som så att man ju inte blir rik av att vara generös). ”When white people live in squalor they’re eccentric” säger Maggie (Saldana) vid ett tillfälle: ”When black people live in squalor, no one is charmed – believe me.”
Men mer än att komma med något övertydligt budskap känns sådana repliker mest av allt som träffsäkra saker som människor säger i verkligheten. Det finns ingen ”big deal” här, bara en självbiografisk berättelse som visserligen hade varit mer minnesvärd om den varit lite mer terapeutisk – som James White, till exempel – men som å andra sidan har en mycket fin själ; det är en fin stund, om man letar efter en uppmuntrande och lättglömd film som ändå har substans, och man vill tycka om den på samma sätt som alla inblandade verkar tycka om att vara med i den.
FREDRIK FYHR
Betyg och omdöme:
Infinitely Polar Bear: Över medel – personligt präglad berättelse med fina karaktärsporträtt och livligt spel; formellt och cinematiskt mindre personlig, med mycket montage etc., men bra som feel good-melodram.
James White: Över medel – trovärdigt och slående porträtt av social missanpassning och emotionell förvirring, stark i regi och spel, om än lite skissartad manusmässigt, med en berättarteknik som bygger mot en final som aldrig kommer.