Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Suffragette

kokokok

På en praktisk nivå är Suffragette en utmärkt film – välskriven, välspelad, välgjord enligt konstens alla regler, och jag fann mitt blod hett när det skulle bli hett, mitt hjärta ömt när det skulle vara ömt och min okränkbara tro på alla människors lika värde… tja, okränkt.

Det är det där ”enligt konstens alla regler” som spökar. Filmen handlar om de brittiska suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt på 1920-talet – en fundamentalt viktig berättelse om verkligt mod i ännu kännbara tyranniska samhällsstrukturer och en komplicerad process med många bottnar och dimensioner. För att förklara varför kvinnor inte kunde rösta förrän 1900-talets första årtionden – och (som en text i slutet förklarar) i Saudiarabien har det inte skett förrän nyss, år 2015 – så måste man förklara kvinnoförtryck. För att förklara kvinnoförtryck måste man förstå suffragetterna, som gick från ord till handling och valde aktivism när lagen förblev orubblig. Och för att förstå varför kvinnor till slut fick rösträtt så måste man förklara aktivism, feminism och patriarkat.

En sådan film är inte Suffragette, och den som väntar sig några mer komplexa analyser kommer att anse (med rätta) att filmen är ytlig och förenklande, kanske till och med kontraproduktiv. Visst får vi se kvinnorna spränga brevlådor, fängslas av polis, hungerstrejka, slava i fabrik, mötas av oförstående män och tafsas på av dräggiga chefer – saker som skedde i verkligheten – men vi får aldrig något tecken på att filmen förstår varför de skedde. Den bär sin aktualitet stolt – vilket syns i den där texten innan eftertexterna, som visar en lista över årtal då kvinnlig rösträtt gick igenom i olika delar av världen – men någonstans ekar det tomt, som ett utropstecken utan en föregående mening.

Suffragette är nämligen en mycket ”safe” film. En traditionell biopic där en filmberättelse berättas för filmberättelsens skull. Först händer det, sedan händer det. Början, mitt, slut. Konflikt, upptrappning, final. Antagonister mot protagonister, och en serie händelser som tycks följa sig själva med mekaniskt underbyggd automatik. Filmen anstränger sig inte för att förklara suffragetternas situation i detaljer, och den kommer inte med någon samhällsanalys – den gör aldrig ideologi av sitt ämne, även om den gillar den stolta posen.

Istället vänder den sig självgratulerande till en historielös publik med ett osynligt facit i hand – praktiskt taget alla som betalar för att gå och se den här filmen anser ju att kvinnlig rösträtt är en självklarhet och att det är hemskt att lagen så länge förbjöd en sådan. Som om historia är oviktigt som annat än källa för dramatik, så tycker sig Suffragette bara behöva handla om ”filmkaraktärer” som går igenom en ”filmberättelse” i en värld av tidstrogen kostym och rekvisita.

Som i så många berättelser som stympas för att få plats i den fyrkantiga biopic-formen så blir Suffragette en film som hade kunnat handla om vad som helst. Filmen förtjänar kritik för att vara befriad från den anti-auktoritära subversivitet som suffragetterna stod för – i värsta fall kan man kalla den direkt konformistisk, den typ av suffragett-film där den mest mångsidiga och intressanta figuren är polisen som jagar dem (spelad av Brendan Gleeson).

suff2

Med allt detta sagt så går det att tycka om Suffragette för vad den är – ett populistiskt stycke filmunderhållning, som pågår under flaggor av fin välvillighet; jag vet, för jag gillade nämligen filmen. Liksom den där polisen – som bara försöker upprätthålla lagen – så är min uppgift att dra in filmer i domstolen och se om deras sak håller eller inte. Om jag skrämt bort politiska dogmatiker så har jag gjort rätt – för de kommer ogilla filmen mest – men som film är Suffragette fundamentalt solid. Dramat funkar. Skådespeleriet är utmärkt. Även de mest klyschigt skrivna scenerna har en medryckande kraft, för att de är gjorda av filmskapare (regissören Sarah Gavron och manusförfattaren Abi Morgan) och en ensemble som vill framföra dem. Det är en berättelse som vill bli hörd och en film som vill synas. Man kan kalla filmen mycket elakt, men kallar man den tråkig så saknar man funktionella sinnesorgan. Suffragette må vara en naiv eller politiskt passiv film, men den är gjord med passion och kärlek.

Dubbelheten manifesteras fint i Carey Mulligans lysande prestation i huvudrollen: Den fiktiva fabriksarbetaren Maud, som lämnar sitt jobb efter uppvaknandet och går med i kampen för rösträtt. Om någon undrar varför jag inte pratat om filmens handling än, så är det för att den inte överraskar någon – den går i den klassiska biopic-fällan att låta en stor, viktig politisk händelse skildras i ögonen av en fiktiv, ganska menlös och passiv figur; Mauds kvinnlighet står i fokus, när hon får offra familj och barn (maken spelas av den ständigt lika bristfälliga Ben Whishaw) för att bli den tuffa frihetskämpe hon inte alls är i början av filmen, men rent historiskt får vi mer inblick i suffragetterna från polisjakten, där Gleesons ankartunga polis leder ett intensivt spaningsarbete för att haffa alla ”anarkist-kvinnorna” – vilket han gör i omlopp, innan han måste inse fakta att han inte kan haffa ”hälften av mänskligheten”. Om detta ska vara en kommentar till att också dagens lagväktare är viljelösa förlängningar av felaktiga lagar så är den ganska felriktad – Gleeson är mästare på att göra den klassiska ”good bad guy”-stereotypen, och jag tror karaktären blir mycket mer sympatisk än vad tanken varit.

Det förblir dock Mulligans film – hennes rollfigur har en ark som ger henne möjlighet att spela både högt och lågt och eftersom vi följer med henne i nästan varje scen så blir hennes framträdande nästan hela filmen (även om hon får oklanderlig hjälp av Anne-Marie Duff, Helena Bonham Carter och Finbar Lynch som spelar suffragettledarna). Fotografen Eduard Grau har filmat till stor del på 16 mm-film (vilket ger samma ”noppriga”, djupt cinematiska kvalité som i Carol) vilket dessutom ger en attraktiv lyster åt filmen, även i de många handhållet fotade scenerna där ”shaky-cam”-effekten bygger inte på idiotiskt snabba klipp utan en känsla av närvaro. Det skapar en övertygande ”filmiskhet”, en värld som är lätt att sjunka in i, och jag fann att jag hade oerhört lätt för att sympatisera med karaktärerna så länge de eminenta skådespelarna förde fram dialogen. Jag knöt näven, sörjde med hjältinnorna när det gick dåligt och ville att skurkarna skulle få skit. Att sedan verkligheten är mer komplex än så, det får väl en annan film visa en annan gång. Med sina breda grepp och sin tillgänglighet så är Suffragette dömd att bli en sådan där film som högstadieungdomar kommer tvingas se i skolan. Inget fel med det, trots allt.

FREDRIK FYHR


suffragette videosöndag

SUFFRAGETTE

Originaltitel, land: Suffragette, Storbritannien.
Urpremiär: 4 september 2015 (Telluride Film Festival).
Svensk premiär: 12 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 15 januari 2016.
Speltid:  106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 16 mm (Super 16), ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Carey Mulligan, Anne-Marie Duff, Helena Bonham Carter, Brendan Gleeson, Anne-Marie Duff, Meryl Streep, Ben Whishaw, Sarah Finigan, Adrian Schiller, Natalie Press, Grace Stottor, Geoff Bell, Amanda Lawrence, Shelley Longworth, Adam Michael Dodd, Simon Gifford.
Regi: Sarah Gavron.
Manus: Abi Morgan.
Producent: Alison Owen, Faye Ward.
Foto:Eduard Grau.
Klippning: Barney Pilling.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi: Alice Normington.
Kostym:Jane Petrie.
Produktionsbolag: Ruby Films, Pathé, Film4, BFI, Canal+ France, Ciné +, Focus Features, Redgill Productions, ass. Ingenious Media
Svensk distributör: Noble Entertainment.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – konventionell men välspelad, snyggt gjord berättelse; saknar djup och analys, trots politiskt patos, men är formellt sett jämn och solid underhållning.

Ett svar på ”Suffragette

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *