Regi: Marielle Heller
Berättelse om femtonårig tjej och hennes förhållande med mammas 35-åriga kille.
I slutet av The Diary of a Teenage Girl tillägnas filmen ”alla tonårstjejer som växer upp” – så vad vet jag, right? På samma sätt är det en kontextuellt superfräsch film – inte bara en ovanligt rå ”coming of age”-story om en tjej utan även en saklig och moraliskt obekymrad skildring av kvinnlig sexualitet. Så den som inte bryr sig så mycket om film kommer naturligtvis kunna se den, bocka av allt som gillas, och sedan lämna salongen och göra något annat viktigt och bra och betydelsefullt.
Jag vet inte om det spelar så stor roll att jag tycker att filmen är en enda röra. Det är en intensiv, expressiv, hungrig film som vill så mycket att alla känslor krockar i olika konstiga emotionella dödlägen. Hade filmen haft ett par sångnummer så hade det faktiskt kunnat bli en jukebox-musikal, en Rock of Ages eller Känn ingen sorg fast om 70-talet och med en tjej som utforskar sin sexualitet. Hurra, kanske ni tänker nu. Okej, säger jag. Vad vet jag, vad vet jag.
Jag vet att filmskapande är en konst och ett hantverk som såväl publik som filmskapare blivit sämre på att identifiera. Problemen med The Diary of a Teenage Girl är alla filmiska. De ligger inte i storyn – den är egentligen fin – utan helt i utförandet. Det är en film som inte mejkar någon sense för den är bara filmad och ihopklippt lite hipp som happ – den skyltar med sig själv, så att vi hela tiden vet att vi ser på den, men vill samtidigt att vi ska bry oss om intrigen (som vi hela tiden vet är på låtsas). Intrigen – som handlar om en minderårig tjejs sexliv med en vuxen man, och hennes ansvarslösa mamma – är full av betydelser och innebörder. Vi ska förstå det, samtidigt som vi inte ska tänka på det. Se, men inte röra. Uppfatta pedofili, knarkar-mamman och hennes uppenbart förvirrade dotter – men ”inte döma” någon. Problemen ska finnas men vi ska inte engagera oss för dem.
Det är samma typ av perversa tillfredsställelse som bor i logiken att vi kan klicka bort världens elände på Facebook – genom att manifestera vår egen empati kan vi hålla kvar problemen på avstånd, aldrig göra dem till våra, och samtidigt känna oss nöjda över att våra avatarer, de vi är som sociala identiteter, är duktiga och värdiga samhällsmedborgare. Backstage sitter vi i soffor, äter chips, tittar på ”Paradise Hotel” eller spelar TV-spel. Samvetet har vi fixat genom klick, lajks och grupptryck. Man ska applådera åt Minnie och samtidigt tänka ”tur att det inte är jag”.
I en perfekt värld vore ju The Diary of a Teenage Girl en genomgående tragisk berättelse – fin, mänsklig, i slutändan positiv, men till stora delar hemsk. Vi introduceras för femtonåriga Minnie (Bel Powley) som längtar efter att ha sex – hon har sex, märker att hon gillar det och vill ha mer sex. So far, so good. Vem har hon sex med? Mammas nya kille, trettiofemåriga Monroe (Alexander Skarsgård). Mamma själv (spelad av Kristen Wiig) är svår att prata med, oftast påtänd eller full, bryr sig bara om sig själv och är (vad vi kan se) inte så mycket en mamma som hon är en bitter barnhemsföreståndarinna ur ”Oliver Twist”. Minnies ivrigt sexuella beteende gör henne baktalad i skolan – men det är bara att hålla huvudet högt. Minnies ovetskap om maktrelationer, hennes brist på förebilder och hennes bekräftelsebehov gör att hon till slut flyr hemifrån och hamnar i en heroin-slum. Ska hon kunna ta sig därifrån? Ska hennes olagliga relation till Monroe uppdagas? Är inte det här ganska scary shit?
Inställningen här är: Tjolahopp-tjollahej, ja så kan det gå här i världen! Storyn ska istället rymma en skildring av fri kvinnlig sexualitet, utan moraliska pekpinnar eller ”demoniserande” av barn eller vuxna, knark eller sex eller vad som helst. Varför ska vi hålla på och vara kritiska för? Je suis hippie!
Och visst, det finns enskilda stunder av humor och glädje i The Diary of a Teenage Girl. Det är en film som har vilja och själ och nykomlingen Bel Powley är kul att följa – om prestationen är begränsad så har hon åtminstone rätt utseende för rollen, och att tematiken är så vuxen, och filmen till så stor del handlar om sex, gör att man ibland glömmer bort att mycket i Powleys framträdande egentligen bygger på barnskådespelares mekaniska manér och lite för perfekta reaktionsförmåga. Det hjälper också att karaktären Minnie är kul, som berättare är hon en gedigen röst och hennes erfarenheter, tankar och känslor är trovärdiga. Visst är det fint med en film om en tjej som har en massa sex, utan att det betyder mer än vad det gör?
Ja, den filmen hade verkligen varit fin och kul. Det är bara det att den filmen inte är The Diary of a Teenage Girl, och egentligen är Minnies berättelse uppenbarligen mycket mer komplicerad än så. Så fort man försöker ta filmen på allvar tramsar den bort innehållet och låser in svärtan bakom ett galler av indie-hipsterismer. Motstridigheten lever inuti filmen så intensivt att den blir en tonmässig katastrof, en åksjuk tur genom diverse scener som hänger ihop på samma sätt som LSD-fantasier.
Det är en film som är så forcerad och konstruerad att den hela tiden måste arbeta, hårt och aktivt, för att göra det här till en så lättsam och självklar berättelse som möjligt. Tragedin som finns här censureras oavbrutet och intrigen skyndar förbi viktiga scener som när folk för dåliga argument. Alexander Skarsgårds omdömeslösa Monroe har sex med Minnie för att han ”inte kan låta bli”. Minnies mamma dricker och krökar och förlorar sitt jobb, men det får vi inte tycka är ett problem – när hon är full är hon ju trots allt glad och visar ”kärlek”! Eftersom Minnie inte vill ogilla sin mamma får inte vi göra det heller. Problemen är kvar, orörda av filmen som låtsas att de inte är problem.
Detsamma gäller för Minnie själv, som fastnar i en knepig sits där hennes problem är verkliga, men där vi aldrig tillåts ta dem på allvar. Större delen av filmen går ut på hennes relation till den tjugo år äldre Monroe, men filmen vågar aldrig ta i faktumet att relationen är olaglig och moraliskt fel, trots att detta är konflikten som driver filmen. Hon är ”kär” i honom, men det spelar ingen roll om det bara är tonårsnyck eller inte – ännu mindre spelar det någon roll att Monroe är ”kär” i henne. Varför skulle han inte vara det? Hon ”utstrålar sexualitet”, ju!
Det är lite grann som att en femtonåring själv skrivit manuset – eller (ännu värre) som om en pedofil skrivit om sitt eget kärleksobjekt – jaget ska ha bekräftelse, kosta vad det kosta vill! All kontext är luddig, alla omständigheter oformulerade och helst ska man inte ha något problem med filmens egen problematik, den ska bara vara där.
Som för att göra ”dagbokskänslan” komplett ackompanjeras filmen visuellt av animationer – dels helt animerade scener men desto oftare effekter här och var, omkring skådespelarna och miljöerna, som om vi tittar på en bilderbok eller ett seriealbum. Det är på riktigt, men inte på riktigt. Glatt och bekymmerslöst sex, men med lite barn-feeling. Allvar censurerat av fantasi. Alltså ganska olustigt.
FREDRIK FYHR
*
THE DIARY OF A TEENAGE GIRL
Originaltitel, land: The Diary of a Teenage Girl, USA.
Urpremiär: 24 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 15 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 4 december 2015.
Speltid: 101 min. (1.41)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: REDRAW 5K; DI 2K (Panavision)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Bel Powley, Alexander Skarsgård, Kristen Wiig, Christopher Meloni, Madeleine Waters, Abby Wait, Miranda Bailey, Carson D. Mell, John Parsons, Austin Lyon, Quinn Nagle, Davy Clements, David Fine, Margarita Levieva.
Regi: Marielle Heller.
Manus: Marielle Heller efter en bok av Phoebe Gloeckner.
Producent: Miranda Bailey, Bert Hamelinck, Madeleine Samit.
Foto: Brandon Trost.
Klippning: Marie-Hélène Dozo, Koen Timmerman.
Musik: Nate Heller.
Scenografi: Jonah Markowitz.
Kostym: Carmen Grande.
Produktionsbolag: Caviar Films, Cold Iron Pictures, Archer Gray.
Svensk distributör: UIP/Sony.
3 svar på ”The Diary of a Teenage Girl”