Taxi Teheran

Regi: Jafar Panahi

Jafar Panahi, som förbjudits från att göra film i Iran, spelar sig själv när han åker omkring i Teheran i en ”taxi” och plockar upp folk.

Vissa filmer blir hyllade för vad de innehåller, andra för vad de är rent kontextuellt. Taxi Teheran är helt klart ett senare exempel, en film som fått priser av solidariska filmskapare och fått strålande recensioner av kritiker som i grunden är journalister och har en benägenhet att se filmer som nyheter. Filmen är gjord i en bil och den är förmodligen så bra en film gjord i en bil kan vara. Att den är gjord är förstås dynamiskt – anledningen är att Jafar Panahi är förbjuden att filma i sitt hemland Iran. Det är tredje filmen han gjort sedan förbudet. De två tidigare – This is not a film (2011) och Pardé (2013) – gjorde han i sitt hem, eftersom han hade husarrest. Ett straff som lindrades efter de filmernas framgångar, ironiskt nog, så nu har han alltså gjort Taxi Teheran i en bil.

Det ger upphov till en pysslig, skissartad och sporadisk meta-film av det karaktäristiskt iranska slaget. Faktum är att filmen känns som en metodisk stöld från Abbas Kiarostami som gjort inte bara en film där regissören spelar sig själv och försöker göra en film (Close-Up, 1990) och inte bara en film som nästan helt utspelar sig i en bil (Taste of Cherry, 1997) utan till och med en film om en taxichaufför som pratar med sina kunder (Tio, 2002). Men varken Kiarostami eller Panahi är ensamma om att följa snarlika spår; verkligheten är alltid i konflikt, eller symbios, med fiktionen i den iranska filmen och konstigt vore väl annars, med tanke på att hela idén med konst är kriminell i regimens ögon.

Desto större besvikelse är att Taxi Teheran aldrig riktigt lyfter sig bortom sitt sammanhang. Filmen är behaglig, intressant, tänkvärd och i sig själv beundransvärd. Men när allt kommer omkring är det också bara en ”taxi-film”, något av en subgenre i sig, och Panahi tycks inte ha överansträngt sig för att låta begränsningarna ge resultat eller tagit tillfället i akt (nu när filmen inte är en dokumentär utan fiktion) att skriva ett lysande manus. Filmen består praktiskt taget bara av att Panahi åker omkring och plockar upp människor och människorna pratar om olika saker som vi förstår som signifikanta för omständigheterna i landet. Redan i början stiftar vi bekantskap med en okritisk herre som tycker att folk som stjäl bildäck borde avrättas för att andra ska ”förstå budskapet”. En kvinna i baksätet håller inte med. Vi träffar också en kille som säljer piratkopierade filmer, ett äldre par damer som av svårförstådda orsaker ska göra sig av med ett par guldfiskar, Panahis tioåriga systerdotter som försöker göra en film som ska sammanfalla med de striktaste av regler som hennes skola har för filmskapande; Panahis vän ”kvinnan med rosorna”, som i verkligheten är en advokat som suttit fängslad samtidigt som Panahi, och en man som råkat ut för en motorcykelolycka och måste köras till sjukhuset (som Panahi inte hittar till).

Filmen pågår i ett märkligt behagligt realtidslunk – fastän vi är låsta till de olika kameravinklarna i bilen så fångar Taxi Teheran atmosfären av verkligheten; det låter flummigt, men den som suttit i en bil som planlöst kört omkring vet vad jag menar. Panahi själv är otippat munter, med tanke på brotten som begåtts mot hans frihet samt alla övergrepp han utsatts för, och såväl vi som han befinner oss på ett kusligt avstånd när han på helt vanligt samtalsmanér pratar om att han hör saker som inte låter i verkligheten – ”det blir så när man fått ögonbindel”.

Mellan utdragna partier som jag misstänker existerar bara för att vi ska få en känsla av rörelse hittar Panahi fram till några symboliska stunder som är lite djupare än de mest uppenbara – inte minst flickan som försöker göra sin film, och genast finner det omöjligt; hon filmar med sin egenköpta digitalkamera och Panahis projekt är egentligen inte långt ifrån. För att återanvända en gammal klyscha så är mediet verkligen budskapet här. Filmer kan kläs upp i en politisk scenografi, och kritiker kan då ofta få för sig att de är politiska eller viktiga fastän de saknar kontext (som i det svenska fallet Tjuvheder till exempel), men Taxi Teheran belyser sin egen politiska kontext genom att bara finnas till. Människorna behöver inte prata om landet de bor i, pratandet gör det åt dem. Panahi behöver inte filma något särskilt för att förklara problemet, han behöver bara klicka på ”rec” så är det gjort.

I grund och botten är Taxi Teheran därför en film som vill vara en dokumentär, och Panahis ointresse av att göra det till den fiktion det är blir till slut vad som gör att filmen brister och inte riktigt kan leva upp till sig själv. Naturligtvis finns det inte så mycket man kan göra när man inte tillåts filma och såklart finns det begränsningar att tala om när man gör en film ifrån en bil, men att bara automatiskt hylla en film för att den är gjord är kritiskt självmord. Filmen är en djärv skapelse, som i sig själv trotsar de omänskliga lagarna i ett land utan medborgarfrihet, och den är på många sätt paradoxalt skön att se på. Men konstnärligt finns inte tillräckligt med kvalitéer i filmen för att matcha det signifikanta i att den överhuvudtaget finns. Det är en film som kanske är otillfredsställande till sin natur, men inte mindre frustrerande för det.

FREDRIK FYHR

*

TAXI TEHERAN

Originaltitel, land: Taxi, Iran.
Urpremiär: 6 februari (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: 17 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 27 november 2015.
Speltid: 82 min. (1.12)
Åldersgräns och lämplighet: 15 år.
Teknisk process/print/bildformat: Digital HD/DCP/1.78:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jafar Panahi, Hana Saeidi, mfl.
Regi: Jafar Panahi.
Manus: Jafar Panahi.
Producent: Jafar Panahi.
Foto: Jafar Panahi.
Klippning: Jafar Panahi.
Produktionsbolag: Jafar Panahi Film Productions.
Svensk distributör: Folkets bio.