Regi: Magnus von Horn
En tystlåten tonåring, som oförklarligt mördat sin flickvän, släpps av oklara anledningar från en anstalt, återvänder av oförklarade anledningar till sin lilla bygd efter två år, börjar av outgrundlig anledning i sin gamla skola igen. Där är han paria (minst oförklarligt).
Efterskalv är en film av vibbar och intryck, visuellt säker, tydligt regisserad och tom – lika tom som någon osedvanligt dålig Kent-låt. En stilistisk aptitretare som hela tiden lockar med idén om en bra film; stämningen är där, miljön är där, allvaret vilar över bilderna. Men själva filmen Efterskalv, som vi sitter och tittar på, är aldrig den filmen.
En film måste förstås inte handla om något. Jag älskar ambiguitet. En film får gärna låta bli att ge svar. Men i så fall måste den göra det fullt ut – den kan inte skylta med potentiella förklaringar och hinta, som Efterskalv oavbrutet gör, om att det finns svar här någonstans. Om vi introduceras för en karaktär, och förstår att han existerar i verkligheten, då kommer vi undra vem han är. Om vi ser honom interagera med andra karaktärer i verkligheten, då kommer vi undra vad som ska hända härnäst. När händelseförlopp följer, handlingar byggda på vad karaktärerna sagt till varandra, då tittar vi faktiskt på ett kategoriskt drama. Det handlar om handlingen. Det handlar om karaktärerna. Det handlar om att dras med i en intrig, för vad skulle annars intrigen vara där för? Det sämsta man kan göra i det läget är att dra på filmen en arthouse-förklädnad för att – kanske i brist på bättre idéer – åtminstone ge en pretentiös överton till filmen, så att den liksom ”känns” viktig och bra.
Så problemet med filmen, i ett nötskal, är att den är för arty för att vara ett bra drama men för mycket av ett drama för att vara förtjänt arty. Det hade varit en sak om filmen hade färre repliker, mer musik, en tydligare visuell logik. Nu söker vi mönstret drama-delarna lägger ut. Åskådaren landar någonstans i mitten, fångad i den suggestiva ljudmattan i väntan på ett mål som aldrig kommer.
Vi ser John (Ulrik Munther) och vi undrar vem han är, varför han är det, vad det ska leda till och vad det spelar för roll. Vi får inga svar. Han har suttit på en ungdomsanstalt eftersom han dödat sin flickvän två år tidigare. Detta är ett fakta som filmen vilar på med dumdistrig självsäkerhet. Det är som en uppsättning av ”Hamlet” där vi aldrig får veta vad Claudius gjort. Mordet är bara en plot-point, mördandet i sig en tilltänkt kittlande effekt, den unga kvinnan ett dött objekt. Jag kom att tänka på ett citat från Wes Cravens Scream (1996) där Jamie Kenney utbrister ”There’s always some stupid bullshit reason to kill your girlfriend!”
Men mördat, det har John gjort. Se på hans allvarliga ansikte, vilken läskig typ han är! Han pratar inte mycket när han återvänder till landsbygden han kommer ifrån. Av obegriplig anledning återvänder han till sin gamla gymnasieskola – inget uppföljningsarbete från anstalten, eller ens några lagar eller regler, sätter stopp för detta; tydligen är John myndig och kan välja själv att gå tillbaka till skolan (där han naturligtvis kommer möta mothugg från elever som hatar honom) och när han får frågan varför så säger han att han ”inte vill vara ensam”.
Det låter kanske som en stark replik, men jag har ingen aning om vad han menar eller vad det spelar för roll (han har ju inga gamla kompisar att återvända till). Och detta ”både och/varken eller”-symtom är återkommande i filmen. Vi ser John agera med människor i sin omgivning – vilket måste betyda någonting – men ju mer man undrar, desto mer otillfredsställande blir filmen. Efterskalv lever på en murrig, läskig stämning. Det är en film att beundra på avstånd. Man kan känna kylan i något som tekniskt sett är obehagligt – som när människor ger sig på andra människor. Man kanske bara ska chockas av att se våld, som om vi inte sett misshandlar i dokumentärer, på nyheterna, all denna bestialitet i den suddiga bilden från övervakningskameror. John blir misshandlad av några ”skolkamrater” – våldsamma keps-killar med snus och ölburkar; de ser honom naturligtvis som paria, men verkar inte speciellt sympatiska själva.
Det betyder inte mer än något annat. Den hipstriga ytligheten i filmen är påtaglig genast i castingen av Ulrik Munther i huvudrollen. Den söta mello-killen blir ett mordiskt psyko – bli överraskad! Om filmen var bättre hade jag kunnat motstå frestelsen att kalla långfilmsdebutanten Magnus von Horn för en effektsökare, och jag hade svårt att skaka av mig misstanken att Munthers medverkan i filmen är ett val främst gjorda av karriärcoacher (lite research visade att jag hade rätt, och att Munthers managers letade efter en filmroll som var ”så mörk som möjligt”).
Samtidigt är jag orättvis, för Munther är bra i rollen – även om hans ansikte och kroppsspråk gör det mesta av skådespeleriet. Han fungerar bra ihop med det skickliga fotot av Lukasz Zal, som låg bakom det oförglömliga fotot i Ida och naturligtvis kan filma vad som helst så att det ser fantastiskt ut – även om Efterskalv är långt ifrån den filmens visuella perfektion så har Zal en kuslig förmåga att få fram en suggestiv skönhet, och en väldigt specifik stil, i ödsliga och anonyma vardagsbilder.
Det är överhuvudtaget det snygga paketet som gör Efterskalv sebar och aldrig helt tråkig. Det är inte bara det strålande fotot, och Munthers oförändrat kameravänliga utstrålning (som mest gått igenom en teknisk nedskruvning från mello till moll), utan även en säker rytm – filmen har ett beat som Magnus von Horn håller i schack. Bilderna är vackra, rörelsen effektiv. Det är innehållet som inte fungerar – den tomma filmen är hemsökt av spöket av mening, ett spöke som söker en rättmätig plats i filmen. Överallt finns potential – inte minst jättefina porträtt av Mats Blomgren (som Johns konflikträdda pappa) och Loa Ek (som hans tillfälliga nya flickvän) – men rollerna är ologiska, oförklarade, odefinierade, förlorade.
Jag misstänker att Magnus von Horn försöker sig på en strategi där han vill göra berättelsen mer intressant genom att dölja information, men det känns mest som narrativt fusk. Det är en sak att inte vilja döma eller förklara sina karaktärer, men karaktärerna i Efterskalv har ingen kontext överhuvudtaget. Det hade verkligen varit djärvt om mordets omständigheter blivit tydligare för oss, om vi fick fram vad John gjort i detalj, om det fanns något motiv, om vi verkligen fick möta offrets familj, om dynamiken i Johns familj framgick (om det spelar någon roll att hans mamma är spårlöst försvunnen, till exempel), om vi såg Johns tid på anstalten, eller om han började i en ny skola där ingen inledningsvis kände till hans förflutna.
Vad vet jag. Jag begär inte att alla filmer ska vara sociologiska experiment, men Efterskalv försöker komma väldigt billigt undan. Till syvende sist händer nästan ingenting i filmen, vare sig på den glassiga ytan eller under den, och det som händer är omöjligt att säga vare sig bu eller bä om.
Jag ska poängtera än en gång att filmen är snygg, och överlag välspelad. Den största överraskningen är att Johns rektor spelas av Ingrid Nilsson – alltså Pippi Långstrump-Ingrid Nilsson – vilket blir ännu mer distraherande ihop med Munther (det är nästan så att man tror att Jörgen Lantz ska dyka upp för att göra den förvridna Bollibompa-stämningen komplett). Jag vet inte om det är självmedveten casting eller inte – men det är inte saker jag hade funderat på om filmen var bättre. Efterskalv är just självmedveten, en pretentiös uppvisning av negativa känslor stöpt i en form utan motiv. John är ett ”psycho without a cause” och filmen är – trots schyssta vibbar – märkligt poänglös.
FREDRIK FYHR