För alla tre delar i en text, klicka här.
Långfilmerna
Efter all min mödosamma kritik på D.W. Griffiths filmer är det kanske läge att poängtera att min kritik är just det – filmkritik. Att faktiskt gå igenom Griffiths filmer är en besvikelse för en filmälskare. Ser man honom som producent är förstås berättelsen om Griffith lite mer attraktiv – Efter att han skapat sig ett anseende, genom att hitta på bravader, hade han onekligen ett grandiost driv. Han ville göra en tre timmar lång storfilm – ingen ville ta i projektet med tång (att sådana filmer gått bra i Italien var tydligen ingen försäkran för bolagsdirektörerna) så Griffith fick producera filmen själv (tillsammans med Harry Aitken, en kollega han plockade upp på vägen).
Inte heller kan man säga att filmens genomslagskraft är överskattad. Nationens födelse, som fram till några veckor innan premiären skulle heta The Clansman, är en dålig film. Men liksom många dåliga filmer var den otroligt populär.
Om själva produktionen har jag inte mycket att säga som inte redan är känt. Boken ”The Clansman” var skriven av en okänd rasist och tecknade en fundamentalt rasistisk bild av det amerikanska inbördeskriget som en konflikt skapad på grund av den afrikanska slaven, som i sin tur revolterade (”djuriskt”) efter krigsslutet varpå KKK var de enda som kunde hålla ordning i södern.
Detta ska man inte missförstå som något ”av sin tid”. Filmen väckte stora protester, i synnerhet från afro-amerikanska intresseorganisationer, och hjälpte att väcka KKK till liv igen (terrororganisationen har varit aktiv i olika vågor, varav en kan sägas existera helt på grund av populariteten efter Nationens födelse); den tjänade upp emot 100 miljoner dollar på en budget på drygt 100.000 – astronomiska summor vid denna tid. Griffith kan sägas vara opportunist mer än rasist – åtminstone i jämförelse med T.F. Dixon Jr (som skrev ”The Clansman”) och han tyckte om uppståndelsen nog för att göra den påstådda ”försoningsfilmen” Intolerance (1916) – en film som intressant nog floppade.
Framför allt var Nationens födelse det första (amerikanska) filmfenomenet – den första amerikanska filmen på tolv rullar, och USA:s svar på Cabiria (1914). Presidenten Wilson Woodrow var lyrisk till filmen och hjälpte förmodligen den att få framgång – det var den första film att få ett sådant erkännande och det har spridits en allmän uppfattning, svår att motsäga, att filmen var en milstolpe vad gäller frågan om filmens konstnärliga legitimitet.
För alla tre delar i en text, klicka här.
Tekniskt sett är filmen inte nyskapande. Den består av en sammanflätning av tekniken och narrativerna Griffith arbetat fram i sina kortfilmer – praktiskt taget är Nationens födelse bara tolv Griffith-kortfilmer hoplimmade till en narrativ, med samma skådespelare och liknande scenarion; berättelsen om ”The Clansman” prickar av alla Griffiths förtecken; södern, kriget, de vilda fiendehorderna som attackerar de oskyldiga och det återkommande ”home invasion”-temat. Den fångar också fint Griffiths fyrkantighet som berättare – bildtexterna är auktoritativt förklarande, berättelsen tar aldrig någon egen plats och gång på gång dras vi ut ur filmen genom cinematiskt tondöva bildtexter där långa fotnoter förklarar för oss att allt vi ser är historiskt korrekt och byggt på källor. Allt är teknik utan personlighet.
Att folk blev extatiska över filmen kan förklaras av flera saker: Man var inte van vid filmens actionscener, med tagningar från bilflak och intensiv cross-cutting (fastän Griffith, och andra, använt sig av tekniken förut) och koncentrationen på skådespelarna, och att få umgås med dem i tre timmar, var nog tillfredsställande och beroendeframkallande. Att överhuvudtaget gå på bio var en syssla som blev mer dynamisk just under denna tid – första världskriget skulle innebära början på Hollywood, systemet av filmstjärnor och fans, och den amerikanska dominansen av världens filmmarknad. Som fenomen står Nationens födelse som en tydlig indikator på dessa saker.
Varför publiken kom att svika Griffith efter Nationens födelse finns det – mig veterligen – ingen tillfredsställande forskning på, men det är inte orimligt att tänka sig att ”vit skuld” kan ha något med saken att göra. Den vita publiken som bidrog till att göra Nationens födelse så populär var inte benägna att ge Griffith den status han själv verkade förvänta sig – hans filmer kom att floppa, trots att hans produktioner blev mer och mer grandiosa. Med undantag för denna enda film så blev Griffiths vidare storproduktioner inga enorma succéer och ibland ökade de bara hans växande skuldberg.
Kanske var det något i Nationens födelse som hade lämnat en besk eftersmak hos publiken, när de i tumulten kom att inse vad den vita medelklassen än idag inte alltid förstår på en gång – att den breda underhållningen för massorna ofta sker på bekostnad av de förtryckta i samhället. Jag föreställer mig att det kan ha varit enkelt att som vit, privilegierad publik år 1915 se mellan fingrarna, rida på sin egen dimmiga okunskap, och acceptera de svarta slavarna som skurkar och de vita ”hjältarna” som heroiska befriare, i synnerhet om upplevelsen var kinematografiskt berusande.
I segregerade biografer för svarta väckte filmen däremot omedelbart raseri, vilket är fullkomligt förståeligt. Skådespelaren William Walker såg filmen 1916 i en sådan publik, och sa: Vissa grät. Man hörde folk säga ”Herregud” och ”Fy fan”. Det var spontana reaktioner. Det var den hemskaste känslan i världen. Det kändes som att man inte räknades, man var utanför verkligheten. Jag säger dig, jag kände för att gå ut och döda varje vit människa i världen.
Det är svårt att hålla tillbaka det raseriet – till och med nu – när man ser Nationens födelse, vilken jag ser som filmhistoriens eventuellt mest överskattade film. Det är inte bara det att det är en djupt olustig upplevelse – även om det verkligen är det. Filmen är rasistisk film från topp till tå och inte den typen av bisarra, idealistiska propaganda som fungerar som skräckkabinett (som Viljans triumf) utan en storslagen, men konventionell narrativ, skriven utifrån en grym och omänsklig, rasistisk och hatisk syn på världen. Människofientlig underhållning för rastroende, religiösa nationalister, obegåvade våldshetsare och fascister, där de svarta per definition är djur som de vita måste piska till lydnad.
Det är vad som gör filmen moraliskt förkastlig. Men det som gör filmen överskattad är faktumet att dess status som medialt jippo helt överskuggat dess verkliga cinematiska kvalitéer. Det är gigantiska kejsarkläder Griffith bär i filmen. Griffith bryter ingen ny mark med filmen (som många automatiskt tror) utan tvärtom når han vägs ände. Medan det är min egna åsikt att Griffiths berättande (i Nationens födelse och i allmänhet) är tråkigt och själlöst så är det bevisligen så att Nationens födelse inte innehåller någonting – vare sig i fotot av Billy Bitzer, i klippningen, i berättelsen eller i de olika spänningsscenariona – som Griffith eller andra inte redan har gjort tidigare. Det finns helt enkelt ingenting, i själva filmen, att kalla anmärkningsvärt eller nyskapande.
Intolerance (1916).
Liknande saker kan sägas om Intolerance (1916), en nästan lika överskattad film som dock varit inflytelserik så tillvida att många regissörer genom årtiondena beundrat filmen. Skenbart är det en film som handlar om människors trångsynthet genom åren, men i verkligheten är det bara en till propaganda-film – nu för konservativ kristendom istället för KKK. Griffith kom från en baptistfamilj i södern och hade bevisligen inte mycket till övers för andras åsikter eller kulturer, ironiskt nog, och hans filmer krävde alltid en lära att objektifiera för att endimensionellt nötas in i publikens hjärnor.
Intolerance bygger på ett koncept där Griffith klipper mellan fyra berättelser, i fyra olika tidsåldrar, lite grann som vi idag skulle zappa mellan fyra filmer på TV. Här har historieböckerna fått det till att Griffith, ”fader” till cross-cutting, expanderar sin konstnärliga gärning till episk bredd.
Jag säger: Ja, han försöker göra detta. Men jag har sett Intolerance under så bra förutsättningar som möjligt och finner att den är, än mer än Nationens födelse, en enormt tråkig och livlös film. Det är en uppvisning av budget, en fantasilös scenografisk rip-off av Cabiria, ett klumpigt formellt experiment och återigen bara ytterligare varianter av vad Griffith gjort tidigare (mer specifikt den religiösa propagandan och resorna i tiden, som Griffith redan varit inne på i de längre kortfilmerna Brute Force och Home, Sweet, Home strax innan Nationens födelse).
I Intolerance får vi fyra, teatrala, via melodramatik och yviga gester helt urholkade berättelser som inte ger oss något att bry oss om eftersom det konstant förklaras för oss vad vi ska tycka och tänka om allt vi ser. De banala budskapen – i Nationens födelse att ”krig är hemskt”, i Intolerance att Jesus kan rädda dig – är dessutom absurt papptunna med tanke på allt pompöst pathos.
Eftersom Griffith redan ligger i historieböckerna, och länge var känd som ”fadern av film”, har Intolerance blivit totem-objekt för många amerikanska filmskapare sedan dess. På så sätt är filmen förstås ovärderlig, likaså Griffith; man kan ju inte förändra historien. Men det är på inget sätt tiden som kan förklara Griffiths brister. Fastän ingen kunde mäta sig med Griffith i storlek på den här tiden, så är de tidiga Hollywood-filmerna av Raoul Walsh, Cecil B. De Mille, Reginald Barker och Maurice Tourneur mer genomarbetade, välspelade, bättre klippta, mer effektiva som drama och i synnerhet mer liknande moderna filmer än de halvlyckade, visuella klossar som Griffith halvdant limmade ihop och utsmyckade med redan då obsoleta floskler.
Intolerance blev en av många floppar för Griffith som, vägledd av sitt dåliga omdöme, använde pengarna han fick från Nationens födelse för att investera i ännu större projekt. (Han fick en miljon dollar av intäkterna till KKK-filmen, vilket trots allt inte är jättemycket sett till det stora hela). Denna envisa tro på den egna storheten kom att bli hans fall – genom att knega som hantverksregissör av mindre filmer kunde han bekosta sina stora epos som gång på gång blev ekonomiska fiaskon.
Ändå är många filmer Griffith gjorde efter Nationens födelse och Intolerance mycket bättre än just de filmerna. Allt som oftast har det att göra med filmer där Griffith inte själv är upphovsman till berättelsen, och där narrativen vilar nära ursprungskällan.
Lite suggestivt foto av Billy Bitzer i True Heart Susie (1920)
I synnerhet de mindre, mer anonyma, filmerna är paradoxalt nog mer minnesvärda än de stora klumpeduns-produktionerna.
Dessa ackompanjerar hela Griffiths karriär, och börjar i slutet av 1910-talet med en serie lantliga melodramatiska romantik-filmer – tydligen självbiografiska, även om det är svårt att läsa Griffiths filmer på det sättet; inte sällan räddas filmerna allra mest av Lillian Gish, som verkligen var en storartad stumfilmsaktris, som har huvudrollen i dem. Det rör sig om oansenliga titlar som A Romance of Happy Valley (1919), The Girl Who Stayed at Home (1919) och True Heart Susie (1920) – de är återigen förlängningar av Griffiths kortfilmer, de har långsökta, ”Skärgårdsdoktorn”-intriger, de bär på den beska undertonen av Griffiths elaka heteronormativa anti-humanism och de är alla kategoriskt rasistiska (blackface-och tokig svart comic relief-varning på allihop) men de är åtminstone enklare att ta sig igenom, de är mindre pretentiösa/misslyckade i formen och de ger en bättre bild av hur en typisk film vid den här tiden kunde se ut, samt hur filmisk berättarkonst utvecklats (och inte) sedan dess; på många sätt är de typiska feel-goods av slaget vi ser idag.
Förutom dessa (inte särskilt) romantiska filmer kom Griffith också att göra en serie oansenliga genrefilmer senare i sin karriär – mest för att finansiera sina storproduktioner, alltså. Ett par av dessa är faktiskt inte så pjåkiga. För att namedroppa de jag gillar: Den raffiga lilla Western-filmen Scarlet Days (1919) – där Griffith äntligen hinner ikapp DeMille – den världsomspännande deckaren The Greatest Question (1919), den sexuellt laddade brott och kärlek-filmen The Love Flower (1920, innehåller ett par fina undervattensscener), komedin Sally of the Sawdust (1925, långfilmsdebut för den obetalbare komikern W.C. Fields), samt Sorrows of Satan (1926), ett patetiskt men underhållande försök att göra tysk expressionism (återigen ligger Griffith några år efter).
Broken Blossoms (1919)
De mest kända filmerna Griffith senare gjorde var Broken Blossoms (1919), Way Down East (1920) och Orphans of the Storm (1921), filmer som faktiskt också var framgångsrika.
Broken Blossoms faller under den ”oansenliga romans”-subgenren och är en helt okej kärleksfilm om den olyckliga kärleken mellan en mesig asiat (asiater är mesiga), en hopplös kvinna (kvinnor är hopplösa), hennes alkoholiserade man (alkohol gör män till monster, i synnerhet om de är britter då de är barbarer till att börja med). Hela filmen stinker dock av rasism och det är svårt att inte tolka den som en invandringskritik (eftersom den utspelar sig i en segregerad del av staden och bara innehåller nidbilder av icke-vita människor ej födda i USA).
Way Down East (1920)
Griffiths förmodligen bästa filmer är dock Way Down East – med den berömda scenen på den dånande forsen – och Orphans of the Storm, med en liten parentes för Hearts of the World (1918), skildringen av första världskriget som Griffith följde upp Intolerance med (inte perfekt, men eftersom han inte är upphovsman till berättelsen är den enklare att orka med än de flesta av hans epos).
Way Down East och Orphans of the Storm är knappast subtila filmer, men de är ungefär så subtila som Griffith blev. I synnerhet Orphans of the Storm är en tight berättelse där den melodramatiska intrigen – om två föräldralösa flickor – inte kommer i vägen för Griffiths pretentioner. Den är byggd på en pjäs, hantverket är säkert och mer modernt, skådespelarna är bra och inte ens Griffiths anti-intellektualism, hans usla textrutor eller hans skrattretande skildring av historiska skeenden kan förstöra filmen, som vilar i händerna på Bitzer och systrarna Gish. Emotionellt hålls filmen i schack av storyn, som hela tiden fokuserar på känslorna, och Griffith får inget tillfälle att stanna upp och zooma in på något taktlöst navelskåderi.
Way Down East har samma förtjänster – man kan säga att det är filmer som bärs tydligare av Bitzer och skådespelarna. Liksom i alla Griffiths filmer är storyn en bred melodram – huvudpersonen är en av många Griffithska naiva flickor från landet som faller för ännu en skurkaktig man som gör henne till gravid, ogift och utanför samhället – men att Griffith så sällan kommer in med sina pekpinnar gör att man kan se filmen som till exempel proto-feministisk (vilket förmodligen inte varit avsikten). Främst av allt fungerar det bara som film, berättelsen får andas, Griffith lägger inga käppar i sina egna hjul.
Exempel på en hopplös ordmassa ur Isn’t Life Wonderful (1924).
Man måste dock dra slutsatsen att Griffith ville göra Griffith-filmer. Filmer där Griffith förklarade för publiken vad Griffith tyckte och tänkte och där Griffith-storyn hela tiden var en Griffith-story förtydligad och konstant avbruten av påminnelser om att vi tittar på en Griffith-film. Det ledde till monstruösa floppar som det (återigen) historiska ”eposet” America (1924), en obeskrivligt långtråkig film med så mycket text att filmen praktiskt taget är en bok, den 152 minuter långa gangster-röran Dream Street (1921) som verkar bestå av tio filmer i en och är helt omöjlig att bli klok på (onekligen en av Griffiths mer fascinerande filmer eftersom den så tydligt visar problemen han hade som berättare) eller den vedervärdiga sexist-komedin The Battle of the Sexes (1928) där publiken inte förväntas kunna bestämma sig för om den otrogne mannens hustru är för värdelös eller hans älskarinna tillräckligt slutshammad.
Men även i de filmerna ligger kameraarbetet av Billy Bitzer, och skådespelarensemblen, på emellanåt höga nivåer. De utvecklades nämligen med tiden, till skillnad från Griffith som praktiskt taget inte ändrade stil förrän långt in på 1920-talet. Han var oförmögen att släppa de pedagogiska titelkorten eller den planimetriska, teatrala stil han (i efterhand) bär på anseendet att ha tagit bort; Griffith stannade i själva verket kvar längst vid alla de mest föråldrade greppen och hans ”innovativa klippning” var alltid sparsamt använd av honom. Griffiths bästa filmer är kort sagt de där hans influenser syns minst.
The Struggle (1931).
Sista filmer och år
Det är på något sätt ikoniskt att Griffiths saga bär på en uppgång och fall-struktur. Han skapade själv sin grandiosa självbild, i och för sig, men hans uppkomst som guldgosse på Biograph var gjord på egna förtjänster och Nationens födelse blev onekligen ett fenomen.
Men där Griffith var en skarp producent och en organisatör var han helt enkelt en medioker regissör, och det blev allt tydligare när kraven på innovation steg. Griffith ansågs tidigt vara våldsamt passé, och åtminstone halvvägs in på 1920-talet hade hans bekantskapskrets blivit drastiskt mycket mindre, hans skuldberg allt högre och hans egna alkoholproblem mer påtagliga.
Film var inte längre bara en uppfinning, berättelserna inte längre bara utsmyckningar på det teknologiska jippot. Utveckling, detta begrepp som den konservative Kentucky-sonen inte ens förstod lite grann, kom att bli synonymt med de rörliga bilderna. Publiken vande sig vid spektaklet och ville ta del av berättelsen. Det cinematiska blev mer och mer centralt. Efter Hollywoods dominans växte enskilda europeiska trender fram. Griffith kunde inte bara sno från andra källor längre för han förstod sig inte på dem, de var för många att välja på, och de var inte längre kompatibla med hans alltmer gammalmodiga berättarstil med broderi-budskap och källhänvisningar mitt i texten.
Griffith betraktades mer och mer som ett one hit wonder på 1920-talet och att hans filmer ibland fick bra recensioner, eller blev framgångsrika, hjälpte inte när så många floppade och sågades. När han inte gjorde samma sak, om och om igen, som han gjorde på 1910-talet så försökte han ändå desperat apa efter 1920-talets trender utan att komma i närheten; Sorrows of Satan är, som sagt, mycket kul att se – hans försök att efterlikna Murnaus tagning av skuggan på väggen i Nosferatu (1922) är hejdlös.
Griffith var en del av filmens vagga, och nu gungade den för fort för honom. Han förstod inte dynamiken i den visuella konstform han påstod sig bedyra. Han klippte mellan olika saker, men förstod inte vad tempo på film var. Han förstod poängen med en närbild, men tog aldrig känslorna på allvar. Om Griffiths bästa film kan sägas vara Orphans of the Storm (min röst, i alla fall) så är det fortfarande en dammig bagatell på alla sätt i jämförelse med en film som Körkarlen (1921) som kom samma år.
Dödsstöten – inte bara för Griffith utan för alla i hans sits – var förstås övergången från stumfilm till ljudfilm. Griffith nåde viss framgång med halv-stumfilmen Lady of the Pavements (1929), men återigen var det inte han som fick berömmet utan den strålande cabaret-dansösen Lupe Vélez i huvudrollen, och därefter avslutade han sin karriär med två floppar – Abraham Lincoln (1930) och The Struggle (1931).
Av en händelse är dessa filmer inte några av Griffiths sämsta. Abraham Lincoln är en traditionell biopic, och visserligen inte minnesvärd – i synnerhet inte i jämförelse med de senare filmerna den påminner mest om, John Fords Young Mr. Lincoln (1939) och Abe Lincoln in Illinois (1940) med Raymond Gassey – men jag har sett värre övergångar till ljudfilm av en regissör.
Griffiths sista film The Struggle är inte heller en överdrivet bra film, men den har en sentimental kvalité. Den påminner ännu mer än Griffiths tidigare om en gammal Biograph-stumfilm och berättelsen om hur alkoholen förstör en hederlig mans liv har så många likheter med Griffiths eget liv vid det här laget att filmen har en oundvikligt sorglig underton, till och med för en som ogillar Griffith så mycket som (till exempel) jag. Det är en fattig och trött film, men kanske just därför sipprar någon slags utmattad, besegrad känsla fram ändå, den typ av genuinitet och personlighet som de flesta av Griffiths filmer helt saknar.
Griffith levde ett anonymt liv, fattig och ensam, och såg 30-talet passera förbi – i industrin var han fortfarande en man med legend-status, han fick en special-Oscar 1935 och gifte sig med en av historieböckerna okänd kvinna vid namn Evelyn Baldwin – skilsmässan gick igenom 1947, ett år innan Griffiths död. Vid det laget var Griffith utmärglad och alkoholiserad, och ett besök på filminspelningen av Duel in the Sun (1946) gjorde hans gamla ensemble (Lillian Gish, Lionel Barrymore och Harry Carey) så illa berörd att han blev tvungen att gå därifrån. Han gömde sig bakom scenografin för att betrakta dem utan deras vetskap.
Griffith hittades medvetslös på lobbyn till Knickerbocker Hotel i Los Angeles, där han bott i ensamhet den sista tiden av sitt liv. Han fick en minimal notis i tidningen där man kunde läsa att en på stumfilmstiden berömd regissör dött av en hjärnblödning. Lillian Gish var den enda kända personen på hans begravning. Få var där överhuvudtaget. Griffith, en gång i tiden kungen av den amerikanska filmindustrin, dog praktiskt taget helt bortglömd.
FREDRIK FYHR
*
Nästa auteurathon kommer att handla om James Whale, som blev en skräckfilmslegend fastän hans karriär bara varade i tio år.