Regi: Joel Edgerton
Ett ungt par flyttar in i ett nytt hus, men en mystisk bekant från makens förflutna bekantar sig med dem och blir mer och mer påträngande.
The Gift är en film som gör så mycket den bara kan av vad den har – på så sätt är det en sympatisk film, och som thriller är den attraktiv. Det är en rent kulinarisk spiksoppa, men det är spiksoppa lik förbannat.
Filmen börjar med en kliché och försöker sedan lura oss till att tro att den gör något innovativt genom att blanda in en annan kliché, och en tredje, och så vidare. Den tycks utspela sig i en parallell dimension där filmer som Farlig förbindelse, Handen som gungar vaggan, Unlawful Entry och till och med The Cable Guy aldrig gjordes.
Simon (Jason Bateman) och Robyn (Rebecca Hall) har åtminstone aldrig sett dem. De utgör det där lyckliga nyrika paret med lite oroväckande trubbel i bagaget – de kan inte få barn, vilket i parthriller-sammanhang aldrig är bra tecken – men nu när han fått en fin position på firman så kanske lyckan ska infinna sig i det där stålblå, iskalla huset med glasväggar och dyra möbler. Perfekt för barn.
Lika obekanta är de med Robert De Niros Travis Bickle i Taxi Driver (1976) för ensamma deppgöken Gordo (Joel Edgerton) liknar honom så pass mycket att varningsklockor borde ringa. Gordo är en gammal skolkompis till Simon som av en ”slump” krockar in i dem på stan och när han listar ut vart de bor blir han snart en ihärdig gäst som förstås gradvis börjar bli mer och mer påträngande, inte minst eftersom hans sociala förmågor (och psyke?) verkar högst labilt.
Förutom att spela Gordo har australiensaren Joel Edgerton producerat, skrivit manus och regisserat The Gift – det är hans långfilmsdebut, och på sätt och vis en storproduktion eftersom han simmat omkring i mer grovkorniga indie-farvatten i flera år, oftast som skådespelare (Animal Kingdom, Warrior, nu senast Black Mass) men också som upphovsman (han har story-credit på The Rover).
Det märks på Edgertons karriärval att han har integritet och känsla, men hur man än vrider och vänder på The Gift så är det en besvikelse för den som verkligen haft förhoppningar. Det är film som nästan enbart består av variationer på konventioner och manér, regin är ojämn och inte minst är Gordo själv en så uppenbar filmgalning att Jason Bateman själv kan imitera honom klockrent – vilket han gör i karaktär, i en scen, utan att Edgerton tycks märka att Bateman avslöjar bristerna i hans framträdande (som bygger så mycket på hembakta visdomar och Chicago-dialekt att den ibland känns som en parodi på John Candys cameo i Ensam hemma).
Men om The Gift bara hade handlat om en psykopat som nästlar sig in hos ett stackars intet ont anande par så hade den varit riktigt dålig. Nu är det snarare tal om en slags omogen frukt. Det finns en ”twist” som – likt mycket annat i filmen – går att gissa sig till på en gång; det måste ju finnas ett motiv till Gordos stalking, och Bateman tenderar ju att spela osympatiska karaktärer – kan det vara den sociala, lyckade killen Simon som egentligen är den störde?
Till den mån filmen är överraskande är den det för att den stannar kvar i den här konflikten så pass mycket som den gör. The Gift utvecklar sig till ett (tilltänkt) psykodrama om mobbing och social Darwinism, medan den stackars frugan – proffsigt gestaltad av Rebecca Hall till ingen nytta – förstås är naiv och tror gott om allt och alla och blir gravid för att filmen ska kunna klämma in en makaber plot point.
Den makabra plot pointen är inte svår att lista ut – faktum är att filmen är obönhörligt förutsägbar, och den ena scenens ledtråd till vad som händer i den andra är så stor att en thriller-fantast hela tiden ligger steget före filmen.
Större delen av The Gift pågår som en serie narrativa upplägg snarare än en intrig. Karaktärerna har inga personligheter, de är bara namn med funktioner: Make, hustru, psykfall – och ett gäng ovidkommande grannar, vänner och bekanta samt en sidointrig om Simons jobb som också bara existerar för att knyta ihop en slags säck kring de sista akterna; att Simon är en mycket fulare fisk än man först anar.
Det där hade ju varit ganska intressant och spännande att se gestaltat i en film med en egen identitet, med riktiga karaktärer och trovärdiga dialoger. Men det är tydligt att karaktärerna bara är tomma skal i The Gift för det har ingen betydelse om Simon är ond eller god, eller om Gordo är störd eller inte. Vi får veta saker om deras förflutna, saker som ska ställa saker på sin spets, men det är bara information. Något hände den-och-den gången så att det-och-det ledde till att han-och-han eventuellt är… lite störd?
En film kan inte bara påstå något, den måste visa det också. The Gift gillar tanken på att ha en större poäng, men är obönhörligt fast i sin gamla genre-fålla där allt måste vara tom kitsch. Inuti det tomrummet har filmen förvirrats till att vilja vara något mer, inte bara en psykologisk thriller (som det hette på 90-talet) utan ett subversivt karaktärsdrama.
Men det är den inte. När man har hela storyn klar för sig inser man att den är både otrolig långsökt och helt oväsentlig. Filmens har en snygg yta – den är fotad av den intressanta spanska fotografen Eduard Grau som skapade oförglömliga bilder i En enda man (2009) och fångade Rebecca Hall på liknande sätt som här i underskattade The Awakening – och åtminstone två bra jumpscares.
Så vill man bara ha stämningen så finns den i The Gift, och om b-filmer är ens enda filmkost så känns den nog riktigt begåvad. Men under ytan finns inte mycket och storyn förblir en genre-hypotes – det är en film som består av idéer som redovisas för oss, skådespelarna spelar upp dem, men filmen visar sig aldrig, lever inget eget liv. Det känns ingenting att se den.
FREDRIK FYHR
*
THE GIFT
Originaltitel, land: The Gift, Australien/USA.
Urpremiär: 31 juli 2015 (Litauen)
Svensk premiär: 2 oktober 2015.
Speltid: 108 min. (1.48)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jason Bateman, Rebecca Hall, Joel Edgerton, Allison Tolman, Tim Griffin, Busy Philipps, Adam Lazarre-White, Beau Knapp, Wendell Pierce, Mirrah Foulkes, Nash Edgerton, David Denman, Katie Aselton, David Joseph Craig, Susan May Pratt, P.J. Byrne, Felicity Price, Melinda Allen.
Regi: Joel Edgerton.
Manus: Joel Edgerton.
Producent: Jason Blum, Joel Edgerton, Rebecca Yeldham.
Foto: Eduard Grau.
Klippning: Luke Doolan.
Musik: Danny Bensi, Sander Jurriaans.
Scenografi: Richard Sherman.
Kostym: Terry Anderson.
Produktionsbolag: Blumhouse Prouctions, Blue-Tongue Films.
Svensk distributör: Scanbox.