Iskallt uppdrag (1987)/ Tid för hämnd (1989)

Regi: John Glen

DET ISKALLA UPPDRAGET: Signaler kommer från Sovjet att KGB återinfört sin princip ”Smiert Spionom” – död åt spioner – vilket innebär att Bond är på en dödslista; samtidigt verkar en rysk avhoppare inte vara så oskyldig som han ser ut, och hans spår leder Bond till en galen vapenhandlare som kränger massförstörelsevapen till Sovjet.

Regi: John Glen

TID FÖR HÄMND: Det vill säga, inställt uppdrag. Bond hoppar av MI6 för att döda skurkar och hämnas sin vän.

Att göra en reboot har aldrig varit lätt, och det tog Bondserien fram till Craig-eran att riva av plåstret helt. Efter Roger Moores farväl fanns gott om nya idéer på ritningsbordet. Timothy Dalton, som blev den nya James Bond, hade stränga principer om vad han ville att Bond skulle vara – alltid en människa i första ledet, och aldrig ett objekt för spektakel. John Glen (som nu varit Bondfilmernas regissör sedan 1981) ville ha en rå och realistisk Bond, närmare Ian Flemings original, och han strävade mot det idealet redan i sin första Bondfilm Ur dödlig synvinkel (som förmodligen var tänkt som Moores sista film). Producenten Michael G. Wilson ville rentav göra en eller flera prequels, som handlade om Bonds ursprung – han fick sin vilja igenom först tjugo år senare.

Men det var fortfarande producenten Albert ”Cubby” Broccoli som styrde skutan. Han hade inte för avsikt att förändra serien, eller formulan, han skapat på 60-talet. På 80-talet – kanske det sämsta årtiondet för 007 – följde man hans linje och försökte därför äta och behålla kakan samtidigt. Man ville komma bort från den nu pensionerade Roger Moore, men man ville inte komma bort från pengarna han hade genererat. Det skulle visa sig att varken publiken eller filmskaparna var redo för alltför nya saker, och att Cubby på sätt och vis hade rätt. Efter ett och ett halvt årtionde av Roger Moore var Bond synonymt med seriens formler och trademarks, samt stora doser fånig humor.

Iskallt uppdrag blev liksom en halvt nyskapande Bondfilm, med en halvny Bond, men det följde ingen riktig ny princip. Manuset skrevs av Wilson och seriens ständige manusförfattare Richard Maibaum innan man ens hittat en efterträdare till Moore – citat Wilson: ”Vi försökte göra det inte helt så fånigt som Roger, men inte lika allvarligt som Sean” – och detsamma gäller för storyn: En avhoppad amerikansk general här, en sovjetisk dubbelspion där, ett hot om tredje världskriget, hjälp från en gerilla i Afghanistan (det där afghan-sovjetiska kriget som gjort många actionfilmer från 80-talet prekära i vår tid), men ingen tydlig intrig och ingen ordentlig konflikt utan den gamla hederliga ”karaktärerna rör sig hit och dit över en öppen karta”-storyn.

Timothy Dalton var inte heller ett bombsäkert val. Han var bara en av flera skådespelare som testat för rollen sedan Ur dödlig synvinkel – Sam Neill, James Brolin, inte minst Pierce Brosnan som var första valet. Han var till och med castad som Bond i Iskallt uppdrag, men producenterna bakom ”Remington Steele” hittade nya sätt att tvinga kvar honom till serien. Dalton var en klassiskt skolad brittisk skådespelare som verkade nästan irriterad över tanken på att spela en ”hjälte” – Bond skulle vara ”mänsklig” för ”ingen kan relatera till en supermänniska”. Dalton var stoisk och högtravande och hade hållit sig till teatern väldigt länge – han hade spelat både Heathcliff i ”Stolthet och fördom” och Rochester i ”Jane Eyre”. Hans filmdebut var som kung Philip II i Så tuktas ett lejon där han spelade mot Peter O’Toole, Anthony Hopkins och Katherine Hepburn.

Dalton hade ingen som helst koppling till den typ av underhållningsproduktion som Bondserien trots allt är, och han vantrivdes från första stund (eller åtminstone från första presskonferensen). Att bli känd över hela världen tyckte han – en till naturen blyg och känslig person – var lika surrealistiskt som outhärdligt, den blandade kritik han fick gjorde ingenting bättre och att finna sig som en pjäs i en produktion var droppen – en sexårig konflikt mellan MGM och Eon försenade hans tredje film som Bond (vilket kom att bli GoldenEye) och gjorde honom så avtänd att han i slutändan hoppade av skutan själv.

Daltons två filmer förblir kuriosa-stycken i 007-världen – de har sina fans, och jag tycker själv om deras skevhet och oformlighet. Iskallt uppdrag var verkligen den stora Bondfilmen som John Glen hade väntat på att göra och på många sätt är det en Bondfilm i fin form: Filmen har en nedtonad, nästan spartansk look, men är samtidigt ”modern” (läs: från 80-talet) med en totalt Batmobil-ifierad Aston Martin. Tempot är rappt, John Barrys musik (detta var hans sista arbete på en Bondfilm) är lika synkad med filmens feeling som alltid och Timothy Dalton verkar vara ett vettigt val. Varje gång jag sätter mig ner för att se Iskallt uppdrag så tror jag alltid att det är en riktigt bra film: Inledningsscenen, med ett träningsuppdrag som blir på blodigt allvar, är en perfekt actionscen och titellåten av a-Ha är för den delen catchy också.

Sedan fortsätter filmen och det blir allt svårare att förstå vad den handlar om. Det är tydligt, och självklart, att man återvänt till Ian Flemings spionideal som man gjorde med Ur dödlig synvinkel – tveklöst den film som Iskallt uppdrag påminner mest om – men även om denna är mer jämn och slickad än den tokigt ojämna Moore-filmen så är det något med den som inte stämmer. Det tycks vara en hal film, ogreppbar, varken eller, den upphör framför ögonen på en och man vet inte varför.

Med facit i hand är det lätt att se att filmens problem är produktionen i sig. Efter Moore-eran var man så van vid att göra Bond på löpande band att man gjorde det nu också, fastän man hade en ny Bond och en ny stil att ta vara på. Intrigen är verkligen självgående och otroligt tunn – trots att en högspänd stämning och generellt spion-babbel försöker täcka över detta faktum. Jeroen Krabbé, den holländska skådisen som just breakat i Hollywood, spelar en rysk avhoppad general som britterna skyddar – han kidnappas av Sovjet men visar sig sedan vara på skurkarnas sida, medan generalen man trott vara skurk (John Rhys-Davies) egentligen är god. Den verkliga skurken är ytterligare en general – amerikansk, munter och helt koko i skallen. Han spelas av den felvalde Joe Don Baker som går omkring i filmen som en Family Guy-figur som tycks leta efter närmaste grill att lägga T-bensstekar på, fastän han ska vara en någorlunda professionell (och åtminstone hotfull) general med planer på att sälja massförstörelsevapen till KGB, som i sin tur tycks ha återupptagit kampanjen ”Smiert Spionom” (död åt spioner) vilket innebär att alla agenter inom ryskt territorium, inklusive Bond, ska röjas ur vägen. Exakt vem som skickar ut dessa signaler, och vem som ger ut ordern, är lite luddigt men det spelar inte så stor roll – slutet utspelar sig i Afghanistan där Bond i förbifarten hjälper mujaheddin-krigare att vinna en strid mot Sovjetiska trupper.

Med så mycket spionröra i en och samma film är det ett under att filmen lyckas klämma in en värnlös kvinnlig karaktär också – modellen Maryam d’Abo ”spelar” den cellospelande (högst ineffektiva) lönnmördare som Bond inte kan ha ihjäl i början av filmen – istället blir hon ett sedvanligt 007-mähä som inte kan försvara sig, trånar oavbrutet och blinkar med rådjursögon – plus att hon har en barnslig kärlek till sin cello – Bond måste riskera uppdraget för att hämta den, och den används aldrig till något annat än som pulka i en jaktscen; det enda positiva med henne är egentligen att hon åtminstone inte är skrikig och gapig; de kvinnliga motparterna skulle bli mycket häftigare i Tid för hämnd – faktum är att d’Abo nog får sägas vara den sista kvinnliga skräp-karaktären i en Bondfilm; efter denna film skärpte man sig till någon mån och skapade kvinnliga karaktärer som åtminstone hade personlighet och gjorde någonting (sedan att de ibland spealdes av Denise Richards är en annan sak).

Iskallt uppdrag är inte en tråkig film, och den har många saker jag gillar. Enskilda stuntscener är fina – här finns nästan inga front projection-effekter, Aston Martin-jakten är stabil och en kamp mellan Bond och lakejen Necros (Andreas Wisniewski, han med små fötter i Die Hard) när de hänger utanför ett flygplan, fastklängda vid nät på tusentals meters höjd (gjord på riktigt!) är imponerande. Men sådant är ju att vänta sig av en Bondfilm. Jag vet att det låter som tuffa bud, men när allt kommer omkring så kommer ju publiken inte bli mindre kräsen med åren.

Hur man än vrider och vänder på det så blir problemet med Iskallt uppdrag att det är en Bondfilm. Jag vet att det låter märkligt, men det är sant. Hade det inte varit en film i 007-serien hade det framstått som en väldigt konstig film, en syfteslös och tom serie actionscener sammankopplade med en intrig som aldrig får ifrågasättas fastän den knappt förklaras. Och som en film i 007-serien lider den av att släpa på Moores bagage – Timothy Dalton är inte bra på att leverera one-liners (som manuset tyvärr innehåller) och det klickar aldrig när han ber om en martini eller besvärat säger ”Bond, James Bond” i förbifarten, utan att ens behöva.

Istället måste man säga att han på sitt sätt spelar över, eller åtminstone spelar i trots mot manuset, som föreslår en superhjälte-Bond som kopulerar, mördar och kläcker vitsar i ungefär jämna doser. Istället är Dalton entonig som en riddar Lancelot, verkligen ute för kung och fosterland utan minsta dos av ironi. Som seriös fältagent har Dalton närvaro – ja, som den kallblodige mördare en MI6-agent borde vara är han faktiskt bättre än både Connery och Moore – men han är hemsk när han ska försöka vara rolig, och han har ingen som helst sexuell utstrålning (detta var å andra sidan ett mindre problem, eftersom Bonds promiskuitet ansågs vara politiskt inkorrekt i en HIV-medveten värld, vilket resulterat i att Daltons Bond var förhållandevis kysk). Han kan helt enkelt inte göra rollen som den är skriven, åtminstone inte i Iskallt uppdrag; det leder till att vi blir alltför medvetna om att vi tittar på en Bondfilm, för Dalton påminner oss om att han är en riktig skådespelare, överkvalificerad för den wishy washy-Bond som Iskallt uppdrag-manuset föreslår.

Samtidigt var det inte Daltons fel, för det var producenterna som valt honom. Faktum är att hans Bond är riktigt lovande om man jämför med Roger Moores gröna framträdande i Leva och låta dö, till exempel. Visst skulle Moore bli bättre än där, men den befogade känslan var fortfarande den av att ”jaha, så detta är vad vi är fast med”. Daltons Bond har å andra sidan en ambivalens, eftersom Dalton är en så bra skådespelare, och det är ett intressant ”Tänk om” att föreställa sig vart Dalton hade kunnat ta rollen om han fått fortsätta.

Ta bara Tid för hämnd, den andra, och sista, filmen han gjorde som Bond. Det är kanske filmen som på alla sätt och vis sticker ut mest i hela 007-serien. Den har sedan releasen 1989 separerat fansen i två totalt olika läger, eftersom den påminner mer om en klassisk amerikansk actionfilm av 80-talskaliber än en spionfilm av brittiska skolan. Dessutom var det den första filmen på otroligt lång tid som huvudsakligen inte spelades in i en studio, utan i autentiska (mexikanska) miljöer. Det kom också att bli en upplevelse som ingen i filmteamet skulle glömma – en förbluffande mängd människor som arbetade på filmen påstod att de sett vandrande vålnader och att produktionen var hemsökt (!) – och det blev också den första Bondfilm hittills som floppat i USA.

Ändå känner jag att det var en fråga om poetisk rättvisa. Bondserien behövde nytt blod, och kunde inte operera inuti sin lilla Eon-bubbla hur länge som helst. Flera omständigheter gjorde så att Tid för hämnd blev en ovanlig Bond-produktion – Bond var nu en halv-amerikansk filmserie och nya skatteregler införda 1985 gjorde så att produktionen var tvungen att ske i Amerika (beskattningen på filmande ”utomlands”, där Storbritannien och 007-scenen inräknades, blev skyhög efter 1985) och dessutom satt Michael G. Wilson ensam i manus-båten när amerikanska manusskrivarkåren gick ut i en strejk ungefär samtidigt.

Resultatet blev – praktiskt taget – en Stallone/Schwarzenegger-film, fast James Bond. Samtidigt var storyn mer anpassad efter hur Dalton ville spela rollen – inget trams, nonsens eller fåneri. Tid för hämnd är en magstark, våldsam, ibland direkt obehaglig film, där en genomvidrig colombiansk knarkkung vid namn Sanchez (Robert Davi) dödar Felix Leiters fru och kast(rer)ar honom till hajarna alldeles efter bröllopet (och vet du inte vem Felix Leiter är så är du inget riktigt 007-fan). Detta tar Bond på ett sådant blodigt allvar att han lämnar MI6 för att ge sig ut på en personlig vendetta; poängen är att han visar sin allra mest iskalla sida och dödar folk till höger och vänster med rödögd hämnd som enda mål (man måste älska den svenska titeln… tid för hämnd… hårt).

Purister avskyr Tid för hämnd. Jag själv hatade den när jag var liten, och tyckte det var mer en korsning mellan ”Miami Vice” och Dödligt vapen (inte minst eftersom den iöronfallande Dödlig vapen-kompositören Michael Kamen står för den saxofon-betonade musiken). När jag sett om filmen har jag dock med åren kommit att uppskatta filmen som en actionfilm och nuförtiden är det en av mina favoritfilmer i serien, om inte i de allra finaste filmernas kaliber så åtminstone bäst i mellanligan.

Visst, vill man att Bond ska vara en särskild sak så är det inte Tid för hämnd man vill ha – men efter att serien redan i Diamantfeber (1971) började balla ut, genom ett alltmer tungfotat Roger Moore-landskap av gamla hjul och stillastående filmer som Levande måltavla, är det roligt att se en film där det åtminstone händer något, där man blir överraskad, där man faktiskt bryr sig om karaktärerna, där det ser ut som att våldet verkligen gör ont; det är en film som tvingat fram kött och blod, med devisen att om inte Bond kunde komma till 80-talet så får 80-talet komma till James Bond.

För 80-tal är det verkligen. Robert Davi, kungen av sleaze, är prima Scarface-skurk, komplett med ödla på halsen och resten av rollistan är också idel underskattade ansikten från 80-talet; Frank McRae, Anthony Zerbe, Cary-Hiroyuki Tagawa, Talisa Soto (alltså två skådisar från Mortal Kombat), Anthony ”the Jimmy i ’Seinfeld’” Starke, Grand L. Bush, Wayne Newton (!), Everett McGill (Big Ed i ”Twin Peaks”) och så en livsfarlig ung Benicio del Toro som knivslickande, totalt sadistisk, lakej vid namn Dario. Det är Talisa ”prinsessan Kitano” Soto som spelar skurkens hårt piskade (bokstavligt talat) flickvän, medan den regelrätta Bondbruden spelas av Carey Lowell, en CIA-agent som säger ”tsk, tsk, tsk” när hon ser Bonds lilla Walther PPK, varpå hon plockar upp en hagelbössa och handgemäng uppstår på en seaside-bar där Bond dricker ”Bud med lime”.

Dalton är fortfarande väldigt könlös och känns helt off i romantiska scener – vilket föranledde ihärdiga press-rykten om att han skulle vara bög – men Tid för hämnd har åtminstone tagit bort den mest pajiga humorn (även om Desmond Llewelyns Q har ett fripass på humor – han är ju trots allt den enda som varit med nästan sedan start vid det här läget). Dalton passar in i Tid för hämnd mycket mer än han passar in i Iskallt uppdrag och av de två filmer han gjorde är det tveklöst den raffigaste och mest underhållande. Även om den är lite för lång, liksom de flesta Bondfilmer, så är den en av de mest stabilt underhållande från början till slut – man har filmat på budget, men ändå fått till ett par riktigt fina stuntscener, Evil Knievel-bilkörande och riktiga explosioner som känns grundade i verkligheten. Man får faktiskt gå tillbaka ända till From Russia With Love för att hitta hårdare snytingar och mer påtaglig smärta i en Bondfilm (faktum är att filmen blev trimmad av censuren i Storbritannien). Paradoxalt nog finns inte så mycket mer att säga om den än att det är en underhållande actionfilm, om man inte är så noga med att Bond ska vara Bond.

Tid för hämnd blev förstås ingen regelrätt flopp, men konkurrensen sommaren 1989 var hård (Dödligt vapen 2, Indiana Jones och det sista korståget och Tim Burtons Batman gick samtidigt) och filmen blev den minst inkomstbringande i serien. Alla gnällde på alla och det växte ont blod mellan filmbolagen Eon och United Artists (som i sin tur gått ihop med MGM) om vilka som egentligen ägde Bond. Rättsprocessen pågick i sex år och när den var klar, och Dalton var redo för nästa Bondfilm, överraskade han alla genom att hoppa av skutan varpå rollen gick till Pierce Brosnan.

De där sex åren var dock ett långsamt farväl och Tid för hämnd var den sista Bondfilmen för många långkörare i serien – manusförfattaren Richard Maibaum, den legendariska Maurice Binder (som designat alla förtexterna), klipparen John Grover, fotografen Alec Mills, John Glen och inte minst Albert ”Cubby” Broccoli själv. Vi får aldrig veta vad Timothy Dalton hade gjort med rollen om han fått fortsätta. Det gamla gardets tid var över.

FREDRIK FYHR

Följ Videosöndags Bondmaraton här.