Mördarna finns mitt ibland oss (1946)

Regi: Wolfgang Staudte

Den första filmen som gjordes i Tyskland efter andra världskriget – inspelad i Berlins ruiner -och handlar om en judisk kvinna som överlevt ett koncentrationsläger och återvänder till staden, finner en svår kärlek i en deprimerad man som planerar döda en före detta general.

För någon vecka sedan gick två tyska filmer upp på svenska biografer – En labyrint av lögner och Phoenix – och de går fortfarande i mer selektiva biografer (Phoenix distribueras av Folkets Bio). Båda filmerna är efterkrigsskildringar, En labyrint av lögner handlar specifikt om nazismen medan Phoenix är mer av en lite knasig thriller-melodram mellan en man och en kvinna i Berlins ruiner.

Jag var något reserverad – i synnerhet var jag skeptisk mot En labyrint av lögner, som på ett väldigt polerat, förenklat och sentimentalt sätt skildrade Tyskland som ett land av de tre aporna som inget vill säga, se eller höra. Jag säger inte att Förintelsen och nazismen inte var ett tyskt tabu under 1950-talet, eller att uppfattningen av ett sådant samhälle inte var påtaglig under den tiden, men jag kände att det inte kan ha varit hela sanningen och att det måste ha funnits mer eleganta sätt att skildra det på. Det finns något väldigt bekvämt med tanken att folket inte fick ”tillgång” till ”informationen” om nazisternas vedervärdigheter – att det var tal om någon slags konspiration från ovan. Tänker man istället att helt vanligt folk i allmänhet var väldigt medvetna om vad som hade skett, men att de själva valde att ignorera det, att det fanns en slags ”locket på”-kultur bland folk i allmänhet, då har man plötsligt en mycket mer intressant och dynamisk film av självrannsakan, utan hjältar och fiender (som En labyrint av lögner tyvärr inte är).

En annan anledning till min skepsis var att jag ganska nyligen sett den tragiskt obskyra – egentligen oumbärliga – tyska filmen Mördarna finns mitt ibland oss från 1946. Det var den första filmen som gjordes i Tyskland efter kriget. Den filmades faktiskt i Berlins ruiner (som iscensatts i Phoenix) och var vad som kom att kallas trümmerfilm, direkt inspirerad av italienska neorealismen. Det är också en film som är helt på det klara med vad som just har hänt. Det är en hemsökande, karg och ömklig film, en av de mest sårade jag sett i hela mitt liv.

Efter andra världskriget skulle det nazistiska traumat naturligtvis bearbetas på många sätt, med lika många invändningar; var det inte Shoah-regissören Claude Lanzmann som vände sig mot Spielbergs Schindler’s List (1993) så var det Jean-Luc Godard som ogillade Shoah. Det unika med Mördarna finns mitt ibland oss är såklart att det är en tysk film, gjord praktiskt taget omedelbart efter krigets slut, av en regissör (Wolfgang Staudte) som hade arbetat med Nazi-Tysklands propaganda-filmer. Man säger ju att vinnarna skriver historien – detta är hur den stora skuggsidan ser ut.

Det är inte en ocensurerad film – och den kan anklagas för att vara naiv – men rent emotionellt finns det en blytung känsla av depression, skuld och nattsvart ångest över den som inte går att ta miste på. Filmen handlar om den judiska kvinnan Susanne (Hildegarde Knef) som återvänder till Berlins ruiner efter krigsslutet. Hon har suttit i ett koncentrationsläger och bär sina upplevelser bakom en tyst fasad. Det är såklart inte en speciellt trovärdig situation – redan här måste man se filmen med historikerns glasögon, för vi vet nog mer än de som gjorde den här filmen vad det verkligen skulle ha inneburit för Susanne om hon var i ett verkligt koncentrationsläger – men, som vad gäller mycket annat i filmen, så finns det en vilja att gå in och peta i såret som gör att ens nyfikenhet består.

Hon finner att hennes gamla lägenhet står kvar, och i lägenheten finner hon att en deprimerad läkare vid namn Hans (Wilhelm Borchert) boat in sig. Hans står som en slags symbol för landet – en gång i tiden var han en idealist, som blev läkare för att rädda liv, men på nazisternas sida blev han ett hån mot all slags mänsklig ära och heder. Nu är Hans vraket av en människa, han är alkoholiserad, lider av en nattsvart depression och är lika suicidal som mordisk.

En osannolik kärlekshistoria uppstår mellan dessa två olyckliga själar – den är full av svidande sår, djup skam och misstro på det egna människovärdet – men medan de tar några stapplande steg för att närma sig en ljusare morgondag så inser de att en annan man är i deras närhet. En gammal general vid namn Brückner (Arno Paulsen), som idag minglar med cigarr och champagne med den del av societeten som finns kvar – Hans minns hur Brückner en gång i tiden bad honom avrätta över hundra människor, många barn, på julafton. När de möts igen ler Brückner bara vänskapligt och faderligt, som om han utgår ifrån att de inte ska tala mer om kriget, och att dåden ska sjunka undan i tidens gång.

Hans ångest inför detta blir den drivande konflikten i filmen, och finalen sker på julaftonskvällen då frågan är om Hans har det i sig att döda ännu en människa, och till vilket syfte. Det är förstås ganska melodramatiskt, och slutet innehåller en lång predikan där filmen praktiskt taget talar direkt till publiken och ”åtalar” krigsförbrytarna i ”demokratisk rättvisas namn”.

Det är en final som skadar filmen rent konstnärligt, samtidigt måste den ha varit oumbärlig – och framför allt är det intressant att den här filmen så öppet, klarsynt och utan ambivalens klargör att nazismen var inget annat än ondska (till den mån man kan använda det begreppet), att alla tyskar måste skärskåda sig själva och att demokratin är den enda framtiden. Det är fascinerande att man kunde tala klarspråk om saken redan 1946, medan man idag (med En labyrint av lögner och Phoenix) återskapar den tiden och ”problematiserar” ämnet, gör det till en manuskonflikt, som om man inte förrän nu kan tala om de här sakerna. Mördarna finns ibland oss är ett bevis på att man redan 1946 åtminstone gjorde filmer som var helt konkreta och okomplicerade: Tredje riket mördade miljoner oskyldiga människor, på ett utstuderat vidrigt sätt, och det är en angelägenhet för folket att arbeta med det oket. Kanske det är det arbetet som fortfarande går trögt? Kanske tysk film inte blivit mer ärlig, utan kanske mindre ärlig, sedan 1946?

För filmhistoriskt intresserade är Mördarna finns mitt ibland oss naturligtvis en självklar och oumbärlig film, och det är befängt att den är så obskyr och svår att få tag på. Men den har också mer än ett historiskt värde – det är en subtil och intelligent film; fram tills det sista talet så använder den nazismen som ett slags spöke, något som darrar på gränsen till tabu, och något som förklarar varför alla går runt och mår så dåligt utan att direkt tillkännage det förrän i slutet, då det kommer som en slags förlösning. Rent visuellt är filmen också förödande vacker, i all sin karga grynighet, med ett ovanligt flexibelt kameraarbete där låga vinklar och krantagningar blandas med dolly shots och väldigt mycket är inspirerat lika mycket av italienska neorealismen som av amerikansk film-noir.

Filmen är ett svart sår i cinematisk form, ett bultande från en förstörd värld, gjord av människor som inte bara levde besegrade, och i fattigdom, utan med bitterhet, självhat, skam, utan något att glorifiera eller vara lyckliga över. Det är ett vykort från ingenstans.

FREDRIK FYHR

*

MÖRDARNA FINNS MITT IBLAND OSS

Originaltitel, land: Die Mörder sind unter uns, Tyskland.
Urpremiär: 15 oktober 1946 (Berlin, Sovjetiska militärzonen), 11 april 1947 (Baden-Baden).
Svensk premiär: 4 februari 1948.
Speltid: 85 min. (1.25). Återutgivning, 91 min. (1.31)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/16 mm, 35 mm/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Hildegard Knef, Wilhelm Borchert, Arno Paulsen, Elly Burgmer, Erna Sellmer, Hilde Adolphi, Marlise Ludwig, Ursula Krieg, Robert Forsch, Albert Johannes, Wolfgang Dohnberg, Ernst Stahl-Nachbaur.
Regi: Wolfgang Staudte.
Manus: Wolfgang Staudte. okred. Eberhard Keindorff, Johanna Sibelius, Fritz Staudte.
Producent: Herbert Uhlich.
Foto: Friedl Behn-Grund, Eugen Klagemann.
Klippning: Hans Heinrich.
Musik: Ernst Roters.
Scenografi: Otto Hunte, Bruno Monden. okred. Alfred Schulz.
Kostym: Getraud Recke.
Produktionsbolag: Deutsche Film (DEFA).
Svensk distributör: Svenska AB Sovjetfilm (35 mm, 1948)