Sicario

Regi: Denis Villeneuve

En rättrådig och idealistisk FBI-agent på jakt efter mexikanska knarkkungar ansluter sig till en cynisk och ”osynlig” CIA-grupp med uppdrag att ”skaka om” bland mexikanska knark-karteller. Resultaten blir onekligen omskakande.

Denis Villeneuve, nu börjar det nästan bli fånigt. Denna kanadensiske thriller-regissör har en karriär som börjar likna en fotbollsmatch där det står 4-0 i första halvlek. Efter Nawals hemlighet, Prisoners och Enemy borde det förstås inte finnas något tvivel, men bara för säkerhets skull – här kommer Sicario, en till fruktansvärt bra thriller.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Försöker få grepp om mina tankar. Vill inte balla ur i någon okritisk hyllningskör. Det duger inte att bara kalla någon för sin tids Hitchcock – och det kanske är överilat i alla lägen – men jag kan inte minnas senaste gången jag stiftade bekantskap med en regissör som så tydligt förstår hur thriller-genren fungerar och så effektivt levererar i den i film efter film.

Kanske jag ska börja med invändningarna? Det finns de som stört sig på Villeneuves tidigare filmer, och de lär hitta fel på Sicario också. Det är sant att den inte är perfekt på många sätt – intrigen innehåller kanske mindre substans än vad filmen ger sken av (som i Enemy), den kanske inte är fullständigt logisk när man tänker efter (som Nawals hemlighet) och den kanske är tematiskt undflyende, märkligt tom på idéer (som Prisoners).

Men det Villeneuve gör, det gör han svinbra. Sicario sitter ihop med en extremt tajt väv av ångest och fara och en otroligt tät stämning – den målar upp en kylig, visuellt andetagande canvas och de sylvassa skådespelarna rör sig genom scener där de förföljs av en paranoid visshet som då och då exploderar i iskallt våld.

Det är Emily Blunt, Josh Brolin och Benicio Del Toro som vandrar i sina huvudroller. Vi kastas rakt in i filmen. Vi vet inte vilka de är, men deras närvaro är omedelbar. Gradvis börjar vi förstå vad filmen handlar om, vilka figurerna är, vad de inte berättar för varandra och vilken fara de är i.

Blunt spelar Kate Macer, en FBI-agent som jobbar med att gå in i gisslansituationer. Hon är seriös, saklig, by the book. Hon är på jakt efter mexikanska knark-gangsters men finner sig ständigt vara för många steg bakåt. Med sin lika laglydiga jurist-partner (Daniel Kaluuya) har hon blivit proffs på att räkna lik i plastsäckar. Hus efter hus av övergivna knarkhålor, där fasor är gömda i väggarna och högst dödliga hemligheter lämnats i källaren.

”We’re barely scratching the surface” säger hon, medan hon tvättar sina sår – blodet rinner ur huvudet ner på duschgolvet, och hon upprepar mantran för sig själv i spegeln för att hålla nerverna i schack. Lägger om ännu ett sår. Sträcker på ryggen, det knakar i nacken.

Villeneuve skildrar jakten på kriminella som ett landskap där vilddjur jagar monster i en vildmark där civila människor är skuggor som lever i civilisationen som pågår inom parentes. Och det är ändå ingenting mot hur det går till i Mexico, dit spåren leder, och där knarkskurkarna faktiskt häckar.

Villeneuve har redan försatt oss i ett chocktillstånd innan han kickat igång filmens intrig, som börjar när Macer får en märklig invit av sin chef (Victor Garber): Istället för att jaga ledtråd efter ledtråd, vad sägs om att åka direkt till Mexico för att försöka haffa de högsta kartell-hönsen på plats?

Är det lagligt? Är det ordnat? Kan man riskera civila människors säkerhet? Vad är målet? Hur ser en rapport ut efter ett sådant fältarbete? Hon introduceras för Matt (Brolin). Hon är ”by the book”. Han är ”off the grid”. Har du sett några spionfilmer vet du ungefär vad det innebär. Han har ett muntert leende och ett irriterande avslappnat manér. I sitt släptåg har han den ännu mer suspekta Alejandro (Del Toro) som inte säger mycket alls.

”Lär dig sova på flygplan” säger Matt, när han muntert hälsar Macer välkommen till en operation som senare kommer få henne att börja röka igen.

Eller, operation och operation. Matts ”spaningsgrupp” har mer eller mindre i ”uppdrag” att föra krig mot de mexikanska kartellerna, kosta vad det kosta vill. De är resultatet av hemlighetsmakeri från toppen, en skugg-milita som existerar bortom allt annat, den sanna amerikanska Världspolisen. Macer blir upprörd – ”You’re a fucking spook” säger hon till Matt, samtidigt som hon konstaterar att Alejandro är en långt ifrån laglig kombatant – men måste erkänna att gruppen är hennes enda chans att göra sitt jobb. Hemma i Phoenix, där hon arbetar, har hon fått nervproblem bara av att plocka upp kartellernas skit.

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer i Sicario. Det vore att förta spänningen. Filmen innehåller åtminstone tre eller fyra långa, centrala spänningsscener som är så skickligt gjorda – och fungerar så effektivt – att de skulle räcka till en hel universitetskurs i filmvetenskap. Villeneuve visar en imponerande bredd när han sätter upp sina set pieces – dels en klaustrofobisk trafikstockning av klassiskt mått, dels ett stycke actionspionage i Stealth-mode, dels en militär attack vi får i ett infrarött förstahandsperspektiv. Villeneuve är tekniskt sett ”all over”, men alltid med järnhand.

Filmen är löjligt välspelad – Brolin är underbart psykande i sin osympatiska roll, Del Toro är perfekt som tystlåten galning och Emily Blunt visade redan i (den annars rätt överskattade) Edge of Tomorrow att hon kunde lyfta en roll i en actionfilm, men hon är nästan absurt bra i den här rollen där hon förmedlar samma intellekt, och samma naturliga mänsklighet (därmed sårbarhet), som hon hade i sina tidigare indiefilmer men nu helt realistiskt förpassad i en överjävlig situation där varje nerv spricker som majskorn i en panna.

Men den kanske allra mest effektiva pjäsen är mästarfotografen Roger Deakins som skapar gigantiska bilder av vidsträckta natthimlar, stora flygplansutsikter, överhuvudtaget strålande visuella anslag som är så autentiska men så vackra att de gör Villeneuves stringenta berättande ännu mer effektivt. Deakins och Villeneuve har alltid arbetat bra ihop, men här känns Deakins nästan som halva anledningen till att filmen fungerar. Detta är en film som hade kunnat ha ännu färre repliker och fungerat minst lika bra (i synnerhet eftersom manuset lika gärna hade kunnat ligga till grund för en mycket mer medioker film).

Filmen har en tematik som är nästan sadistisk – i Sicario kan vem som helst dö hur som helst, och det är en kall och grym verklighet som pågår utanför den civila världen – men Villeneuve vältrar sig aldrig i våld som någon slags actionpornograf. Han lämnar oss rentav med andan i halsen, utan den final vi väntar på, med en tung och nervig känsla i bröstet. Det är Benicio Del Toros karaktär som får sista ordet – och han är en varg i vargars värld – och om det inte mynnar ut i så väldigt mycket mening så är det det enda man saknar i Sicario. Det är inte en film att förstå sig på. Det är en film att utsätta sig för. Det är en otroligt skicklig studie i tyst psykologisk terror, och kargast tänkbara spänning, för vuxna som vågar se en pistolmynning i ögonen.

FREDRIK FYHR

*

SICARIO

Originaltitel, land: Sicario, USA.
Urpremiär: 19 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 18 september 2015
Speltid: 121 min. (2.01)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 4K/35 mm (?), D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emily Blunt, Benicio Del Toro, Josh Brolin, Jon Bernthal, Jeffrey Donovan, Victor Garber, Raoul Trujillo, Maximiliano Hernández, Daniel Kaluuya, Sarah Minnich, Lora Martinez-Cunningham, Matthew Page, Dylan Kenin.
Regi: Denis Villeneuve.
Manus: Taylor Sheridan.
Producent: Basil Iwanyk, Thad Luckinbill, Trent Luckinbill, Edward McDonnell, Molly Smith.
Foto: Roger Deakins.
Klippning: Joe Walker.
Musik: Jóhann Jóhansson.
Scenografi: Patrice Vermette.
Kostym: Renée April.
Produktionsbolag: Black Label Media, Thunder Road Pictures.
Svensk distributör: Nordisk Film AB.