Det gröna rummet (1978)

<- Mycket väsen för ingenting.
-> Casablanca.

Regi: François Truffaut

I en fransk by, tio år efter första världskriget, lever en deprimerad änkling, besatt av minnet av frun som dog för elva år sedan; denna dödskärlek växer till en manisk kärlek till alla han känt som dött, och han bygger ett kapell fullt av tända ljus där de kan ”leva”.

Konst och dikt handlar mycket om intuition. Man dras till poesi som en särskild fjäril till ett särskilt ljus. Ibland möter man sig själv i ett verk – man kan drabbas av den oförklarliga känslan att författaren för ett ögonblick måste ha varit du, i någon dunkel möjlighet av tid och rum. Bob Dylan fångade det så fint i Tangled Up in Blue, när berättarjaget hittar en bok italienska dikter från 1200-talet: ”Every one of them words rang true, and burned like glowin’ coal/Pourin’ off of every page like it was written in my soul from me to you”.

Naturligtvis är det samma sak med filmisk poesi. Ibland upptäcker man inte en film, man möter den. Så var det med mig och Det gröna rummet (1978), François Truffauts sällan sedda men kanske allra bästa film. Jag såg den första gången i fjol, när jag gick igenom alla Truffauts filmer, och jag hann inte stanna tillräckligt länge med den då. Jag förstod att jag skulle behöva återvända till den, för att lyssna mer på vad den hade att säga.

Nu när en tidig höst är kännbar efter en kall sommar ser jag filmen igen och märker att något djupt inuti mig svarar känslan i den. Det är samma känsla som jag har för den här tiden på året, som jag tycker är årets höjdpunkt – slutet av augusti till början av oktober, genom den sensationella månaden september – när jorden ligger still och människor varvar ner, vänder sig mot nya möjligheter, skiftar i sina inre och tillåts andas som själsliga varelser. Det finns en mörk underton i känslan, och den blir mörkare i takt med dagarna, så alla tankar på kärlek och värme svider mer – de står i kontrast till det där mörkret, som i sitt yttersta är döden.

Denna tunga skönhet fångas med en gåtfull enkelhet i Det gröna rummet, som pågår i 90 märkliga minuter som ett trolleritrick; den börjar långsamt och oansenligt, som om den inte vill avslöja sig själv, men den belönar åskådaren som vill stanna kvar i den med ett makabert och förvridet requiem över döden självt – när jag såg filmen första gången var jag oförberedd i början, och i slutet hade jag en förkrossande känsla i bröstet men jag visste inte varför; jag var gäckad av känslan att jag sett på mycket mer än jag förstått, och den lite kusliga känslan blev inte märkligare av faktumet att Truffaut dog fem år efter denna film var klar.

Det är en berättelse om döden, nämligen, och Truffaut kände sig skuggad av den. Fler och fler vänner och bekanta runtom honom hade dött av olika anledningar – hans fadersfigur André Bazin, inte minst, och gamla flamman François Dorléac i synnerhet (hon dog i en bilolycka 1967). Att Truffaut själv bara hade fem år kvar att leva är antingen en makaber slump eller något jag inte vågar tänka mer på.

Filmen är byggd på en novell av Henry James vid namn ”De dödas altare”, och utspelar sig tio år efter första världskrigets slut, i en liten fransk by som sakta men säkert avbefolkas eftersom de enda invånarna är åldringar som en efter en dör – unga kvinnor tycks lysa med sin frånvaro och de enda unga män vi ser sitter i rullstol och bär glädjelösa ansikten.

Truffaut spelar Julien Davenne, en grå, ensam, desillusionerad änkling som anonymt faller in i bakgrunden av denna stadsbild. Han arbetar på en förlegad och närapå nerlagd tidning, vars prenumerationer ständigt skickas tillbaka på grund av dödsfall, och hans arbete är lika metodiskt som outtröttligt. Hans chef förstår inte varför han, som är en ung man, inte flyttar till en storstad och gör karriär – Julien svarar, fyrkantigt och med en aning av förnärmande, att hans plats är här. Så fortsätter han sortera papper och skriva dödsrunor, som om han är en känslolös varelse av tristess och leda.

Julien är en slags zombie – han har vänt sig bort från de levandes värld, i vilken han bara är en kropp som rör sig och tjänar ett uppehälle; hans inre befolkas däremot av spöken. Det har gått elva år sedan hans fru dog, men han är fortfarande fixerad vid att hålla henne vid liv i sitt huvud. I ett grönt rum har han samlat alla hennes saker, ett livsprojekt som ständigt är pågående, och han sitter där uppe i timmar och bara ”umgås” med porträttet som dyrkansvärt hänger centrerad på väggen.

Juliens extremt introverta och världsfrånvända livsstil har också genererat en förvirrad ideologi hos honom – han är oavbrutet provocerad över sättet de levande släpper taget om de döda, låter minnena blekna, skaffar nya fruar och män; för Julien är minnet av de döda, och viljan att hålla dem vid liv genom minnet, mer värt än de som faktiskt lever runtomkring honom här och nu.

”Ingen människa, oavsett vad han själv tror, vill vara isolerad” – citatet kommer från Juliens chef vid ett tillfälle (en lysande, men helt underspelad, Jean Dasté) och det är en enkel sanning som förklarar hur Julien vänt sig bort från det mänskliga, om än på grund av sina mänskliga svagheter. Men eftersom han är en känslovarelse, som alla människor, kan han inte hjälpa att dras till närheten hos en annan människa.

Närheten kommer i form av den introverta sekreteraren Cecilia (Nathalie Baye) som jobbar på en auktionsbyrå och har en liknande kärlek till döden, det förflutna och dekadenta. ”Jag tycker bara om gamla saker” säger hon sävligt, ”saker som tillhört någon någon gång – jag hatar nya saker”.

Nathalie Baye, en av många underskattade franska skådespelare som arbetade för Truffaut, har ett extremt iögonfallande manér trots att rollen på många sätt är okomplicerad – mot Juliens känslolösa, deprimerade, träd är hon som en vemodig fågel i en gren. Hon har en kärlek till de döda, ja, men inte på bekostnad av de levande. Hon är introvert men vid liv, full av tankar och känslor men långsam och taktfull, som en varelse av höst. Julien har på många sätt redan avslutat sitt liv, han har lagt sig själv i en katakomb, vigt sitt liv åt de döda så till den grad att han lever i ett landskap utan liv.

Det vilar förstås en otroligt sorglig stämning över filmen, men den är så full av höstens skönhet att det finns något balsamerande över melankolin. Fotografen Néstor Almendros arbetar med dämpade, mättade färger och skapar ofta känslan av att vi ser på impressionistiska oljemålningar som rör sig – Julien bor i ett hus som ser kallt, kargt och ogästvänligt ut, det matchar hans kritgrå uppenbarelse, men överallt rör han sig i ett mörkgrönt höstlandskap, inte minst på kyrkogården där han ofta träffar Cecilia.

Under den blygsamma narrativen pågår gåtfulla underströmmar som föreslår att Det gröna rummet är en extremt personlig film för Truffaut – Cecilia sörjer en förlorad kärlek, en kompositör vid namn Paul Massigny, som råkar vara Juliens före detta bästa vän och sedermera värsta fiende och den enda människa han varit glad över att se död; det råder få tvivel om att Truffaut egentligen pratar om Jean-Luc Godard, som han hade en oförsonad fejd med; Paul beskrivs som en kall existentialist kontra Juliens idealist, en maktgalen egoist kontra Juliens passiva utilitarist, en man som ”lärde honom misstänksamhet” och ”för vilken livet bara är en tävling”. På grund av lärdomarna Paul gav honom lever Julien nu ”enbart som en betraktare av världen” – men Cecilias relation till honom gör att det ändå blir ett bisarrt triangeldrama, där en av de inblandade är döda.

En annan underström är första världskriget, som lämnat landskapet sargat och närmare döden; det är inte för inte att Juliens enda vän är en dövstum pojke, som i en mycket förbryllande scen rymmer hemifrån och stjäl en peruk från ett skyltfönster – jag erkänner att jag inte har en aning om vad det betyder, men jag har bara sett filmen en gång.

Jag feltolkade filmen första gången jag såg den, och skrev att karaktärerna drivs av dödsskräck och förnekelse – jag tror inte det stämmer. Snarare finns det något modigt och fullkomligt oängsligt i deras strävan att se döden i ögonen. De beundrar döden, och inser med ett stilla lugn att de (liksom alla levande människor) ofrånkomligen strävar mot den.

De där dunkla underströmmarna mynnar ut i filmens sista tredjedel, där Julien bygger ett kapell fullt av tända ljus och porträtt – ett ljus för varje människa han känt som dött, och vars död räknas och ska minnas. Det är en makaber och sakral bild, men också visuellt strålande. Vi betraktar porträtten, hör berättelserna, får verkligen kliva in i Juliens värld där han är en fångvaktare som rasslar med nycklarna i en korridor av inspärrade minnen. Inte förrän hans livsverk är färdigställt så kan han bryta ihop, som om en inre damm brister, och han går skakande ner på knä som den skälvande människa han är, men försökt hålla död.

Med allt det sagt, så är det fortfarande något i själva stämningen och den kompromisslöst dekadenta mentaliteten i Det gröna rummet som gör att jag inte kan sluta tänka på den; en känsla av att jag befinner mig i filmen medan den pågår, och att den på något sätt befinner sig i mig. Jag ser den och upplever att jag plötsligt går på en höstpromenad en oktoberdag. Trots en ofta blek palett ger filmen ett visuellt intryck åt de tanketåg man får, och samtal man har, när världen faller omkring en och marken är full av färger.

Det är ett sällsamt mästerverk, som verkligen skriker efter en restaurering (förslagsvis från Criterion, som är mycket partiska mot Truffaut). Det är mycket synd att den här filmen inte existerar i någon rimlig kopia, annat än på en mycket bristfällig DVD i 4:3-format (egentligen är det en widescreen-film) som ser ut att härstamma från en VHS-master.

En så här vacker, hudlös, mystisk, sorglig och desperat film förtjänar att bli återupptäckt i bästa möjliga skick. Det är en av de höstigaste filmer som gjorts, och vi är många som älskar den där stämningen när året vänder mot mörkrets tid; världen blir mer påtaglig, människor syns bättre, dödsskuggan växer och flamman brinner starkare.

FREDRIK FYHR

*