Insidan ut

Regi: Pete Docter, Ronaldo Del Carmen

När elvaåriga Riley flyttar till en ny stad blir hon ledsen och förvirrad – och det blir kaos för figurerna i hennes huvud, som styr över hennes känslor.

Man måste vara en bläckfisk för att kunna förklara allt som är bra med Pixarstudions nya film Insidan ut – den kommer mot en från alla sidor medan man ser den, och det är svårt att sortera intrycken efteråt. Det är studions bästa sedan Wall-E (2008), bland annat just därför att den kräver en omtitt för att göras rättvisa. Det är en proppfull film, den rör sig i ett rappt tempo, och det exploderar oavbrutet små känslobomber; rent tekniskt är det godisfärgad perfektion.

Det första intrycket av filmen är den där nollställda, överrumplade halvchocken man får av en sällsynt bra berg- och dalbanefilm. Det finns mer här än vad som går att ta in, men vi sitter fast längsmed rälsen och maskinen fungerar och vi har väldigt roligt. Men där många lattjo filmer försvinner ur huvudet så fort de är klara så stannar Insidan ut kvar. Någon har kastat in en massa färgglada klossar i ens huvud och nu sitter man där med dem och försöker få dem att passa ihop. Det är en film som lockar fram den inre bebisen.

Det är när man tittar tillbaka på filmen – och beundrar alla lager och dimensioner av den – som den växer och som man inser hur bra den faktiskt är. Äventyret som pågår inuti elvaåriga Rileys huvud (i den svenska dubben heter hon Jenny) är både en noggrann storykonstruktion, ett gediget världbygge och en uppsättning filosofiska möjligheter – och allt arbetar samtidigt medan vi far fram längsmed äventyret. Det är en våldsam väckarklocka för den animerade filmkonsten, som de senaste åren känts väldigt sömnig, och liksom Wall-E är den ett unikum, helt specifik, den har en helt egen känsla och en helt egen värme. Det är en film man kan peka tillbaka på och säga: Insidan ut. Alla vet.

Du kanske känner till premissen och tror att filmen handlar om elvaåriga Rileys ”känslor”, men låt oss vara mer specifika. Filmen utspelar sig inuti Rileys huvud och våra huvudpersoner är fem figurativa karaktärer som representerar hennes känslor. Den käcka Glädje (Amy Poehler), den blöta pölen Vemod (Phyllis Smith), den gröna snorkfröknen Avsky (Mindy Kaling), den askgrå sprattelgubben Rädsla (Bill Hader) och Vrede (Lewis Black) som ser ut som en arg pappa från 60-talet och sprutar eld ur huvudet när han blir arg, vilket är frekvent (barnen kommer gilla honom i synnerhet).

Dessa figurer är inte känslorna i sig utan deras representanter. Det är upplagt ungefär som en arbetsplats där kvintetten, i högkvarteret (dvs. hjärnan), styr över Rileys känsloreaktioner via en liten kontrollpanel. Om Riley hamnar i en konflikt tar Vrede över spakarna och Riley blir arg. Om hon ger sig på något okänt är Rädsla där och Riley blir orolig. Den mest intressanta figuren är på sätt och vis Avsky – det har helt fel klang på svenska, och är översatt från det mer precisa Disgust – för jag tror hon föreslår att Riley har bacillskräck. Glädje är förstås chefen, som organiserar de andra ”känslorna” och överser panelen, för hur skulle det annars se ut.

Ja, det är det som är frågan när äventyret kickar igång – figurerna har svårt att organisera känslorna när Riley flyttar till en ny stad, lämnar hockeylaget och vännerna bakom sig, flyttbilen är försenad och det nya huset fult och kargt; Riley är ensam i skolan och känner sig utfryst medan hennes föräldrar är upptagna med att organisera flytten. Glädje, envetet positiv, lever i en värld där inget kan gå fel, men nu har hon svårt att förstå vad som händer med Riley, som mer och mer verkar dras till Vemod, som i sin tur inte kan låta bli att svara.

Orsaker gör att Glädje och Vemod ramlar ut ur kontrollrummet och hamnar på villovägar i Rileys kropp, medan den mindre optimala trion Vrede, Avsky och Rädsla ensamma får ta hand om spakarna (vilket gör Riley mer och mer deprimerad, för depression är trots allt dessa tre känslor, och avsaknaden av både glädje och vemod).

När Glädje och Vemod är ute i ”vildmarken”, och måste hitta tillbaka till kontrollrummet, börjar vi känna igen Pixars modell, i synnerhet från Toy Story-filmerna som ju också handlade om en duo som kommit bort från flocken och en fantasi där barnens leksaker (nu deras innandöme) hade en egen värld. Det är bara detta vilande på gamla idéer som gör att jag inte tycker filmen är ett regelrätt mästerverk (men det säger kanske mer om mig, och ingenting till dig), även om man på den igenkännbara modellen bygger något väldigt sofistikerat.

Om man, som jag, nostalgiskt hummar på ledmotivet till ”En cellsam historia” då och då – och vet du inte vad det är så är det helt okej – så kommer man att falla som en fura för Glädje och Vemods vandring genom Rileys värld: Här får man ta tanketåget (om man kan få fatt i det) för att ta sig till fantasi-ön och det undermedvetnas grottor, om man klarar sig genom ”abstrakt tänkande”-maskinen förstås (en vansinnigt rolig vink till oss i publiken som tänker för mycket), och inte ramlar ner i avgrunden som är permanent glömska. Och då har jag inte ens nämnt skillnaden på långtidsminnen och korttidsminnen, saker som utgör fundamentala plot points i filmen. Eller Bing Bong. Eller drömfabriken. Och den där clownen, och den där enhörningen, och hur allt det där fungerar. Och Bing Bong, Bing Bong, att de alltid måste göra sådär. Guuuud, Bing Bong. Inte Bing Bong!!!

Jag behöver förstås inte förklara, för allt är klart som korvspad i filmen. Berättandet är sensationellt pedagogiskt, med tanke på att det är omöjligt att förklara efteråt men omöjligt att inte förstå medan filmen pågår.

De pedagogiska möjligheterna är också ovärderliga – detta är en film som barn faktiskt har nytta av att se, för filmen illustrerar hur känslor inte är definitiva, hur de samarbetar med varandra, och hur vi måste se världen genom olika nyanser. Själva berättelsen om Riley är sekundär, för hon kan ju trots allt vara vem som helst.

Samtidigt vet jag att vuxna har minst lika mycket att hämta här – kanske mer, med tanke på att vi förstår vemod bättre än barn och sitter med facit i hand och tvingas se tillbaka på vår barndom där så mycket oundvikligen ramlat ner i glömskans avgrund. Det är så hjärtskärande att det nästan är grymt.

Filmen är också lysande material för den analytiska nörden som får en hel del att fundera på här – hur fungerar världen i detalj? Varför är bara Rädsla och Vrede de ”manliga” figurerna? Hur kommer det sig att Glädje är ledsen ibland och Rädsla glad? Varifrån kommer de verkliga känslorna och tankarna?

Den kanske största bedrift som Insidan ut åstadkommer är att den formulerar livets mångsidighet, känslornas kraft och hur depressioner fungerar. Jag hade svårt att tro att filmen inte skulle premiera Glädje framför de andra känslorna, men jag blev gruvligt överbevisad i flera scener som på ett hisnande sätt förklarar hur en människa också är en människa av Vemod, ja att man kan minnas en hel barndom i ett vemodigt skimmer. Att man bara inte kan vara glad jämt. Att smärta hör till. Att avgrundsdjupt mörker finns. Att det är detta som är en människa.

Det är en film som inte avviker från verkligheten, trots att det är en så färgglad fantasi. Det är en rolig äventyrsfilm – ”för hela familjen” – men det är också en filosofisk godispåse som vi kan äta av i lång tid framöver.

Den är så bra att det till slut blir frustrerande att den begränsas av sina familjefilmsregler. Vi kommer aldrig få se den där uppföljaren när Riley hamnar i puberteten, och det är så jobbigt. Detta är en film man bara vill ha mer av.

FREDRIK FYHR

*

INSIDAN UT

Originaltitel, land: Inside Out, USA.
Urpremiär: 18 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 28 augusti 2015.
Speltid: 94 min. (1.34)
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: Digital/35 mm, D-Cinema (äv. 3D)/1.85:1.
Skådespelare (komplett rollista, röster): Amy Poehler, Phyllis Smith, Richard Kind, Bill Hader, Lewis Black, Mindy Kaling, Kaitlyn Dias, Diane Lane, Kyle MacLachlan, Paula Poundstone, Bobby Moynihan, Paula Pell, Dave Goelz, Frank Oz, Josh Cooley, Flea, John Ratzenberger, Carlos Alazraqui, Peter Sagal, Rashida Jones, Lori Alan, John Cygan, Sherry Lynn, Laraine Newman, Paris Van Dyke. Svenska röster: Linda Olsson, Ulla Skoog, Per Andersson, Björn Granath, Cecilia Forss, Elin Klinga, Samuel Fröler.
Regi: Pete Docter, Ronaldo Del Carmen.
Manus: Meg LeFauve, Josh Cooley, Pete Docter.
Producent: Jonas Rivera.
Klippning: Kevin Nolting.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: Ralph Eggleston (production design).
Produktionsbolag: Pixar Animation Studios, Walt Disney Pictures.
Svensk distributör: Disney.