Ex Machina

Regi: Alex Garland

En ung programmerare blir inbjuden till en avlägsen villa/bunker där ett galet geni skapar artificiell intelligens, för att utvärdera om hans skapelse Ava (Alicia Vikander) är godtagbart ”mänsklig”.

Nu, nu om någon gång i historien, förtjänar vi intelligenta filmer om artificiell intelligens. Och nu, av någon anledning, lyser de med sin frånvaro. Visst, Ex Machina är mycket bättre än Chappie, men det är inte mycket till tröst. När ska vi få det teknofobiska sci-fi-mästerverket par excellance som sätter sådan skräck, fasa och vemod i oss att vi slänger våra smartphones i en grop?

Jag vill inte ha en slickad, snygg, posande, innehållslös, sexig och död, till synes fabrikstillverkad maskin till film som Ex Machina. Den är summan av sakerna den halvhjärtat försöker göra till sin tematik: En snygg yta, en högteknologisk njutningsmaskin, kalibrerad för att maximera njutningen hos så många användare som möjligt. Där någonstans också spåren av en film, tunna skikt av en narrativ, en aning kvar av konst, platt och grunt som en vattenyta; tanken på att något ska finnas där under, men ingenting finns egentligen där. En film att passivt fascineras av utan att någonsin aktivt behöva tänka på något. Illusionen av ett intellekt, idén om en intellektuell tankeverksamhet men inte själva verksamheten, inte det mänskliga arbetet, inte något som har med människors liv på den här planeten att göra.

Ex Machina är alltså… helt okej. Hur kan den vara annat? Den har en tunn story som precis lyckas gå från A till B till C. Den utspelar sig i ett snyggt bygge i en vacker (norsk) skogsmiljö. Den har tre bra skådespelare som levererar sina repliker på det mest lämpliga sättet. Fotot är habilt men det är snarare scenografin som skapar filmens äckliga, rena look. Det är anala pedanters våra dröm: Allt är prydligt och snyggt, alla impulser hämmade, en film som går på tå för att inget ska bli gjort.

Under tiden får vi fina bilder, och på olika sätt idén om något mer (potential som aldrig infrias). Mer än något annat påminner Ex Machina om en gammal Hammer-film: Som i de gamla B-filmerna har vi en ung, naiv godtrogen man (Caleb, spelad av Domhnall Gleeson) som i ensamhet, i avlägsna trakter, anländer till ett gammalt kråkslott (läs: högteknologisk bunker) för att träffa den galne professorn – i det här fallet Nathan (Oscar Isaac), en Silicon Valley-deuchebag som ska förstås vara den geniala hjärnan bakom all tänkbar teknik vi använder idag, och vars gudalika egenskaper omvandlar hans bunker till en slags router för hela världens Internetanvändning; genom att studera pornografiprofiler (jag har aldrig hört det ordet förut, men varje dag lär man sig något nytt) har Nathan designat en kvinnlig variant av Gigolo Joe i Spielbergs A.I (2001) – det vill säga en robot, främst skapad för att tillgodose hans sexuella behov och patrarikala ägandefantasier (en lydig kvinna, by design).

På denna Dr. Moreau-facilitet så verkar den senaste modellen vara den som fungerar: Ava, spelad av Alicia Vikander, är varelsen vars äkthet Caleb ska determinera; han har tydligen vunnit en tävling, vars egentliga motiv man listar ut snabbare än man hinner tänka Jag vet fortfarande vad du gjorde sommaren, och även om det aldrig framgår varför Nathan behöver Calebs ”expertis” (han jobbar åt en sökmotor till vardags och är tydligen bra på det här med datagrejs) så måste väl filmen handla om något också.

Återigen förs tankarna till Hammer-filmer, där myten om Frankensteins monster exploateras för en billig film där inte så mycket händer; manuset är väldigt utdraget och vattentrampande, för att budgeten ska späs ut på en långfilmsspeltid, och egentligen består berättelsen bara av ett par nyckelscener som utgör anslag, fördjupning, upptrappning och final; allt däremellan är luftiga transportsträckor, vilket märks i synnerhet i slutet när finalen inte riktigt känns så mycket, eftersom nästan ingenting byggt upp eller lett fram till den.

Det finns till synes ingen ände på de filosofiska poserna i det prokrastinerande manuset. Caleb och Nathan har dialoger där de namedroppar andra män och deras idéer, för att tautologiskt hävda samma sak om igen: De är människor, en robot är en robot. I en iögonfallande hipstrig scen står de framför en Pollock-tavla och konstaterar att Pollock inte var en maskin. Dessa självklarheter ur science fiction-genrens tankegods upprepas oavbrutet – Caleb stirrar storögt på Nathan och trots att han är en intelligent ung man så misstänker han inte förrän mot slutet att Nathan är en självcentrerad sociopat, ett faktum som varken betyder piff eller puff.

Jag föreställer mig filmens story i ett bättre utförande och inser att den filmen handlar om två intelligenta män som valt varsin moralisk väg. Den galna vetenskapsmannen och hans lärjunge som vänder sig mot honom, som doktor Frankenstein och den oftast osjungna hjälten Paul Krempe. Den stora uppfinningen är artificiell intelligens, som vi i denna film verkligen skulle förstå som uppfunnen på riktigt. Alicia Vikander skulle vara en mänsklig robot, praktiskt taget som replikanten Rachel (Sean Young) i Blade Runner… men inte ens i en perfekt version av Ex Machina ser jag något som helst nytt under solen.

Än mer än Alex Garlands diffusa manus så lämnar hans regi (detta är hans regidebut) mycket att önska. Skådespelarna är bra, men de är inte regisserade enligt någon särskild logik – det ska uppstå någon slags bromance mellan Nathan och Caleb men det är inte speciellt tydligt. Hjälten, och hjärtat, i filmen ska Ava vara men inte heller där kommer det fram annat än teoretiskt: Tydligen gör hon revolt mot sin skapare, med Calebs hjälp, men den revolten sker med så få specifika omständigheter att det varken lämnar några emotionella eller intellektuella spår. Det kanske mest fatala med filmen är att Ava aldrig blir ett subjekt, vilket hade varit det enda progressiva steget Ex Machina hade kunnat ta; att inte bara ge oss en mänsklig robot, det har vi sett tusen gånger förut, utan få oss att förstå hur maskinen faktiskt känner. Nu får vi bara lite fluffiga bilder som inte innebär något.

Trots alla mina invändningar så är Ex Machina inte dålig, bara irriterande konturlös och poserande. Om jag hade sett den tidigt så hade det blivit en helt annan recension, rent formmässigt, men nu blev det här istället en typ av svarskritik. Filmen har fått allmänt positiv kritik, har fått många unga fans och har blivit en darling så till den milda grad att den nu smeks medhårs även av de som ser brister i filmen.

Alicia Vikander är förstås en central orsak. Det var helt obegripligt att Ex Machina inte gick på bio i Sverige – men samtidigt är Vikander bäst ju mer mänskliga och psykologiskt dynamiska karaktärer hon får spela (se Hotell, A Royal Affair och Testament of Youth, helt förkrossande framträdanden). Som robot har hon rätt look, men det blir inte så mycket mer. Hela Ex Machina har looken, och en klädsam plastig stämning, och så mycket potential man bara kan ha i en film utan att någonsin våga ta tag i den. Den lämnar kvar känslan av suset från luftkonditionering i ett svalt rum, där det är kliniskt rent på golvet och där bara maskiner kommunicerar med varandra medan skyltdockor står vända mot fönstret som om de beundrar utsikten.

FREDRIK FYHR

*

EX MACHINA

Originaltitel, land: Ex Machina, Storbritannien.
Urpremiär: 21 januari 2015 (Storbritannien, Sydkorea).
Svensk premiär: 30 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 17 augusti 2015 (DVD/BR/VOD)
Speltid: 108 min. (1.48)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (AXSM, SR, Video HD); DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Domhnall Gleeson, Oscar Isaac, Alicia Vikander, Sonoya Mizuno, Corey Johnson, Claire Selby, Symara A. Templeman, Gana Bayarsaikhan, Tiffany Pisani, Elina Alminas.
Regi: Alex Garland.
Manus: Alex Garland.
Producent: Andrew Macdonald, Allon Reich.
Foto: Rob Hardy.
Klippning: Mark Day.
Musik: Geoff Barrow, Ben Salisbury.
Scenografi: Mark Digby.
Kostym: Sammy Sheldon.
Produktionsbolag: DNA Films, Film4
Svensk distributör: Universal (Sony).