Regi: Ronit Elkabetz, Shlomi Elkabetz
En kvinna vill skilja sig från sin man men processen tar flera år på grund av de religiösa förtryckarlagarna som säger att mannen måste godkänna skilsmässan.
En liten notis: Jag såg inte Rättegången när den gick på bio i våras. Faktum är att jag, på grund av mailstrul, kontinuerligt missat många av de smalare filmer som gått på bio i år och i synnerhet de som distribuerats av Folkets Bio. De har i och för sig inte varit så många under sommaren – en årstid som i filmvärlden är förknippad med påkostat skräp, på gott och ont – men nu när den går mot sitt slut så är det dags att invänta höstens lovande utbud och för min del ta igen det som missats i lugn och ro.
Detta israeliska Oscarsbidrag blev i allmänhet tokhyllat, sånär som på några avstickare som utan vidare förklaring kallade filmen teatralisk – och jag minns på rak arm, utan att veta vart jag läste det, att någon sa att filmen var ”utmattande”, men inte i en positiv kontext utan som om det var en dålig sak, vilket är intressant; får en film inte kännas för mycket? Är en film bara något man ska gotta sig med på säkert avstånd? Är det ”fel” av en film att göra åskådaren fysiskt påverkad? Jag är helt främmande för den tanken, men nämner den dels för att uppmärksamma en fråga som man då och då belyst på FLM; att filmkritik präglas av ett maktbegär, där beröringsskräck och samtidens ”moralpanik” är symtom.
Dels, också, för att jag själv inte blev utmattad av den här filmen, och att min upplevelse av den faktiskt var tvärtemot många andras, att döma av den positiva kritiken. Jag tycker det är en bra film – jag beundrar dess teknik och skådespeleriet är oklanderligt – men jag tycker också den är påtagligt grund, lite odynamisk och för enkel, och den säger nästan ingenting om patriarkala strukturer, religiöst förtryck eller mänskliga relationer. Den demonstrerar dessa saker, dessa ämnen som en beläst publik på förhand känner till, men det uppstår inget filmiskt samtal, det finns inga kontraster eller paradoxer, det sker ingen fördjupning.
Om vi nu ska hålla på och diagnostisera samtida tendenser (vilket jag tycker är lite av en spåkulesyssla) så är Rättegången ett exempel på ”fix-filmen”. Den är gjord för, och av, människor som vill bekräfta varandras politiska ståndpunkter och känsla av moral. Det är en film som ger en emotionell och moralisk ”fix”. Den problematiserar inte verkligheten. Den komplicerar inte ämnet. Ämnet i sig är filmens självändamål. Det är en tautologisk uppvisning av samma budskap, om och om igen, i scen efter scen, tills det blir absurt.
Vad vill Vivianne (Ronit Elkabetz)? Hon vill skiljas från sin man. Detta i Israel, där ”demokratin” är kopplad till religiösa och patriarkala strukturer med en sådan självklarhet att en skilsmässa kan bli ett moment 22. Viviannes vilja är enkel: Hon älskar inte maken Elisha (Simon Abkarian). Flera vittnen berättar om att de har ett helvete ihop. De kan inte hålla sams överhuvudtaget. Hon var ung, eller rättare sagt liten, när de träffades (femton år!).
Frågor på det? Ja. Tribunalen består av tre män som inte nöjer sig med Viviannes skäl, som inte är ”anledning nog att skilja sig”. Dessutom är det lag på att skilsmässan inte går igenom förrän mannen godkänner det, och Elisha har inga planer på att göra det. Domarna vädjar till honom, för de vill ju ha det här överstökat, men de verkar också anse att grundproblemet är Vivianne, som vill skilja sig till att börja med.
Filmens visuella logik är extremt stringent och skicklig. Länge är Vivianne bara en mask, en kvinna utan talan vars personlighet och motivation är oåtkomlig. Också Elishas stoiska allvar, blandat med en barnslig stolthet, gör att vi bara kan ana honom. Karaktären som driver filmen framåt är ingen av dem, utan Carmel (Menashe Noy), Viviannes advokat som med extrem skärpa och intensitet försvarar hennes sak och har en eldig David-kamp mot systemets Goliat.
På många sätt är Carmel huvudpersonen i filmen och mycket av relationen mellan Vivianne och Elisha målar vi upp i våra egna huvuden på grund av vad han säger, hur han förhör vittnen, hur han resonerar med de tröga domarna och hur han betraktar Vivianne. En subtil detalj ligger i möjligheten att han har en relation med Vivianne – i en scen kommer det nästan upp till ytan – och att detta skulle kunna vara ett sekundärt motiv till skilsmässan. Men vi får aldrig veta, och det vi får veta är i sin tur färgat av Carmels retorik. Vi kan aldrig riktigt nå dessa karaktärer, eftersom vi är i hans händer.
Den gömda relationen mellan Carmel och Vivianne är ett av många exempel på den här filmens potential, en potential som aldrig riktigt utnyttjas. Fler exempel: Det är ironiskt att Elisha visar sig vara en oerhört bokstavstroget religiös man; vi förstår via det vi hör att hans dogmatiska inställning till religionen förbjudit alla hennes friheter. I slutändan är det han som omöjliggör skilsmässan, en perfekt upprätthållare av religiös dygd. Det blir rabbi-domarna som ber honom rucka lite på principerna. Tänka lite på sig själv och inte bara på Gud.
Det är mycket sådana saker som Rättegången hade kunnat ta vara på, och göra något intressant med, men som den istället bara ber oss konstatera. Det är skickligt men lite frustrerande – hela filmen är en objektifiering av ett problem. Förutom det strålande skådespeleriet så är fotot och klippningen filmens centrala kvalité – jag antar att man slentrianmässigt kallat filmen för teatralisk eftersom vi bara befinner oss i ett (tekniskt sett tre) rum och eftersom så mycket bygger på dialoger, men sanningen är att Rättegången är mycket filmisk. Vi börjar inuti Viviannes huvud, bokstavligt talat, och varje klipp som följer är ett till noggrant avvägt steg som gradvis ger oss en metodisk överblick av rummet, och de olika karaktärernas perspektiv; det är både ett kvävande subjektivt, klaustrofobiskt perspektiv och ett extremt organiserat, som ger en undermedvetet byråkratisk känsla.
Men med tanke på allt som ligger vid dess fötter är det synd hur lite Rättegången i slutändan gör. Varje bild är en pekpinne och varje klipp riktar vår uppmärksamhet till kopplingar som är omöjliga att missförstå: En man tittar på Vivianne, till exempel, varpå vi klipper till en bild på hennes ben och rödmålade tånaglar. Patriarkatet, got it. Men sen då? Att vi är i en patriarkal miljö är ju redan uppenbart i och med filmens story. Om alla som ser den här filmen är övertygade om det självklara i att kvinnor ska ha rätt att skilja sig hur de vill, så är Rättegången egentligen bara sevärd för de som vill tycka det lite mer.
Och inget fel med det. Filmen är den sista delen i en trilogi av syskonen Ronit och Shlomi Elkabetz som vad jag förstått handlar om just patriarkala strukturer i Israel, och Rättegången är en extremt saklig och visuellt skicklig demonstration av sådana. Det är däremot inte så himla intressant (och verkligen inte ”djupt”) som filmkonst, eftersom det aldrig är ambivalent eller utmanande. Det närmaste en twist filmen kommer är en kanske oavsiktlig humor i Monty Python-traditionen, när en rättegång som borde vara helt okomplicerad dras ut och ut och ut på grund av religiösa dumheter (till sist manifesterade i en, tyckte jag, hysteriskt rolig anti-bröllopsprocedur). När det har gått fem år så känns det verkligen som fem år.
FREDRIK FYHR
*
RÄTTEGÅNGEN – AMSALEM VS. AMSALEM
Originaltitel, land: Gett, Israel.
Urpremiär: 16 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 17 april 2015.
Speltid: 121 min. (2.01)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Alexa 4:3)/DCP/1.85:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Ronit Elkabetz, Simon Abkarian, Menashe Noy, Gabi Amrani, Dalie Beger, Shmil Ben Ari, Abraham Celektar, Rami Danon, Sasson Gabai, Eli Gornstein, Evelin Hagoel, Albert Iluz, Keren Mor, David Ohayon, Roberto Pollack, Rubi Porat Shoval, Ze’ev Revach.
Regi: Ronit Elkabetz, Shlomi Elkabetz.
Manus: Ronit Elkabetz, Shlomi Elkabetz.
Producent: Sandrine Brauer, Denis Carot, Shlomi Elkabetz, Marie Masmonteil.
Foto: Jeanne Lapoirie.
Klippning: Joel Alexis.
Scenografi: Ehud Gutterman.
Kostym: Li Alembik.
Produktionsbolag: Riva Films, Elzévir & Cie, DBG/deux beaux garçons. samprod. Arte France Cinéma. delt. Canal+ France, Mini Traité Franco Allemand. support. Israel Film Fund.
Svensk distributör: Folkets Bio.