0-2, 3-4, Essäer, Gissa filmen, Teori & Analys

Jakten på den försvunna filmpodden

comeon

Att vara intresserad av film är inte samma sak som ”gilla att se på film”. Det är inte samma sak som att vara en ihärdig konsument – det handlar inte bara om att se en massa film hela tiden, och på egen hand sitta och känna sig nöjd eller missnöjd med en vara. Ett intresse är något man studerar. Att vara intresserad av film är att veta vad film är, hur det är det, till viss mån varför det är det. Att vara intresserad av film är att vara intresserad av film i sig.

Det handlar också om att delta i en värld av samtal. I denna värld ingår förstås diskussioner om enskilda filmer, men där ingår även samtal om allt som har med film att göra – från business till teknik, gamla filmer, nya filmer, den filmhistoriska utvecklingen, film i kontrast till andra medier, teoretiska fördjupningar eller krassa, kommersiella konstateranden, kritik och analys men också personliga anekdoter och popkulturellt nonsens.

Ingen kan förstås veta allt om allt, och kanske inte alla kan vara intresserade av allt heller, men poängen är att ett intresse inte är samma sak som en hobby eller en syssla. Alla som går på bio är inte intresserade av film – på samma sätt som alla som går på gym inte är intresserade av träning eller alla som äter och dricker inte är intresserade av mat och dryck – men den som är intresserad av film hamnar automatiskt vid sidan om konsumenterna.

Det är på grund av det här som jag både gillar och ogillar podcasts om film.

I bästa fall är ju podcasts fantastiska ytor där den här samtalsvärlden kan få utrymme; där folk som är intresserade diskuterar för lyssnare som också är intresserade. Nischat, hårdraget, men också fullt av glädje och engagemang – den smittande energi som finns i ett samtal mellan engagerade människor, oavsett ämne.

Det är bara det att det inte finns så många sådana podcasts om film. Standarden är istället ”snubb-podden” där 2-4 killar sitter och pratar om det enda i filmväg de känner till – amerikansk populärkultur och om de ”gillar” enskilda filmer (oftast genrefilmer, trendiga dokumentärer och/eller det senaste från Hollywood) eller inte. Samtalen sker på tal om Hollywood-nyheter och de trender som de nya filmerna genererar (”The Walking Dead” är populärt – gör ett avsnitt om zombiefilm; en ny storfilm har floppat – gör ett avsnitt om historiska floppar) och snarare än samtal om film för filmens skull så mynnar det ut i någon slags lilla Aktuellt-liknande konsumentupplysning där lyssnaren rekommenderas att se en film eller inte för att ”den är riktigt, riktigt bra helt enkelt” eller ”skitbra, bara”.

Inget fel med det, om man nu ”gillar” det, och det är förstås alltid kul att höra folk snacka om film. Men det går att tröttna på snubb-poddarna, och när man buntar ihop dem så är massan slående monoton. Podd-snubbar tenderar att vara ganska lika varandra både i sin ”smak” och sättet de uttrycker sig på, så avsnitten av snubb-poddarna tangerar att alla vara ungefär som veckans möte i nörd-klubben uppe i trädkojan. Man kan nästan alltid ana den smygande strömlinjeformateringen av åsikter som kommer direkt från Internets samlade serie- och genrefilmsnördar som bestämmer ungefär vad alla ska tycka om allt för att nå den heliga konsensus. Det finns inget utrymme för individuell kritik eller ens spaningar – ämnena som diskuteras är alltid desamma (typ Star Wars) och åsikterna är alltid vedertagna (alla bara ”vet” att prequel-filmerna ”är” dåliga och alla ”utgår från att de nya är bättre”, etc).

Jag läste nyligen en ganska intressant text om denna skadliga nördifiering av filmsamtalet som ger flera bra exempel på hur man strävar efter konsensus istället för enskilda åsikter via YouTubes ”Honest Trailers” och ”Everything Wrong With…”-videor, och såväl ideologisk överanalys som hjärndöd popcorn-populism. Artikelförfattaren Noel Murray känner en oro jag delar med honom: Tanken att människors spontana reaktioner på en film, och instinkten att uttrycka sina genuina åsikter, trubbas av under pressen av nördarnas pseudoreligiösa konsensus-maskin; istället lockas man till att tycka samma sak som alla andra, letar efter resonemang som passar ihop med konsensus eller i värsta fall ser man sina egna åsikter som avvikande, mindre viktiga procent av konsensus-åsikten, som är den enda ”riktiga”.

Det händer att folk frågat om det inte är på tiden att Videosöndag får ett podd-element. Svaret är att ja, tanken finns. Men det blir till att hitta ett koncept som inte bara går ut på att ”snacka film”; ett som kan utvecklas med tiden och ett som går att hålla igång kontinuerligt – det existerar ju också aningen mer ambitiösa film-poddar i Sverige (till exempel hos FLM och SVT) men de har en uppläggningsfrekvens som är (något dystert) loj och ojämn.

 

bästa
You Must Remember This – världens bästa filmpodd

Nå. Om du nu också tröttnat på det vanliga, halvkunniga nöjespanelen-tugget – eller kanske bara letar efter prima poddar om film – så kan jag tipsa om de bästa jag känner till.

För den som undrar: Nej, jag hinner inte lyssna på alla dessa veckovis, men jag försöker hinna med så mycket jag kan för de är alla belysande och hörvärda (?) av sina egna orsaker.

 

AMERICAN CINEMATOGRAPHER PODCAST: En intervjubaserad podcast med ett särskilt fokus på fotografer, där varje avsnitt innehåller en intervju med en fotograf angående arbetet på en specifik film. Ett otroligt välkommet tillskott i ett landskap om filmsamtal som oftast handlar om manus, regi och skådespeleri. Film är från början foto, och fotografer bär på en förståelse för den visuella logiken och traditionen att arbeta med bilder som ofta är mycket mer cinematisk än den hos regissörer, manusförfattare och skådespelare. Fotografer är dessutom enklare att få tag på och intervjua, och deras arbete är ofta nära knutet till regissören men de själva är mer anonyma, så deras berättelser om filminspelningar är ofta både rika på information och insikt.

THE BUSINESS: Tro inte på vad Jocke, Tompa och Niklas säger om Hollywoods nöjesindustri. Lyssna på radioproffset Kim Masters, vars podd The Business ger dig senaste nytt, från insidan, om vad för trender och utvecklingar som faktiskt pågår där borta i Kalifornien, allt med rimliga analyser, förstahandskällor och fina intervjuer av skådespelare, regissörer, manusförfattare och branschfolk. En podd av och för those in the know.

FILMSPOTTING är filmpodden som blivit än mer aktuell efter att The Dissolve lagt ner (The Dissolves fina podcast ligger kvar här) då Dissolves utgivare Genevieve Koski och Scott Tobias i två avsnitt ”tagit över” podden, där gäster och utbytare i och för sig kommer och går ganska frekvent (och duon som leder podden har för den delen bytts ut en (och en halv) gång också). Filmspotting är eventuellt den mest kända och säkra film-podden på Internet och har funnits sedan 2005 då de startade som Cinecast – och som titlarna föreslår så är det etablerade filmkritiker som håller i podden, och de kommer från Chicagos avslappnade filmkultur, inte New Yorks stela etablissemang-tradition. Det är en bra nybörjar-podd för de som vill ha generella samtal om film på en hög, beläst nivå – även om det är en bred podd, så är det även konstant överraskande, bland annat för att den håller ett bra tempo med omväxlande programledare.

FILMWAX RADIO: Filmwax är en podd som sedan 2011 belyser independent-filmer, både här och nu och i en historisk kontext. I en tid då stora produktioner mer och mer dominerar inte bara affischer och biosalonger utan våra samtalsämnen så är det ett fantastiskt projekt som förre musikindustri-arbetaren Adam Schartoff startat; han intervjuar gamla och nya talanger ihop med belästa kritiker och filmvetare – och genom att vara konstant medveten om den historiska kontexten så vidgar han kontinuerligt synen på vad film är medan samtalen pågår. Via Filmwax lär du upptäcka mindre filmer alla kommer snacka om nästa år, bortglömda gamla filmer du måste leta reda på och pärlor du kommer pracka på andra att se. Det är så indiesjälen alltid fungerat.

THE FRAME: The Frame är inspirerad av The Business och leds av John Horn, som länge var medarbetare på just The Business. De har många likheter men skillnaden är att The Frame sysslar enbart med nyheter och analyser av dessa, med filmen i ett massmedialt fokus, medan varje avsnitt av The Business efter nyheterna går vidare till intervjuer; man kan nästan se Frame-avsnitten som en utfyllnad av Business, som att vi stannar kvar i ett rum medan de andra fortsätter till nästa – men som efter en guidad tur i ett museum går man gärna tillbaka till rummen man fann intressanta för att komplettera upplevelsen och det är på ett sådant sätt The Frame är oerhört tillfredsställande (även om det avhandlas lite för mycket TV för min smak).

F THIS MOVIE!: Här är ungefär min gräns för en ”snubb-pod”. F This Movie är en väldigt amerikansk podd startad av proffsnörden Patrick Bromley – en afficionado av alltifrån älskvärda romantiska komedier till italiensk skräck och allt däremellan (om än mindre saker utöver det) – och medan han och hans trofasta medarbetare uppdaterar sidan varje dag så håller han i en podd där han varje vecka med en eller fler kompanjoner tar en extra titt på en utvald film. Det som gör F This Movie så underhållande är Bromleys lugna och sensibla personlighet – i synnerhet med tanke på hans massiva arbetsbörda – och den genuina kompiskänslan han har med medarbetarna, inklusive J-Bones, den åldrade läraren i engelsk litteratur som har en egen spalt om bortglömda filmer och emellanåt dyker upp för att berätta om fornstora dagar då biografkulturen såg annorlunda ut.

malle

MALTIN ON MOVIES: För man ska respektera de äldre! Leonard Maltin är ingen storartad filmkritiker men han är Leonard Maltin – detta har jag skrivit om tidigare – och som intervjuobjekt för programledaren och komikern Baron Vaughn bidrar han till en väldigt lekfull, kul och mångsidig filmpodd som inte bara handlar om att Lenny gaggar om gamla romantiska komedier han tyckte om när han var sju; sådant finns, i och för sig, men det varvas med gamla anekdoter från femtio år i filmvärlden, diverse olika filmrelaterade ämnen och djupdykningar i filmgenrer – inte sällan med dottern Jesse som Lenny skickligt lyckats hjärntvätta till att bli cinefil. Nyckeln till poddens tjusning är just sättet Maltin omger sig med unga människor för att belysa hur kunskap och filmglädje förs vidare i generationerna.

MOVIE GEEKS UNITED: Det här var den första film-podd jag upptäckte och kontinuerligt började lyssna på, så jag har den med på listan till viss del av nostalgiska skäl. MGU har funnits sedan 2007 och består av (you guessed it!) tre män som pratar om nyheter, kommande filmer och går igenom listor etc. Skillnaden mellan MGU och de flesta andra snubb-poddar är dock att MGU är en gubb-podd: Trion är alla i fyrtioårsåldern och sedan den glada starten år 2007 har de blivit klart tröttare och mer benägna att äta och dricka alkohol medan de pratar om hur allt var bättre förr… men, samtidigt kan de vara oerhört insiktsfulla ibland om exakt vart Hollywoods skor klämmer idag; de har ett stort arkiv av allsköns intervjuer av mängder av både kända och okända människor; de är experter på filmer från 70-talet, de har en ohejdad passion för bra regissörer (de har haft ovärderliga reportage om Kubrick och Lynch), gamla skolans filmkritik och professionellt skådespeleri. Programledaren Jamey DuVall har en själv en scenskolebakgrund och han kompletteras väl av svårflörtade kritikern Dean Treadway och den mer snubbiga mainstream-killen Jerry Dennis.

THE PROJECTION BOOTH: Förutom snubb-poddar är jag trött på poddar som specialiserar sig på ”dåliga filmer” eller exploitation-filmer som om det här med skräp vore så himla pikant. Undantaget är The Projection Booth som varje vecka plockar fram en bortglömd gammal kultfilm och skärskådar dess produktionshistoria för ett seriöst samtal om idéer, kreativt skapande, och filmhistoria – Mike White och Rob St. Mary, som leder podden, har en särskilt intresse av att förstå hur filmerna korresponderade med dåtidens publik, och hur filmer kan gå över huvudet på eller missförstås av en publik och dess samtid (det här är podden för dig som gillar Alien 3!). Varje vecka har de attraktiva gäster; såväl filmvetare och akademiska författare som Internet-kändisar som Brad ”Cinema Snob” Jones och kollegor som (nu senast) Patrick Bromley från tidigare nämnda F This Movie.

SCRIPTNOTES: Trogna läsare vet att jag har en förkärlek för film som visuellt medium, och tycker att fokuset på manus, narrativ, story och plot, är överskattat och kanske rentav negativt för filmens framtid. Men jag kan naturligtvis inte förneka att manusskrivande är en konstform i sig – jag har faktiskt skrivit en C-uppsats om filmmanus, så det så – och Scriptnotes är en fullständigt ovärderlig podd för dig som är en aspirerande manusskrivare. Programledarna John August och Craig Mazin har jobbat i Hollywood sedan slutet på 90-talet och de har full koll på vad man bör tänka på om man vill lära sig konsten att skriva ett filmmanus – som förstås inte är huggen i sten, utan bygger på så mycket mer än formalia och konventioner – och även överleva i en hård bransch.

SILENT FILM MUSIC och SILENT LONDON: De obligatoriska poddarna för alla oss som i hemlighet tycker att filmen inte varit sig lik sedan 1928; Silent Film Music är en liten podd som uppdateras mer sällan än ofta, men den är ändå värd att ha med på listan eftersom stumfilmspoddar per definition är värda att uppmärksamma; den hålls av Ben Model, en historiker som ackompanjerar stumfilmer och berättar om sina tankar före, under och efter visningar – samtidigt som han förstås också går igenom nyheter om förlorade eller återupphittade stumfilmer. Model kör solo, och det finns en melankolisk ensamhet i hans podd som jag tilltalas av – den andra podden, Silent London, är en del av sidan med samma namn; den drivs av journalisten och stumfilmsfanatikern Pamela Hutchinson och praktiskt taget är den ett kalendarium för stumfilmsvisningar i London, men också förstås en plats för alla som älskar stumfilmer och vill delta i samtal och nya historiska upptäckter eller fynd i arkiven. Podden har belästa gäster och eftersom britterna var de första pionjärerna i filmhistorien så har de brittiska filmforskarna förstås en underbart autentisk koppling till stumfilmstiden.

SLATE’S SPOILER SPECIALS: Det här är bara en så skön in your face-podd till de nördiga krafterna i filmvärlden. Den alltid våldsamt individuella, men ofta skarpa och smarta, filmkritiken på nätpublikationen Slate är bland de sista utposterna som finns kvar nuförtiden för verklig filmkritik – även om vissa skribenter tenderar att ha en onödig hipster-attityd där man ganska desperat tycks leta fel på filmer bara för att få ha en utstickande attityd. Stilen på SSS påminner ganska mycket om The Dissolve och Filmspotting men den sköna premissen är att man varje gång avhandlar en film och du måste ha sett filmen på förhand eftersom det pratas om filmen utan hänsyn för ”spoilers” – mer specifikt så förutsätts det att lyssnaren helt enkelt sett filmen, oavsett anledning, och på så sätt tvingas lyssnaren in i samtalet. Det är smart och ofta kul.

THE TOBOLOWSKY FILES: Det här är något speciellt. Karaktärsskådespelaren Stephen Tobolowsky (om du inte vet vem det är så vet du exakt när du ser ansiktet) håller i en podcast som är någon slags blandning av intervjuprogram, branschsnack och självbiografiska bekännelser. Programledaren David Chen snackar med Tobolowsky som gjort så många filmer att han inte håller koll på dem. Tobolowsky är en munter, fascinerande figur som glatt styr varje avsnitt hit och dit och varje avsnitt handlar lite om vad som helst – han är proppfull av roliga historier och berättelser, och han har ett sätt att berätta dem som verkligen föreslår en djup och intuitiv skådespelartalang (Toblowsky är seriös teaterskådis från grunden). Beroendeframkallande.

THE TREATMENT: The Treatment är på det stora hela ett ganska konventionellt intervju-program men den sävliga och extremt entusiastiska Elvis Mitchell har en attraktiv personlighet som påverkar hans frågor och hans gäster är alltid ödmjuka människor från indie-scenen eller ibland (som Dustin Hoffman eller Helen Hunt) Hollywood-stjärnor med tydliga rötter i det seriösa. Mitchell är personen att lyssna på för den som vill veta hur en intervju kan gå till – den kan handla lika mycket om personen som intervjuar, om intervjuobjektet är på samma våglängd. Det är ett sådant där sällsynt mysigt intervjuprogram där det inte bara känns som att gästerna gör PR för sina nya filmer (även om de ibland gör just det) utan där ett samtal pågår som både Mitchell och gästen roas av.

bästa

YOU MUST REMEMBER THIS: Sist men veeeeeerkligen inte minst: You Must Remember This är en romantisk journalistisk studie i gamla Hollywood-mysterier – mord, intriger, missförstådda kändisar, vimlets avgörande doldisar, knark och fängelsestraff och de narrativer som ledde till mytologiska skrönor – där Karina Longworth via tung och noggrann research försöker reda ut vad som egentligen hände hur, och för vem, och vad som historien förvrängt och vilka omständigheter som orättfärdigt hamnat i skymundan. Longworth berättar metodiskt och utstuderat i varje avsnitt med en halvdrömsk stämma om berättelser som svunna tiders glitter och glamour, och de mörka sidorna under ytan, som är fullständigt trollbindande och reportagen är så långa att de är uppdelade på hur många avsnitt som helst (Vad sägs om det senaste, ”Charles Manson’s Hollywood – part 11”?). Detta är min röst för den bästa filmpodden som existerar idag.

FREDRIK FYHR