Fantastic Four

Regi: Josh Trank

Ett par kids teleporterar sig till en annan dimension och får superkrafter vilka militären sedan utnyttjar. En av kidsen är ond och vill förstöra världen.

I en kvart eller så verkade den här filmen vara något för mig. Jag känner ju så här: Ska det vara superhjältefilmer så ska de vara enkla, opretentiösa, lite traditionellt popcorn-underhållande, utan en massa djupare tematik som de ändå inte kan leva upp till. Jag är mer Tim Burton än Christopher Nolan. Mer Sam Raimi än Zack Snyder. Jag är till och med lite mer Stål-Kalle än Stålmannen. (Är det bara jag som kan tänka mig en Stål-Kalle-film, förresten?)

Jag tar gärna en rutinmässig superhjältefilm – om den har en rutin till att börja med. Jag ser gärna lite generisk action – om man kan se själva genen. Fantastic Four börjar som en rutinmässig, generisk superhjältefilm men den visar sig snabbt vara något värre: Tre seriösa superhjältefilmer pressade till en enda hjärndöd, som på 100 svårt komprimerade minuter hackar sig fram som om mer än hälften av scenerna klippts bort. Det känns som en ofärdig film. Att se den påminde mig om när jag var liten och såg gamla VHS-filmer som fortfarande hade statliga censurklipp: Beståndsdelar av intrigen gick att följa, men intrycket av filmen var dimmigt – den höll på, den tog slut, däremellan hände något.

Du kanske eller kanske inte vet storyn bakom Fantastiska Fyran. Vet du den inte så misstänker jag att du inte bryr dig. Hade filmen varit bättre hade jag kanske bemödat mig med att skriva något om dessa superhjältar från Marvel, men nu har jag en bra chans att låta bli: Är du inte ett Marvel-fan så har du inget att hämta här. Är du ett Marvel-fan så kan du gå och se den och hämta din besvikelse som man hämtar ett brev på posten.

Miles Teller är en skådespelare jag tycker om, men han är också ett proffs. Han vet att han bara behöver kunna sina repliker, veta vart kameran är och sedan säga dem. Det är vad han gör i den här filmen, när han har huvudrollen som Reed Richards, den slentrianmässigt geniala killen som – bara sådär – uppfinner en maskin som kan resa mellan olika dimensioner, och blir underkänd av sin high school-lärare på skolans vetenskapsmässa. Istället blir han upplockad av dr. Franklin Storm (Reg E. Cathey) som, också helt kolungt, diskuterar interdimensionella resor som om det vore kakrecept. Jag tror faktiskt meteorologer på SMHI har mer upphetsade samtal om vädret än vad ”vetenskapsmännen” har i den här filmen. Det finns en ”kvantportal” till en annan dimension. Jahapp.

Michael B. Jordan är också en bra skådespelare. Han var med i Fruitvale Station och regissören Josh Tranks förra film, den upphaussade found footage-filmen Chronicle (2012). Han är också ett proffs som bara behöver kunna sina repliker – och le, förstås, eftersom hans karaktär (Johnny Storm) ska vara lite mer av en spjuver.

Jag är mindre säker på Kate Mara (Sue Storm), Jamie Bell (Ben Grimm) och Toby Kebbell (Victor Von Doom) men låt mig inte bli långrandig: Poängen är att skådespeleriet är märkligt statiskt. Ben Grimm förvandlas ju, som fans vet, till stenmannen The Thing, men alla skådespelare har stenansikten i den här filmen – uttryckslöst levererar de repliker till varandra när de inte allvarligt stirrar på någon skärm där något händer, vem vet vad.

Ensemblens stendödhet hör ihop med faktumet att ingenting händer i den här filmen. Det är bara en uppvisning av en origins-prototyp. En gång i tiden gjorde man origins-filmer (berättelser som visade hjältarnas ursprung) för att det fanns en poäng med det – nu är origins-formulan bara en kvävande konvention. Karaktärerna – som senare ska bli ”fyran” – har bakgrundshistorier som är tunna som gas och de förs ihop på sätt som är så långsökta att man måste undra om manusförfattarna ens läst en online-guide i manusskrivande. (Catch-phrasen ”It’s clobbering time” är något Bens storebror säger när han ger honom stryk – det är de små smulor begåvning vi har att göra med).

Och lagom till att de väl förs ihop – och är under samma tak, för att resa till den där dimensionen där de ska få sina krafter – ja då separeras de via en generisk kostym-skurk (Tim Blake Nelson) vars enda karaktärsdrag är att han tuggar tuggummi. Bilden blir svart och en text stiger upp ur mörkret: One Year Later.

Och det är nu filmen dör helt. Vi är redo för en upptrappning av intrigen men vad som istället följer är en andra upptakt till en uppföljare på den ”förra filmen” (de fyrtio minuter vi sett, och just börjat hoppas på). Jag vill minnas att det här hände i Will Smith-floppen Focus också, och det är ingen bra jämförelse.

Så hursomhelst. De habilt gestaltade – men helt färglösa – karaktärerna – som saknar motivation eller personligheter, och som förts samman via helt random skäl – står nu omringade av aldrig förklarad vetenskap, aldrig definierade skurkar från aldrig förtydligad ond militär. Efter en oansenlig tripp till en annan dimension har de fått superkrafter och nu vill Johnny, som kan fatta eld när han vill, arbeta för militären (Varför? Vem vet, det har något att göra med hans av manuset inprogrammerade daddy issues). The Thing har redan gjort en massa militäruppdrag – det hände i den där andra filmen vi helt hoppat över. Under tiden lever Reed inkognito i Sydamerika och Sue sitter ensam, flyger runt i en bubbla, deppar och lyssnar på Portishead. Hennes superkraft är att hon kan bli osynlig. Det kan tyckas vara ett sammanträffande att hon inte gör så mycket i filmen.

Överhuvudtaget hinner inget bli gjort i den här filmen. Gänget har ett femte hjul, den surmulne forskaren Victor von Doom (varför litar de på en person med det namnet?) som försvinner ur storyn för att återvända i slutet – som också det bara kommer och går. Ingen uppbyggnad, ingen motivation, ingen anledning att bry sig. Detta är en löpande band-produkt av det billigare slaget – åtminstone att döma av de riktigt fula CGI-effekterna. Kanske är det därför vi får se Fantastiska Fyran använda sina superkrafter i en (1) liten ynka scen mot slutet, och det finns ingen som helst känsla av att något speciellt eller ”episkt” hänt. Det är bara ett patetiskt antiklimax på en extremt ofantastisk film.

FREDRIK FYHR

*

FANTASTIC FOUR

Originaltitel, land: Fantastic Four, USA.
Urpremiär: 5 augusti 2015 (Egypten, Frankrike, Island, Jamaica, Filippinerna, Trinidad och Tobago).
Svensk premiär: 7 augusti 2015.
Speltid: 100 min. (1.40)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema (äv 3D)/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Miles Teller, Michael B. Jordan, Kate Mara, Jamie Bell, Toby Kebbell, Reg E. Cathey, Tim Blake Nelson, Joshua Montes, Dan Castellaneta, Owen Judge, Kylen Davis, Evan Hannemann, Chet Hanks, Mary-Pat Green, Tim Heidecker, Mary Rachel Dudley.
Regi: Josh Trank.
Manus: Simon Kinberg, Jeremy Slater, Josh Trank.
Producent: Gregory Goodman, Simon Kinberg, Robert Kulzer, Hutch Parker, Matthew Vaugn.
Foto: Matthew Jensen.
Klippning: Elliot Greenberg, Stephen E. Rivkin.
Musik: Marco Beltrami, Philip Glass.
Scenografi: Chris Seagers, Molly Hughes.
Kostym: George L. Little.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Genre Films. ass. Marvel Entertainment, TSG Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).