Goldfinger (1964)

Regi: Guy Hamilton

UPPDRAGET: Bond måste undersöka pampen Auric Goldfingers mystiska affärer, för att se om ryktet stämmer att han smugglar guld illegalt mellan olika länder.

RESULTAT: Goldfinger inte bara smugglar guld utan har en galen plan att göra Fort Knox radioaktivt och på så sätt störta världsekonomin. Bond måste klara sig undan en läskig laser, en mordisk koreansk livvakt med dödlig hatt, den sexuellt ambivalenta Pussy Galore och sin egen sexuella ångest.

Av alla Bondfilmer är Goldfinger den mest klassiska – det är seriens ”ur-film”, och förmodligen den första film i serien du kommer att tänka på om någon säger 007. Det är i Goldfinger alla klassiska kännetecken faller på plats och det är formulan, som den ser ut i Goldfinger, som nästan alla andra Bondfilmer bygger på. Det är ”Bond, James Bond”, som kör en Aston Martin, som dricker Vodka Martini, shaken not stirred, som räddar världen från en stenrik galning som vill sprida global förödelse genom supervapen designade i hemliga, högteknologiska hålor. Det är Bond som Bond kom att se ut, här för första gången presenterad i ett blankt, skinande paket från 60-talet.

Är det däremot den bästa Bondfilmen?

Svar: Nja. Jag håller den högt i serien, men lågt bland de högsta; jag föredrar båda föregångarna, och ett par till som kom senare, både som filmer i 007-serien och som filmer i sig själva. De bär på intelligens och en rå stil, de känns mer oförutsägbara och mer kreativt gjorda; Goldfinger är ett lysande serietidningsäventyr… men det är just det, ett serietidningsäventyr, och varje gång jag ser om den blir jag lite besviken på hur fort producenterna Albert R. Broccoli och Harry Saltzman hittade sin formula. Det skulle ta årtionden innan Bondfilmerna började bli lite annorlunda. Goldfinger kom att bli alfa och omega ända fram till våra dagar med Daniel Craig (bortsett från ett par enskilda försök till originalitet, med George Lazenby och Timothy Dalton).

Formulan, 1964 års James Bond aka James Bond version 3.0, alltså:

Först ett intro, där Bond är ute på något (för filmen ovidkommande) uppdrag som ger oss en chans att se en häftig actionscen (för sakens skull).

Det följs av titelsekvensen, med filmens ledmotiv (i fallet Goldfinger extra klassiskt och sjunget av Shirley Bassey, som skulle återvända flera gånger för att sjunga Bond-låtar) och ett slags visuellt kollage, (oftast) med diverse kvinnor i silhuett och (i nio fall av tio) designade av legenden Maurice Bender.

Bond briefas därefter av sin chef M (Bernard Lee) om ett uppdrag som innefattar någon slags mystisk figur vars affärer är så oöverskådliga att något måste vara fuffens med dem – i fallet Goldfinger titelfiguren själv, superpampen Auric Goldfinger (Gert Fröbe) som förmodligen smugglar guld illegalt. Det något diffusa uppdraget (filmen har en absurd scen där Bond, över en tydligen vissen flaska konjak, får bakgrundsinformation som man måste vara xavant för att lägga på minnet) visar sig oftast ha ännu större och mindre komplicerade faror (Goldfinger har, via SPECTRE, en galen plan som ska döda tusentals oskyldiga människor och skapa kaos i världsekonomin).

Innan avfärd flörtar Bond med den trånsjuka Miss Moneypenny – som i Lois Maxwells avslappnade gestalt förblir seriens mest trovärdiga kvinna – och får sina häftiga gadgets av Q (Desmond Llewelyn); i Goldfinger får vi för första gången se den klassiska vandringen i Q Branchs kvarter, den där lustiga källaren där folk skjuter varandra med maskingevär, eldar upp varandra eller avfyrar en bazooka mot en trehjuling, bara för att testa om någon prototyp fungerar.

Bond åker därefter till minst tre olika länder för att undersöka en eller en annan lakej eller bihang till skurken – till synes för att hitta bevis att skurken är upp till något fuffens, men mest på grund av actionscener, flådiga vyer och älskog med en (i Goldfinger två) kvinnor som presenteras med sidointriger bara för att sedan tas av daga på tal om ingenting.

Oundvikligen börjar skurken lista ut att Bond är honom i hasorna – inte minst eftersom Bond själv gör en obligatorisk social visit under någon godtycklig täckmantel; i Goldfinger spelar han golf med skurken med spelad trivsel, båda två högst medvetna om vilken den andre är. Förr eller senare uppdagas de verkliga identiteterna och Bond blir fånge i skurkens palats/labb/bas/grotta där skurken förklarar sin plan, lämnar Bond för att dö, varpå Bond rymmer, sätter krokben för skurkens galna plan, överlever ett (ibland) spännande scenario och förlustar sig därefter med den så kallade Bondbruden – vilket är den kvinnan som inte dödas av skurkarna utan får leva för att bli Bonds ärofyllda trofé.

Jag har nu inte spoilat storyn i Goldfinger mer än jag spoilat den i Man lever bara två gånger, Mannen med den gyllene pistolen, Moonraker, Levande måltavla, GoldenEye, Die Another Day eller Austin Powers: The Spy Who Shagged Me. Just därför är Goldfinger filmen man ska se om man bara ska se en Bondfilm (varför man nu skulle vilja nöja sig med det) – det är inte den allra bästa, alltså, men det är den som bäst förklarar serien. Ser du Goldfinger behöver du åtminstone inte se en enda 007-film med Roger Moore, vars filmer i serien var ett experiment i tautologi.

Det mesta i Goldfinger är klassiskt – Goldfinger dödar sin assistent (Bonds flört) genom att dränka henne i guld; han har en laser som han nästan friterar Bonds nedre regioner med, samt en koreansk, stum livvakt vid namn Oddjob (Harold Sakata) som dödar folk genom att kasta sin hatt på dem; okej, det är inte på Citizen Kane-nivå, men det är ändå filmhistoria.

Många läsare kanske vet allt det här, så låt oss se om vi kan hitta några nya, eller mindre omtalade, sidor av Goldfinger.

En omedelbar skillnad från de omedelbara föregångarna – Dr. No och From Russia With Love – är att regissören Terence Young bytts ut mot Guy Hamilton, en actionregissör med mycket mindre finess, vilket också ger Goldfinger (trots sin klassiska dramaturgi) en klumpigare rytm. Hamilton skulle senare göra några av seriens dummaste och minst eleganta filmer – Diamantfeber (1970), Leva och låta dö (1971) och Mannen med den gyllene pistolen (1972) – men hans fyrkantighet är märkbar redan i Goldfinger, där man har en känsla av att skådespelarna lämnats för att hitta på sina egna framträdanden, medan Hamilton varit mer intresserad av att diskutera effekterna med sin kameraman.

Bortsett från en tur från USA till Schweiz (och tillbaka igen) så är inte storyn så himla bred heller. Bond söker upp Goldfinger, hittar nästan omedelbart allt han behöver och klampar därefter rakt in i hans fälla som om han är övertygad om att manuset kommer att rädda honom.

Det är kort sagt en mer barnslig och tvådimensionell film än föregångarna, inte speciellt finessrik och väldigt svår att göra annat än att bara titta på. Och det filmen vinner på är att ge oss just saker att titta på – Goldfinger är full av enskilda scener med detaljer som är härliga, även om de har ytterst liten sammanhållning för att bilda en story; jag gillar inledningsscenen inte så mycket för vad som händer i den (Bond stoppar en knarksmugglare och grillar en kille i ett badkar med en skrivbordsfläkt) utan mest för att han anländer med smoking under dykardräkt, kamouflerad till en and. En annan underbar scen: När Goldfinger samlar alla USA:s gangsterfamiljer för att berätta sin spektakulära plan… och därefter döda dem med nervgas, till synes helt utan anledning.

Ju mer detaljer man noterar desto mer intressant blir filmen. SPECTRE nämns aldrig i ord, men Goldfinger har organisationens ring, nämner att Bond avslöjats av ”en av era motsatta nummer” (istället för 007, Number One, Two, Three, etc) och Goldfingers plan – om att göra Fort Knox radioaktivt och störta den globala ekonomin – har SPECTRE skrivet över sig: När han får höra talas om Goldfingers plan säger Bond att ”they will get what they want”.

Detaljerade är även filmens skådespeleri och både politiska och sexuella anspelningar.

Jag gillar den där golfscenen, som är ett under av subtilt skådespeleri. Tyska Gert Fröbe, som fick lära sig engelska för att kunna vara med i den här filmen, är magnifik i rollen som Goldfinger. Han förmedlar en galen hjärna som tänker febrilt, i en hårt sammanpressad blick. I en tidigare scen har Goldfinger hört Bonds röst, men inte sett ansiktet. Nu ser man att han känner igen hans röst – vem skulle inte? – men han vet ännu inte exakt varför han har honom i hälarna fortfarande, efter att ha ”guldat” ihjäl stackars Jill Masterson (Eaton) genom att dränka henne i guld bara för att skrämma bort honom.

Fröbe gör Goldfinger till en kusligt äcklig – jag tror subliminal – figur. Hans tyskhet och besatthet av guld gör honom till en klar pekare till Nazi-Tyskland och hans makt, samt fysiska övervikt, ger honom ett slags monstruöst Jabba the Hutt-liknande intryck – en stor, rabiat varelse som dödar män, våldtar kvinnor och äter barn. Det var inte för inte Fritz Lang tidigare hade använt Fröbe i sin sista film Dr. Mabuses 1000 ögon (1960), där han mycket effektivt ersatte kommissarie Lohmann i M (1931).

En sak som verkligen slog mig när jag såg Goldfinger idag är hur förbisedd den är som en sexuellt kodad film. På ytan är det förstås en iögonfallande sexistisk film där Bond smiskar kvinnor på rumpan och utbrister ”Man talk!” medan han sjasar bort dem – eller som när han i en olycklig scen våldför sig på no nonsense-pinglan Pussy Galore (spelad av Honor Blackman, en kvinna med ett nästan lika kul namn i verkligheten) – men det är inte vilken sexism som helst. Det manliga övertaget var snällare och mer oskuldsfullt i Dr. No, och mer cyniskt och tragiskt i From Russia With Love.

Det är helt klart mer flåshurtigt och buskis-artat i Goldfinger – säkerligen på grund av Hamiltons osexiga blick – men det som är ännu mer intressant är hur filmen kan läsas som en studie i sexmissbrukande och impotens. Redan i en av de första scenerna säger Bond ”skämtsamt” att hans pistol är ett ”minoritetskomplex” och det klargörs att hans kvinnobesatthet är en ”shortcoming”, som gör att han hamnar i livsfara och inte kan fungera optimalt som agent. ”Discipline” säger han till sig själv, och avviker nästan som Michael Fassbinder i Steve McQueens Shame (2011) från att följa sitt sexuella beroende.

Goldfinger är Bonds stora skräck: Ett slags sexuellt mansmonster, bara makt och materiell gränslöshet och ondska och ingen som helst skönhet, illusion eller elegans; dessutom fuskar han både på gin och golf och har en bortskämd femårings tålamod. Hans laser, som är på vippen att kastrera Bond, är den allra tydligaste metaforen över makten han har över Bond.

Betänk också hur Bond, varje gång han träffar en kvinna som arbetar med Goldfinger svartsjukt och ängsligt måste fråga om de legat med honom (eller, rättare sagt, om han betalat dem för sex); man vet inte för vems skull han frågar.

När han träffar Pussy Galore så hintas det ganska friskt om att hon inte är heterosexuell, och därför inte mottaglig för hans charm (ett till ångestmoment för honom). Det förblir oklart vad som egentligen händer mellan dem, men han blir kanske inspirerad när han låtsas vara homosexuell för att komma ut ur sin fängelsecell (en mycket konstig scen som innefattar en konstig koreansk vakt) och han verkar få tillbaka sin mojo i slutet; vilket jag skulle argumentera för är vad filmen, på en dold nivå, också handlar om. Kanske han är stolt över att ha ”fört över” en från ”andra laget”, för att prata Seinfeld. Pussy Galore är mycket trovärdig som självständig och stenhård pilot – samt ledare för sin blonda och kvinnostyrda flygcirkus –  men verkar däremot högst ambivalent i labbarna på Bond; i en klassisk scen judo-slåss de i en hösäck och hon liksom ”släpper till” i vad som förmodligen är en ren våldtäkt.

Jag vill alltså påstå att det finns en väldigt kinky tematik under ytan på Goldfinger – Bond slåss inte bara för kung och fosterland, utan går även igenom ett slags undermedvetet skräckkabinett genom sin egen sexuella oro. Allt under ytan av ett välgjort och underhållande, om än väldigt substanslöst, serietidningsäventyr.

Jag har sett filmen många gånger förut, men av någon anledning inte sett det här förrän nu. Jag kom att tänka på hur trubbiga och sexuellt ointresserade Daniel Craigs filmer är (med vissa marginella undantag). De är bejublade, kanske rättfärdigt, men man har verkligen missat poängen i ett avseende: De gamla Bondfilmerna handlade inte bara om våld utan kanske ännu mer om sex. Och att James Bond inte kan fungera som en vanlig person – eftersom han är en våldsbenägen alkoholist och en nymfoman – är vad som gör honom intressant att titta extra noga på. Utan det subversiva hade han bara varit en till präktig superhjälte.

FREDRIK FYHR

*

*

GOLDFINGER

Originaltitel, land: Goldfinger, Storbritannien.
Urpremiär: 17 september 1964 (London).
Svensk premiär: 5 februari 1965.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.66:1 (Europa), 1.85:1 (USA)
Huvudsakliga skådespelare: Sean Connery, Honor Blackman, Gert Fröbe, Shirley Eaton, Tania Mallet, Harold Sakata, Bernard Lee, Martin Benson, Cec Linder, Austin Willis, Lois Maxwell, Bill Nagy, Michael Mellinger, Peter Cranwell, Nadja Regin, Richard Vernon, Burt Kwouk, Desmond Llewelyn, Mai Ling, Varley Thomas, Margaret Nolan.
Regi: Guy Hamilton.
Manus: Richard Maibaum, Paul Dehn, efter romanen av Ian Fleming.
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman.
Foto: Ted Moore.
Klippning: Peter R. Hunt.
Musik: John Barry.
Scenografi: Ken Adam.
Kostym: Elsa Fennell.
Produktionsbolag: Eon Productions.
Svensk distributör: United Artists AB (35 mm, 1965), SF Home Entertainment (DVD, 2001 et al).