Regi: Peter Bogdanovich
Fars om fenomenal eskortflicka som vill bli Broadway-skådis samt den betalande regissören, hans fru, hennes ex, stalkern, terapeuten etc.
Jag tror inte på tanken att filmer blir föråldrade. Tiderna förändras, men filmerna är desamma. Vad som var bra 1945 kommer att vara bra också 2015 – och är det inte det så var det inte bra till att börja med. Varje film är daterad, eftersom den gjordes under någon punkt i historien, men kvalité är tidlöst. Man kan inte skylla på tiden.
Vad som dock förändras är konventioner; vad vi är vana vid att se i nya filmer om vi ser x antal filmer under ett år. När Rhett Butler sa till Scarlet O’Hara att hon ”needed kissing badly” så menade han egentligen ett annat ord. Nuförtiden hade de kanske använt det ordet, men implikationen var där 1939 lika tydlig då som nu.
Det är när man börjar blanda gamla språk med nya som det blir konstigt. Jag vet inte om komedin She’s Funny That Way påminner om en gammal screwball-komedi från 1940-talet, eller om en glättig storstadskomedi från 60-talet, eller om någon Dudley Moore-film från 80-talet.
Jag vet bara att den inte påminner om något från 2015. Ett år då alla vet att det inte finns något glamoröst med att vara prostituerad, och att det inte längre går för sig att gå till dem bara för att man nu är man och per definition inte kan vara trogen. Det är en film där kvinnor lyfter på sina händer och utbrister ”Men…!” och skäller på dem som gamla haggor eftersom deras män nu sysslar med sexbrott.
Storyn berättas i en flashback och handlar om Izzy (Imogen Poots) som är en New York-callgirl som tror på den stora Hollywood-drömmen. Förväxlingarna börjar när hon gör en lysande audition för en roll i en pjäs vars regissör (Owen Wilson) hon spenderat en natt med för pengar. Owen Wilson får chansen att spela förvirrad och säga ”Ow, wow, wait, no”, för den som inte tröttnat på det.
Förväxlingarna kan såklart inte fungera om det inte finns oerhörda sammanträffanden också. Så filmen har fler fiskar i soppan: Arnold (Wilson) har en fru vid namn Delta (Kathryn Hahn), som i sin tur har ett ex vid namn Seth (Rhys Ifans), som är med i pjäsen som Izzy får rollen i, och som i sin tur är skriven av Joshua (Will Forte) – alla faller för Izzy, såklart, och då har hon dessutom en galen stalker vars privatdetektiv är pappa till Joshua etc, osv.
Det är inte speciellt troligt att dessa figurers vägar skulle korsa varandra på prekära sätt – men nu är det precis det som händer; de springer in i varandra på restauranger och hotellkorridorer, exakt när de inte bör träffa varandra. Den röda tråden kommer från en bitchig terapeut (Jennifer Aniston) som flera av karaktärerna går till.
I grund och botten är alltså She’s Funny That Way en gammal hederlig fars – vilket förklarar den iögonfallande omoderna premissen som gör alla män till kåtbockar och alla kvinnor till tjatiga bitterfittor eller hägrande sexobjekt; den här filmen blir en konstig upplevelse, en inte ”daterad” utan fel-daterad, film.
Om det är grundproblemet med filmen så fortsätter den att stapla krux på krux. Det är den första film för bio som Peter Bogdanovich gjort på nästan femton år och eftersom det är en film av Bogdanovich – en man kanske ännu mer känd som filmvetare och historiker än som regissör – så är den full av internskämt, cameos och referenser till en massa gamla Hollywood-feel-goods av de gamla falna hjältarna Lubitsch, Wilder och Silk; Bogey, Bacall och Audrey Hepburn; allt var bättre förr.
Ja den där tingel tangliga-New York-mystiken ska spöka, nu igen, och allt ska fångas i Imogen Poots glittrande Izzy; Poots är begåvad, men hon blir inte mer än ett pingligt manér och en ”Noo-jåk-äxent” (än mer påtaglig eftersom Poots är britt) och det är liksom hela problemet med filmen: Den är bara en stel hypotes över något som ska vara väldigt levande och enkelt. Alla skådespelare är bra, och alla föraktar publiken och går på en själlös autopilot (utom Rhys Ifans som inte kommer få någon uppmärksamhet, men som faktiskt är nere på jorden och spelar rollen han ska spela utan att tramsa).
Så även om Bogdanovichs manus är mossigt så hade han kunnat ge det till Bröderna Farrelly och de hade kanske kunnat göra en riktigt rolig, lämpligt politiskt inkorrekt komedi på samma låga nivå som manuset.
Istället övervärderar Bogdanovichs sitt material – grovt! – och försöker göra She’s Funny That Way till en Woody Allen-film, men han har inte alls samma genuina vilja till att berätta en berättelse om riktiga människor som Woody (i sina bättre filmer) har.
Istället blir det en märkligt stelbent komedi – som ett bipolärt skämt som maniskt dras för långt men som aldrig tillåts spåra ut eftersom filmen klär sig i en tvångströja av Manhattan-manér och övertänkt självmedvetenhet. Varje skämt är självbelåtet, som om ingen i filmen bryr sig om publiken kommer att skratta eller inte. Jag tror det var därför jag aldrig ens log. Den här filmen är ”boring that way”.
FREDRIK FYHR
*
SHE’S FUNNY THAT WAY
Originaltitel, land: She’s Funny That Way, USA.
Urpremiär: 29 augusti 2014 (Venedig).
Svensk premiär: 20 juni 2015.
Speltid: 93 min. (1.33)
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/35 mm, D-Cinema/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Imogen Poots, Owen Wilson, Jennifer Aniston, Will Forte, Kathryn Hahn, Rhys Ifans, Illeana Douglas, Richard Lewis, Cybill Shepherd, Debi Mazar, Austin Pendleton, George Morfogen, Tovah Feldshuh, Ahna O’Reilly, Jake Lucas, Sydney Lucas, Nora Jobling.
Regi: Peter Bogdanovich.
Manus: Peter Bogdanovich, Louise Stratten.
Producent: George Drakoulias, Logan Levy, Louise Stratten, Holly Wiersma.
Foto: Yaron Orbach.
Klippning: Nick Moore, Pax Wassermann.
Musik: Ed Shearmur.
Scenografi: Jane Musky.
Kostym: Peggy A. Schnitzer.
Produktionsbolag: Lagniappe Films, Lailaps Pictures, Venture Forth.
Svensk distributör: Noble Entertainment AB.