Agent 007 ser rött (From Russia With Love, 1963)

Regi: Terence Young

UPPDRAGET: Frestade av en åtråvärd krypteringsmaskin skickar MI6 iväg James Bond för att möta en rysk beundrarinna i Istanbul; en uppenbar fälla, vars motiv är ett mysterium.

RESULTAT: Bond stalkas av SPECTRE, som gillrat fällan för att få maskinen, samt döda Bond som hämnd.

Det skiljer bara ett år mellan premiärerna av Dr. No och From Russia With Love men däremellan hann världen bli en mycket mer allvarlig plats – bara veckan efter världspremiären av den första Bondfilmen skedde den ödesmättade Kubakrisen och en månad efter att inspelningen av den andra var klar mördades John F. Kennedy. Det muntra Technicolor-äventyret som fanns i Dr. No har i uppföljaren From Russia With Love blivit en kylig spionfilm med begravningsstämning.

Det brukar ofta anses vara den bästa filmen i serien, och det är ett rimligt påstående – det är en gedigen thriller, sylvasst underhållande och lika bastant som elegant gjord. Vissa filmer i den här serien ser man bara för att de är Bondfilmer; From Russia With Love har jag sett hur många gånger som helst bara för att det helt enkelt är en så jäkla bra film.

Det är en direkt uppföljare på Dr. No, där kriminella superorganisationen SPECTRE gillrar en fälla för James Bond, som de vill döda ”på ett särskilt plågsamt och förödmjukande sätt” för att hämnas Doktor No (som, ”spoiler”, upplöstes i en syratank i förra filmen). Planen är så genial att Bonds död bara innebär en bonus – i själva verket är målet att låta britterna och ryssarna spela ut varandra i jakt på en krypteringsmaskin vid namn Lektor, som alla vill åt. Genom att stalka Bond tills han hittar maskinen kan de döda honom och sälja prylen till ryssarna (som man får utgå ifrån inte har några problem med att samarbeta med en organisation som sysslar med världsherravälde).

Detta är första gången vi stiftar bekantskap med Ernst Stavro Blofelt, SPECTRE:s onda ledare. Eller, rättare sagt stiftar vi bekantskap med hans knarriga röst, hans högerhand och vita katt – det hade kunnat vara Connery själv som gjorde rösten åt Blofeld, men enligt eftertexterna spelas han av ? – när han övertygas av Number Three, en världsberömd schackmästare vid namn Kronsteen som klurat ut ”den idiotsäkra planen” som innebär att MI6 medvetet går i fällan och skickar Bond på uppdraget: Betet är, förutom Lektor, en fotomodellsliknande sekreterare vid namn Tatiana Romanova (Daniela Bianchi) som utger sig för att vara kärlekskrank beundrarinna till Bond; hon i sin tur tror att hon arbetar för SMERSH eftersom hennes chef är en i hemlighet avhoppad överstinna, den vedervärdiga satkärringen Rosa Klebb (Lotte Lenya) som alltså egentligen arbetar som Number Two åt SPECTRE.

Låter det förvirrande? Det låter förvånansvärt snårigt när man försöker förklara det – ser man själva filmen flyter informationen på enkelt i form av små exposition-bitar mellan actionscener och smyga-runt-i-mörkret och skjuta-folk-från-håll-sekvenser. Bond åker till Istanbul där han stiftar bekantskap med charmante intelligenschefen Ali Kerim Bey (Pedro Armendáriz) som förutom att förklara intrigen för oss också har ett harem omkring sig och lider av sexuell utmattning (innan han ska gå till sängs med en kvinna suckar han, ”Back to the salt mines”), vilket mer eller mindre föranleder en tripp till en ”zigenarby” där vi får en helt omotiverad ”catfight” mellan två kvinnor som ska slåss på liv och död om en mans gunst.

From Russia With Love är en mer cynisk, sexistisk och olustig film än Dr. No men på något märkligt sätt fungerar det till dess fördel; den har fångat en autentisk, deprimerad tidsanda full av genuin järnridå-paranoia och atomskräck som också gör figurerna mer desperata och emotionellt likgiltiga. Även om Daniela Bianchis spion-sekreterare är en viljelös jänta som naturligtvis faller för honom ”på riktigt” snabbare än du hinner säga korvstroganoff, så finns det ett äkta vemod i hennes karaktär, och Bond blir en genuint mörk figur när han försöker slå fram information ur henne, hör hennes kärleksförklaring och därefter kallt konstaterar: ”Sure you do”.

En annan dyster underton är hur länge SPECTRE:s diaboliska plan fungerar. Bond förföljs oavbrutet av den ariska übermensch-spionen Grant från SPECTRE – spelad av en hel, ren och superbiffig Robert Shaw, många huttar innan Hajen, där han är jämförelsevis oigenkännlig – som iskallt dödar folk som kommer i hans väg och ser till att hålla Bond vid liv tills dess att han hittat den avgörande McGuffin-maskinen.

Det otäcka är att Bond är överlistad från början – inledningsscenen består av en ”träningsjakt” där Grant dödar en man med en Sean Connery-mask från Mission Impossible-fabriken, och filmen spinner vidare på denna bild ända fram till kulminationen då Grant och Bond möts på en lång, klassisk sekvens ombord Orientexpressen som är bland de mest spännande och till slut mest våldsamt extatiska sekvenserna som någonsin filmats för en sådan här film. (Och då är ändå tåget, som jag skrivit tidigare, en legendarisk filmmiljö).

Grant får äran att vara den förste som visar upp ”Talking Villain Syndrome” – när skurken avslöjar hela sin plan i den förhastade tron att hjälten ändå kommer att dö – men det är ändå en otroligt spännande scen eftersom Bond måste överlista en genuint intelligent och jämlik motståndare som har ett okomplicerat 1-100-övertag. Dessutom så tror man också på att Grant, och SPECTRE, är ett iskallt ondskefullt gäng som är beredda att slakta hur många människoliv som helst för att fascistiska bevisa sin suveränitet. Planen de har, för att döda Bond ”på ett särskilt plågsamt och förödmjukande sätt” är verkligen olustigt, och bygger bland annat på att de har filmat honom i smyg när han haft sex.

Som en film i serien är From Russia With Love en embryonisk film, än mer så än Dr. No; den bygger vidare på föregångaren med sekvenser som skulle återkomma i uppföljarna – som det traditionella flörtandet med Monnypenny (Lois Maxwell) – men också med saker som aldrig blev stående inslag (som när Bond landar på flygplatsen och genast blir skuggad, eller sekvensen där han söker igenom sitt hotellrum på jakt efter buggar) och så introducerar den ytterligare saker som kom att bli traditionella inslag – här får vi för första gången träffa Q, spelad av en redan gråhårig Desmond Llewellyn, som ger Bond en lite speciell väska som såklart kommer att hjälpa honom ur en och annan knipa.

From Russia With Love har många inslag som idag är klassiska för 007-serien – inte minst den komiskt fula Rosa Klebb, som slåss med kateter och försöker sparka ihjäl Bond med den där ”kniviga” skon (”She’s had her kicks!”) – men allra bäst fungerar den faktiskt som en separat film. Det är en av erans bästa spionfilmer och ett ganska deprimerande vykort över en kall tid.

Det är också en extremt brutal film. Även om den såklart inte ser lika våldsam ut som filmer vi ser idag så har den en stark och ocensurerad atmosfär som matchas av få moderna filmer. Det är en film som känns våldsam. Bond ber inte om någon martini, han säger inte sitt namn. Han skjuter människor, stryper dem, fäller syrliga kommentarer, och har sex med vilka kvinnor som nu än råkar komma i hans väg. Det blev aldrig råare än i Ryssland.

FREDRIK FYHR

*

*

AGENT 007 SER RÖTT

Originaltitel, land: From Russia With Love, Storbritannien.
Urpremiär: 10 oktober 1963 (London).
Svensk premiär: 31 mars 1964 (ca 39 filmmeter censurerad version).
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.66:1 (Europa), 1.85:1 (USA)
Skådespelare (fullständig rollista): Sean Connery, Daniela Bianchi, Pedro Armendáriz, Lotte Lenya, Robert Shaw, Bernard Lee, Eunice Gayson, Walter Gotell, Francis De Wolff, George Pastell, Nadja Regin, Lois Maxwell, Aliza Gur, Martine Beswick, Vladek Sheybal, Anthony Dawson, Lisa Guiraut, Hasan Ceylan, Fred Haggerty, Neville Jason, Peter Bayliss, Nusret Ataer, Peter Brayham, Desmond Llewelyn, Jan Williams, Peter Madden.
Regi: Terence Young.
Manus: Richard Maibaum, Johanna Harwood, efter romanen av Ian Fleming (okrediterade: Berkely Mather).
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman.
Foto: Ted Moore.
Klippning: Peter R. Hunt.
Musik: John Barry.
Scenografi: Ken Adam.
Kostym: Jocelyn Rickards.
Produktionsbolag: Eon Productions, Danjaqw.
Svensk distributör: United Artists AB (35 mm, 1964), SF Home Entertainment (DVD, 2003 et al).