The Incredibly True Adventure of Two Girls in Love (1995)

Regi: Maria Maggenti

Sommartid, amerikansk landsbygd. En tonårig working class-tjej som gillar rock’n roll och tjejer blir kär i en skyddad överklasstjej som gillar opera och bara vet att hon blir kär tillbaka.

Detta är veckans utvalda 1995-film.

Förutom Batman Forever var det bara en amerikansk biopremiär den sextonde juni 1995 och det var The Incredibly True Adventure of Two Girls In Love, en under radarn-indiefilm som aldrig fick någon större berömmelse och det är verkligen synd för den är riktigt, riktigt bra.

Det är en fin liten film som verkligen förtjänar att bli återupphittad. Ett bra engelskt ord för den är ”breezy” – luftig, liksom. Den utspelar sig ute i något amerikanskt tjottahejti och handlar om en halvmobbad tjej vid namn Randy (Laurel Holloman) som jobbar på en bensinmack, har ett on-off förhållande med en gift kvinna i tjugoårsåldern, bor med sin lesbiska moster och hennes kvinnokollektiv (eftersom hennes mamma sitter i fängelse på grund av någon slags kristen extremism) och är något av en slacker i skolan; får hon inte godkänt i matte kommer hon inte kunna ta examen. Eftersom hon är en 90’s kid så föredrar hon att istället ligga på rummet och ha inre monologer.

Sättet hon blir kär i Evie (Nicole Ari Parker) är fascinerande enkelt och realistiskt. Evie kör upp med sin bil för att tanka, på tal om ingenting. De går på samma skola men  har aldrig haft anledning att se åt varandras håll. Evie är en överklasstjej som broilats av sin neurotiska mamma till att vara duktig i skolan – hon pratar på ett civiliserat sätt och har ett ordentligt manér, är full av sensibla, intellektuella resonemang och lyssnar på klassisk musik och opera medan Randy gillar rockmusik och föredrar att sitta uppe och dricka vin och röka cigaretter. Hon har dock aldrig läst poesi – det gör man inte när man är en unge på vischan. Evie introducerar henne för Walt Whitman och på den vägen är det. Randy läser en rad om och om igen – I sing the body electric – och ramlar ur sängen av upphetsning.

De möts, pratar, lär varandra nya saker och sedan går det fort. Det är tydligt att de är två vanliga människor bland alla andra människor, som vilka som helst, och från och med stunden Evie och Randy träffas (på high school-toaletten) så har de bara ett flyt, en kemi, ett sätt att vara som folk som diggar varandra har. Inte förrän gradvis blir deras känslor för varandra mindre platoniska och mer romantiska. Som i verkligheten är de nästan inte ens själv medvetna om vad som sker. Allt utvecklar sig som det allra mest naturliga, och deras känslor överraskade till och med mig, fastän jag visste att det var vad hela filmen gick ut på.

Det är otroligt träffsäkert, naket och oskuldsfullt, aldrig idealiserat och hela tiden på gränsen till pinsamt gulligt. Regissören och manusförfattaren Maria Maggenti erkänner i eftertexterna att filmen är självbiografisk och det är inte ett dugg överraskande – Two Girls in Love känns som ett minne, en serie händelser under en sommar som nu fastnat återskapade på film på ett fläckfritt sätt. Den där tiden i livet då saker bara hände, man visste inte varför och man spenderade år av sitt liv åt att minnas det. Filmen har ett flyende, känsligt och hela tiden närvarande hugg.

Det är så himla inte en film om flator, eller om att vara alternativ och cool (som så många andra 90-talsfilmer, som framstår som töntiga idag); det är en självbiografisk film om en kärlek som uppstod mellan två lite förvirrade ungdomar. En kom från en fin familj, en från en ruffig. Så här gick det till, så här kändes det.

Det är helt klart en film som till någon mån faller under 90-talets ”häng-filmer” (som jag nämnde när jag skrev om Smoke). Den får mig onekligen att återigen sakna den här tidens indie-filmer; idag när vem som helst kan göra en film (även om de inte borde) är det inte samma sak. På 90-talet behövdes ändå någon grundläggande hunger för att vilja ta tag i hela projektet att starta en filmkarriär och unga filmare verkade vilja fånga en tid, en stämning, en atmosfär; de drevs av ett nästan dokumentärliknande behov av att filma människors vardagliga miljöer, sättet de pratade, sättet de var djur i den djungel som samtiden och kulturen var, sättet den existerade överallt omkring dem.

På samma sätt som i fallet med Smoke och Clerks så är intrigen sekundär i Two Girls in Love. Visst, filmen har en del sidointriger, biroller och en marginellt krystad final men poängen är Evie och Randy och sättet de pratar med varandra och sättet vi känner att vi ser på något genomlevt; två verkliga människor som känner saker för första gången. Det är en fruktansvärt lyhörd och fin film och det gör ont i mig att den inte är sedd av fler människor för den är verkligen en gömd liten pärla.

Inte minst är det ett trist exempel på vår historielösa tid. Det känns som att varje ny film med ett tjejpar i huvudrollen (som Blå är den varmaste färgen till exempel) framstår som ny och revolutionerande för att den har en väldigt kontemporär stil som föreslår något progressivt – och så har vi en film som Two Girls In Love, som inte gör mindre än Blå är den varmaste färgen, den är bara gjord för tjugo år sedan och mindre pretentiös.

En annan kul sak: Slutet påminner mer än en aning om slutet i Fucking Åmål (1998). Jag kan verkligen se framför mig hur Lukas Moodysson på något sätt kom över en kopia av den här filmen och norpade en och annan idé från den – den fick ju aldrig en svensk premiär, så därför visste han kanske att ingen, eller väldigt få, skulle se den och påpeka det.

Eller så kan det förstås det bara vara en slump. Kanske är det den ultimata symbolen, och kanske den kommer osökt, att ta sin älskling och gömma sig bakom en stängd dörr, låta den oförstående allmänheten bulta på andra sidan och sedan öppna den i stolthet. Det händer här också.

Det är inga filmiska fyrverkerier, inga stora specialeffekter. Det är bara riktiga livet när det känns pirrigt och pinigt och farligt nytt och fullt av knoppar som brister och fjärilar i magen och man är ung och, okej, de hade inte mobiltelefoner och de lyssnade på kassetter och hade freestyle, men på det stora hela taget är den här filmen definitionen av en tidlös kärlekshistoria. Så skör, så flyktig, så vacker och verklig.

FREDRIK FYHR

*

THE INCREDIBLY TRUE ADVENTURE OF TWO GIRLS IN LOVE

Originaltitel, land: The Incredibly True Adventure of Two Girls in Love, USA.
Urpremiär: 23 januari 1995 (Sundance).
Svensk premiär: april 1999 (VHS).
Speltid: 90 min. (1.30)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Laurel Holloman, Nicole Ari Parker, Maggie Moore, Kate Stafford, Sabrina Artel, Toby Poser, Nelson Edwin Rodríguez, Dale Dickey, Andrew Wright, Stephanie Berry, Jon Elsen.
Regi: Maria Maggenti.
Manus: Maria Maggenti.
Producent: Dolly Hall.
Foto: Tami Reiker.
Klippning: Susan Graef.
Musik: Terry Dame.
Scenografi: Ginger Tougas.
Kostym: Cheryl Hurwitz.
Produktionsbolag: Fine Line Features, Smash Pictures.
Svensk distributör: Scanbox (VHS, 1999).