Hajen (1975)

<- Veronikas dubbelliv
-> Sommarnattens leende.

Regi: Steven Spielberg

En gigantisk vithaj terroriserar sommaridyllen Amity Island och tre omaka män får ge sig av för att ta kål på monstret.

Film, liksom all konst, är ett hantverk. En film består av hundratals detaljer, fördelade i ett tiotal avdelningar, och nyckeln är tid: Om en film pågår i två timmar måste det vara två timmar i nuet. Så fort någon av de där detaljerna inte fungerar – om skådespelarna haft en dålig dag, om regissören inte kommit överens med fotografen, om klippningsprocessen varit oinspirerad, om inspelningen blivit komprimerad eller producenterna stört arbetet –  så märks det, även om en vanlig biobesökare kanske bara upplever att något ”känns fel” eller ”saknas”. Alla vet hur två timmar kan kännas som fyra, om filmen är misslyckad.

Det är därför Steven Spielberg är en av de stora mästarna. Missunnsamhet omger hans rykte, eftersom han är en så lyckad producent och businessman, men gå till filmerna han gjort: Flera av dem är oklanderliga, vackra och extremt skickliga film-maskiner där varje detalj samspelar med den andra för att skapa en tredje, eller ibland fjärde, effekt.

Hajen förblir en av hans allra bästa filmer, och en av de mest välgjorda filmer som någonsin gjorts. Allt från sättet skådespelarna rör sig och talar till sättet de skriker och dör, via långa tagningar fulla av larm och myller; går man närmare in i den här filmen ser man ett mikrokosmos av ordnat kaos. Men medan den pågår är den bara fläckfri, skinande underhållning som verkar uppstå av sig själv.

Spielberg var ung och kaxig när han gjorde Hajen och han visste att hans begåvning gränsade till det geniala. Det finns en Mozartsk lekfullhet och enkelhet i sättet han konstruerar denna monsterfilm åt Universal (bolaget kända för sina många monsterfilmer), på samma sätt som David Lean när han gjorde mammutproduktionen Lawrence av Arabien (1962) eller Stanley Kubrick när han gjorde lo-fi-mästerverket A Clockwork Orange (1971). I grund och botten är Hajen en filmatisering av en skräpig kioskdeckare av Peter Benchley – det var inte en film som nödvändigtvis behövde vara fantastisk, men Spielberg hade fått fingret och nu tog han hela handen och gjorde Hajen till ett mästerverk, en monsterfilm som fått lyxbehandling och blivit den bästa som gjorts.

Han bygger filmen från grunden upp. Först behövs en scen, en fond: Amity Island, ön som rent ekonomiskt går runt på sommartidens turism och alla ivriga badbesökare. Det här är en plats som måste finnas på riktigt. Människorna som bor där måste vara påtagliga, men inte i vägen (eftersom filmen inte handlar om dem). Vi måste träffa Harry och Polly, Mrs. Taft och Mr. Posner. De har flera scener än du kanske minns. Kvinnan som sköter ett motell, och är orolig för att kunderna ska försvinna om stränderna stängs; hon är med i flera scener – på mötet, på stranden, i vattnet, i vimlet. Under första halvan av filmen använder Spielberg – och underskattade fotografen Bill Butler – många långa, minutiöst koreograferade tagningar som på ett undermedvetet sätt ger oss ett vimmel. Vi placeras rakt i Amity Island, och vi är med polischefen Brody (Roy Scheider) från och med stunden han går ner för gatan, förbi Harrys ”karatade” staket.

Det här hade förstås bara varit en skärgårdssåpa om det inte fanns ett hot. Som alla vet handlar filmen om att denna idylliska sommarö blir siktet för en gigantisk, vit mördarhaj. Alla vet att den är där ute i vattnet. Den attraheras av plaskljud. Den är tyst och syns inte under vattnet. Alla som någonsin varit ute på vattnet kan identifiera sig med den kusliga fasan i att något under ytan plötsligt ska rycka till och sluka en. Det primala i rädslan är så självklar att man inte ens behöver nämna Freud eller Jung. Originaltitel, med sin lustiga svenska dubbelmening – käkar – säger allt.

Spielberg leker med den här primala rädslan från början, i den legendariska inledningsscenen där blonda flower power-barnet Chrissie (Susan Backlinie) kastar sig ut i vattnet för ett månskensdopp och John Williams klassiska musik dum-dum-dummar igång och skapar en nästan rituell sekvens, där Chrissie skriker och flyger över vattenytan och därefter försvinner under den – vattnet förblir blankt och tyst, som om inget hänt.

A little yankin’, a little hollerin’, and down you go säger kapten Quint (Robert Shaw) senare i filmen, när han pratar om hur människor förtas av hajar. Vi vet redan vad han menar för vi har sett det. Spielberg kastar oavbrutet information fram och tillbaka i filmen – ibland förvarnar han oss för något vi inte sett än, ibland ger han oss facit.

Jag har redan skrivit mycket om Spielbergs planteringar i Hajen (här), men nu när jag såg filmen en gång till måste jag lägga till Brodys första scen, i köket, där hans son stolt håller upp en hand som har ett köttigt sår över handflatan (han har ”lekt på gungorna” igen).

Det fantastiska med Spielberg är att han lyckas väva in de här sublima signalerna i filmens vävnad – ett konststycke, med tanke på att filmen är så effektivt organiserad och genomtänkt och borde fungera på ett mer rakt och okomplicerat sätt. Man får gå till Spielbergs föregångare Alfred Hitchcock för att hitta liknande exempel på filmer som är både fasansfullt underhållande och fulla av eleganta, subtila signaler – och då lyckades Hitchcock egentligen bara göra detta i två filmer, Psycho (1960) och Fåglarna (1963). Spielberg maximerar hela tiden möjligheterna för beståndsdelarna i Hajen att gå ihop med varandra.

Filmens handling och konflikt är egentligen obetydlig. Filmen handlar om en haj, så hajen är hotet. Att få bort hajen är konflikten. Extremt okomplicerat. Tjusningen är allt Spielberg gör ovanför denna grund, sättet han väver ihop allt. Amity Island, som vi redan känner är en verklig plats, blir nu en förvirrad plats full av rädda människor – ängsligt går de ut till badet, för att sedan springa tillbaka på land, den tidigare självklara ordningen (sommar, sol, strand, bad, alla är glada) har nu blivit ett ambivalent och mardrömslikt limbo där varje människa är en rädd fågelunge, rädd för rovfågeln.

Denna ambivalens förkroppsligas i den klent begåvade borgmästaren (Murray Hamilton) som ignorerar hajproblemet eftersom han är så fokuserad på ”summer dollars”. Man får en känsla av att det på sätt och vis inte är hans fel. Han har förmodligen aldrig haft ett hajproblem förut, och turismen är så självklar för honom att han insisterar på att hålla stranden öppen eftersom tanken på en stängd strand helt enkelt inte existerar i hans huvud. Inte förrän han ser blodet med egna ögon inser han att han lever i verkligheten, och att hans konsumenter är riktiga varelser av kött och blod. En av många nästan onödigt fantastiska scener är scenen på sjukhuset när han svettigt stammar att han bara agerat för folkets bästa, som om han försöker övertala sig själv. Verklig ångest lyser i hans ögon.

När vi nu har en fond och ett hot och en självklar konflikt – hajen måste bort – introducerar Spielberg vad som verkligen är hela poängen med Hajen: De tre huvudpersonerna – polischefen Brody (Scheider), kapten Quint (Shaw) och hajexperten Hooper (Richard Dreyfuss) – som ger sig ut på vattnet för att ta kål på hajen. Det blir en film som tar sin egen konflikt i hornen: Det är konflikten i sin självaste kärna – tre man mot en best – och andra halvan av filmen är en halsbrytande äventyr av det snitt som Spielberg skulle fortsätta ge oss i framtida filmer – i synnerhet Jakten på den försvunna skatten (1980) och Jurassic Park (1993) – men aldrig finna en lika perfekt form för som i Hajen, där äventyret inte distraheras av mänskligt drama eller personliga intriger.

Därmed inte sagt att karaktärerna inte har personligheter. Som jag tidigare nämnt i min auteurathon-text om Spielberg så är Brody, Quint och Hooper de tre centrala arketyperna i Spielbergs värld: Brody är Spielbergs typiska hjälte – en ängslig pappa, plågad av fobier och beslutsångest, samt en bristande känsla av manlighet (som Sam Neill i Jurassic Park eller Tom Cruise i Världarnas krig). Hooper är den intelligenta och hängivna, men också bortskämda och barnsliga, nörden (Jeff Goldblum i Jurassic Park och The Lost World). Quint, en levande Kapten Haddock, är i sin tur den pojkaktiga, idag nästan arkaiska bilden av en manlig machohjälte (Bob Peck i Jurassic Park och förstås Indiana Jones).

Som allt annat är också dessa tre figurer – så starka i Spielbergs psyke – invävda i allt annat som pågår i Hajen. De har flera olika syften, inte minst kontra hajen: Brody vet inget om hajar och är orolig, han är publikens igenkänningsfaktor, medan Hoopers akademiska utläggningar om hajen gör att vår bild av den blir mycket stark och hotfull – och Quint är musklerna som vi håller oss fast vid, förhoppningen att hajen ska gå att döda.

De bildar en enhet, alltså, men de är kontraster mot varandra i såväl klass som temperament – Hooper är en barnslig överklasskille, Brody är en osäker medelklassman och Quint är en rå arbetarklass-vilde – vilket gör att större delen av spänningen går ut på deras oförmåga att kommunicera med varandra – Quint ropar babord, Hooper kör stybord; Brody kan ingenting om båtar och krånglar till praktiskt taget varje situation han hamnar inför, det fumlas och stressas och ramlas omkull och motorer går sönder och bara i den där underbara scenen när de super till, sjunger sjömansvisor och Quint berättar om sin fasansfulla upplevelse ombord U.S.S Indianapolis, uppstår någon slags kortlivad harmoni. Även utan en mordisk haj skulle dessa tre ha svårt att överleva ihop.

Vart Spielberg än kastar bollen studsar den tillbaka, och tillbaka igen, och tillbaka igen, i en oändlig perfektion. Han använder kontraster för att förstärka karaktärerna, men låter de samtidigt bilda en enhet som gör att hela filmen rör sig framåt. Motorn för filmen är hajen själv, den stora seglivade besten som driver intrigen framåt genom att aldrig dö.

Som alla vet blev Hajen en stor succé, den då mest framgångsrika filmen någonsin, och tillsammans med George Lucas Star Wars (1977) födde den konceptet om sommar-blockbustern. Den vann tre Oscars – ljuddesignen, John Williams odödliga musik och klippningen av Verna Fields; i synnerhet klippningen var värd en gubbe, och det är en skam att fotografen Bill Butler inte ens var nominerad det året. I en kaotisk och krånglig filminspelning var han en stor räddare i nöden när han bestämde att filmen skulle fotas med handhållen, dokumentär kamera (mellan ett tidsschema som spårade ut och en mekanisk haj som aldrig fungerade var Spielbergmycket orolig inför den här idén). Butler byggde dessutom själv ihop den kamera som behövdes för att filma de scener som filmades längsmed vattenytan, en effekt som vi sedan dess tagit för givet.

Jag älskar hur filmen ”krymper” rent visuellt, ju längre den pågår. Spielberg och Butler använder långa tagningar och breda vyer i början av filmen men sista tredjedelen, då vi konstant är ombord en liten båt, är mycket närbilder. För att vi inte ska tröttna hittar de varenda tänkbar kameravinkel att filma från, allt för att varje klipp ska ha en ny effekt mot ögat.

Estetiken har DNA från stumfilmsklassiker som Pansarkryssaren Potemkin (1925) och En kvinnas martyrium (1928) men det är gjort som en gamla skolans äventyrsfilm av John Huston eller Howard Hawks. Till slut känner vi till varenda liten vrå av den där båten, fastän vi aldrig varit ombord den i verkligheten.

Det är utmattande att försöka skriva om hur perfekt Hajen är. Regin är sublim, fotot emellanåt hemsökande vackert och klippningen fullständigt briljant; filmen rör sig från början till slut så effektivt att det är på gränsen till magiskt. Det är en brådmogen film, men Spielberg var lillgammal nog att veta att han inte hade utvecklat en ”personlig stil” ännu (det skulle dröja fram till 90-talet innan han hittade den, via fotografen Janusz Kaminski), så han förlitade sig på de klassiska traditioner han bemästrat; i synnerhet är Hajen en väldigt Hitchcockiansk film, något som ganska sällan brukar nämnas.

Precis som Hitchcocks bästa filmer är Hajen en glorifierad b-film som blivit ett cinematiskt A-mästerverk. Idag hyllas skräp som aldrig förr – en viss typ av sunkig c-filmsestetik via hipster-spektakel som Kick-Ass och Kung Fury – kanske för att människor inte längre orkar tro på Hollywood-filmer med lika mycket verklig kvalité som Hajen, till exempel. Hollywood kalkylerar fram produkter som Transformers och när de filmerna anses för dåliga så skapar de produkter som fjolårets Godzilla eller denna sommars Jurassic World – produktioner som egentligen inte är riktiga filmer utan snarare spektakel, en serie effekter sammankopplade med en cynisk serie repliker, dyra skådisar samt musik publiken känner igen och någon slags obestämbar känsla av nostalgi som övertygar om att ”spektaklet” är ”underhållande”.

De är snygga produktioner, men slarviga och dumma filmer som får oförtjänt mycket beröm, antingen för att de inte är så dåliga som man skulle kunna tro (hurra…) eller för att publiken, som förstås vill ha en bra biostund, väljer att gilla varumärket i brist på en riktig film.

Hajen, liksom Jurassic Park, är en film som har en intrig som är logisk i sitt sammanhang och den drivs framåt av välskrivna karaktärer som man tror är verkliga människor i någon slags verklighet; de är speciella för just sina respektive filmer och de stannar i ens huvud – ingen kommer att minnas intrigen eller karaktärerna i 2014-Godzilla eller Jurassic World om ens fem år, men du minns nog mycket av Hajen även om du bara sett den en eller två gånger.

Det har att göra med att den är tekniskt briljant och omsorgsfullt berättad, in i minsta detalj, så att vi minns sättet figurerna beter sig, vilka de är. Tänk på scenen mellan Roy Scheider och Richard Dreyfuss i köket, när Scheider är full och öppnar den där vinflaskan. Scheider gör det eftersom han inte har repliker just då – han fyller ut sitt space med en lysande gest. Spielberg, som regissör, har gett det utrymme. Det är elegant, balanserat, oerhört skickligt fångat och lika proffsigt lämpligt. Hela filmen är sådär. Lika tight, lika rytmisk och perfekt. Och det magiska är att känslan vi får för karaktärerna inte kommer från skådespelarna, eller manuset, eller några enskilda komponenter av filmen. Vi får för oss att vi känner Brody och Hooper och Quint som ett resultat av komponenterna. Filmen fungerar, på det där märkliga och oförklarliga sättet, när allt sitter där det ska och allt fungerar så bra som det någonsin skulle kunna fungera i någon film överhuvudtaget.

Enkelt uttryckt är det jäkligt kul att titta på Hajen. Det är en enkel och okomplicerad film att avnjuta och jag brukar se den en gång varje sommar. Men det är inte en film som bara uppstår av en slump. Den är extremt noggrant gjord, en vacker film, skapad med kunskap om hantverket och gjord enligt en lång tradition av filmskapande som alltför ofta verkar förbises idag. Du kan somna ifrån dagens sommar-blockbusters och inte missa något viktigt, men inte en enda sekund av Hajen bör tas för givet.

Jag avslutar med ett stycke från min auteurathon-text:

Från den klassiska inledningsscenen, där den stackars Chrissie möter sitt öde ute i böljan, är filmen en uppvisning i hur man klipper en hel film till största möjliga känsla för rytm. Genom en första hälft som bygger upp såväl spänning som karaktärer på land, med strikt hajfixering utan en enda bild på filmens haj, till den andra som släpper snaran och går ut till sjöss för hejdlös hajjakt, pågår filmen som ett klassiskt symfonistycke. Den ena rörelsen går in i den andra, följs av den tredje, tas emot av den fjärde. Tvättäkta filmmagi sköljer över åskådaren ner till minsta sekund; ett av många subtila favoritexempel är en kort övergångsfas efter att hajen försvinner med sina gula tunnor under vattnet och kommer undan; ett lugn lägger sig plötsligt över hela sekvensen, Dreyfuss och Scheider står utmattade vid rodret och Shaw står längst ute i fören med ett märkligt leende, alltmedan en röd, Saltkråkan-färgad solnedgång ligger över himlen och John Williams mästerligt sublima musik vagt ylar som en avlägsen sirensång från bukten till en öde ö. Du hittar inte en mer visuellt poetisk stund i en ”monsterfilm” om du så letar igenom hela Japan.

FREDRIK FYHR

*

HAJEN

Originaltitel, land: Jaws, USA.
Urpremiär: 20 juni 1975 (USA).
Svensk premiär: 20 december 1975.
Speltid: 124 min. (2.04)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Roy Scheider, Robert Shaw, Richard Dreyfuss, Lorraine Gary, Murray Hamilton, Carl Gottlieb, Jeffrey Kramer, Susan Backlinie, Jonathan Filley, Ted Grossman, Chris Rebello, Jay Mello, Lee Fierro, Jeffrey Voorhees, Craig Kingsbury, Robert Nevin, Peter Benchley.
Regi: Steven Spielberg.
Manus: Peter Benchley, Carl Gottlieb, efter romanen av Peter Benchley.
Producent: David Brown, Richard D. Zanuck.
Foto: Bill Butler.
Klippning: Verna Fields.
Musik: John Williams.
Scenografi: Joe Alves.
Kostym: Louise Clark, Robert Ellsworth, Irwin Rose (okrediterade).
Produktionsbolag: Universal Pictures, Zanuck/Brown Productions.
Svensk distributör: Cinema International Corporation (35 mm, 1975), Universal (DVD, 2000 et al).