Veckans utvalda 1995-film
För att de gör dem inte som de brukade.
Amerikanska premiärer
BROARNA I MADISON COUNTY
Din mammas favoritfilm, av och med Clint Eastwood. En riktigt gedigen snyftare, byggd på Robert James Wallers enormt framgångsrika bestseller. Skildrar den fyra dagar korta blixtförälskelsen, och intensiva romansen, som råkar uppstå mellan en blyg hemmafru (Meryl Streep) och kringstrosande National Geographic-fotografen (Clint) när hennes man och barn är bortresta i några dagar.
Är du en sucker? Då är det här filmen helt klart filmen för dig. Det är en tidlös men väl beprövad story, till hundra procent dränkt i smäktande romantik, men Eastwoods regi (i kombination med det sparsmakade fotot av Jack N. Green) är så lyhörd, intelligent och pricksäker att filmen blir en rätt storartad berättelse bara genom sin särskilda stämning. Clintan är fin i rollen som den romantiske ensamvargen – ett skönt break från hans föregående film De skoningslösa (1992) där han spelade ett slags monster – men det är Meryl Streep som verkligen ror hem filmen med ett alldeles exemplariskt framträdande.
Filmen är tyvärr 135 minuter lång och börjar halta efter ett tag. Den hade kunnat vara ett riktigt storverk med ett bättre manus – någonstans halvvägs börjar man känna att historien vilar väldigt tungt på alla de inblandades begåvning – och det som verkligen hade behövts kapats är den med rätta utskällda ramhistorien, där barnen till Streeps karaktär läser hennes dagböcker (hela filmen är alltså en slags flashback), som aldrig riktigt når fram. Men filmen är helt klart sevärd ändå.
CONGO
Okej, så tar vi ett kliv nedåt i kvalitet. Congo var en äventyrsfilm byggt på en bok av Michael Chrichton om en gorilla som på något sätt kunde prata via någon slags ”högteknologisk dator” (eller något) och en expedition som det gick illa för med Laura Linney i spetsen och en hejdlöst rysk Tim Curry som tangerar Rocky Horror Picture Show-överspel.
Det mesta av det här vet jag dock på grund av Nostalgia Critics recension. Av själva filmen Congo minns jag själv inte ett skvatt, förutom att den såldes med argumentet att den kom från ”skaparen” av Jurassic Park (dvs Chricton) och att vissa kids i min ålder tyckte den var ”cool”.
Eftersom den var distribuerad av Paramount så kom den på video med en klisterlapp där det stod ”Bästa filmvalet”. Alla Paramounts filmer hade denna PR-klisterlapp men för svenska ögon så var det lätt att få för sig att det faktiskt suttit någon slags statlig kommité som bestämt vad som var veckans ”bästa filmval”.
Jag minns just den kampanjen eftersom jag själv, tämligen stolt, listade ut denna ”bluff” på egen hand likt en annan lillgammal anka med gröngölingsbok i hand. Jag hade hyrt någon film – eftersom det var ”bästa filmvalet” – och den var så dålig att jag fann det helt orimligt att någon någonstans någonsin hade kunnat ”beslutat” att det var det bästa, ens ett bra, filmval.
Kanske var det Congo.
FLUKE
Fler talande djur-filmer! Och Babe hade fortfarande inte haft premiär än! Jag föreställer mig att Fluke åtminstone är bättre än grisfilmen Gordy. Storyn faller under den knepiga amerikanska subgenren ”familjefilmer om reinkarnation” – Matthew Modine (som aldrig riktigt fick någon karriär efter Full Metal Jacket, kanske för att han var med i filmer som Fluke) spelar en workaholic som dör i en trafikolycka och återföds som hund, så att han kan skydda sin (nu faderlöse) son från dummern som ”orsakade” olyckan, och under tiden förstår han såklart att han inte var en så bra pappa eller make (allt enligt IMDb, i alla fall).
Jag har inte sett den här filmen . Det är en ganska knepig tradition, dessa familjefilmer som försöker behandla döda föräldrar med ostiga fantasier där de återföds som djur eller andra figurer. Chevy Chase upplevde något snarlikt när han reinkarnerades som Benji i Bort med tassarna (1980). Michael Keaton var däremot exakt samma typ av reinkarnerade pappa i Jack Frost – men då kom han tillbaka inte som hund utan som creepy snögubbe.
Hursomhelst. Fluke. Almost makes you puke.
THE GLASS SHIELD
Det här är en besynnerlig litet stycke kuriosa (som tydligen hade den högst osexiga titeln Polisbrickan ger inget skydd i Sverige) om rasism och sexism i den amerikanska poliskåren där en ung svart kille (Michael Boatman) blir polis bara för att märka vilka rasistiska skitstövlar alla poliser är – hans enda kompis? Distriktets enda kvinnliga polis, of-course, spelad av Lori Petty, 90-talets sorgligt bortglömda Tank Girl (folk yngre än mig ba va, vem, vad?)
Det är en fattigt gjord och extremt bristfällig film, men den är lite lustig och har en helt okej TV-filmsliknande lunk. Den är så välmenande och har ett sådant rent budskap att man måste gilla den lite grann. Dessutom kryllar den av fenomenala karaktärsskådespelare – Michael Ironside och M. Emmet Walsh är jästa korrumperade polis-skurkar, Ice Cube är en fånge oskyldigt dömd för mord och Elliot Gould är en änkling med orent mjöl i påsen. Synd bara att Michael Boatman – som senare blev mest känd som ”the token black guy” i Spin City – är en riktig amatör som bara rycker på huvudet och levererar sina repliker på ett plågsamt storögt och fejkigt sätt.
Regin är inte mycket bättre heller, och manuset irrar iväg till en komplott i poliskåren som känns helt skild från rasismen så filmen så allt liksom bara grötar ihop sig medan filmen klipper från scen till scen utan riktig rytm. Tekniskt sett ser vi fortfarande på en film, men egentligen är det bara folk som läser repliker framför en kamera i scener någon klippt ihop utan vidare. Vissa meningslösa scener pågår för länge medan andra scener, viktiga för handlingen, är alldeles för korta. Filmen känns liksom halvfärdig och irriterande oupplöst, vilket är irriterande eftersom den är hyggligt spännande i början.
Ändå är det intressant att se den ihop med Bad Boys (som hade svensk premiär denna vecka, och som gått upp på amerikanska biografer i april, 1995) för att se en film som inte alls tacklar dessa ämnen men som på sätt och vis har dem integrerade i sig.
PARTY GIRL
Man märker verkligen vilka filmer från 1995 som är tidlösa och vilka som är… well, filmer från 1995. Jag vet inte hur mer ”high concept” det kan bli: Parker Posey spelar – förlåt, ÄR – titelfiguren, en biblotikarie som är ”spexig”, ”cool”, ”sexig” och alla andra 90-talsord som hamnade på poster-blurbs; till och med titeln är töntigt generisk: Party Girl, liksom, yeah wow, en party girl, scooby dooby doo.
Jag har aldrig sett de här filmen, men jag ser på trailern att jag borde se den nästa gång jag vaknar på en söndag sugen på en pizza. Att jag aldrig varit ett fan av Parker Posey (trots att hon har ”personlighet som ett utropstecken!”) spelar nog ingen roll. Det var det väl egentligen ingen som var. Party Girl skulle vara en star vehicle för henne, men det ville sig aldrig riktigt.
POCAHONTAS
Jag tror jag såg Pocahontas på bio (den kom inte till Sverige förrän i november 1995) och det var i så fall den näst sista animerade Disneyfilm jag såg på bio som barn. Jag såg Ringaren i Notre Dame (1996) också, men två-tre år senare, när Herkules kom, tyckte jag att jag blivit för stor för att se ”barnfilmer” och jag såg visserligen Mulan på bio men det var mer som barnvakt (ansåg jag, oerhört stor vid tolv-tretton).
Jag var ohyggligt lillgammal när jag var liten (nästan som den här killen) och jag minns att jag verkligen inte tyckte om Pocahontas när jag såg den. Jag hade ett huvudargument: Figurerna hade kantiga ansikten och såg ut som plastdockor. Studion hade helt gått ner sig, ansåg jag, efter Skönheten och odjuret, Aladdin och Lejonkungen och det här var värsta sumpandet. Det var poppis att kalla filmen för ”Puckohontas”.
Jag antar att jag egentligen mest hade problem med att det var en ”tjejfilm”. Naturligtvis hade jag fel för Pocahontas är en mysig och underhållande liten film – men tyvärr har jag inte så mycket nostalgi över för den, på grund av mitt nioåriga jags hänsynslösa elitism som såg till att radera ut den från sin samtid (typ).
Eftersom det är en nostalgi-favorit för andra så har jag däremot sett den ett par gånger sedan dess, och jag gillar den. Storyn är kanske lite mer generisk och strömlinjeformad än de filmer som studion levererade fram tills dess, men samtidigt har den en lite otippad etno-estetik och oväntat allvarligt budskap (som skulle bli ännu mörkare i Ringaren i Notre Dame).
Sedan är det förstås en Disney-verison av Pocahontas, så har man problem med det så har man problem med det såklart. Jag säger: Det finns faktiskt färger i en vind, så suck it.
Svenska premiärer
BAD BOYS
Michael Bays första film. Watcha gonna do when he come for you?
Bejjan hade gjort reklam och musikvideos förut (Meat Loafs I’d Do Anything for Love (But I Won’t Do That) mer specifikt) men Bad Boys var hans första långfilm. Ska man vara helt fair så är det dock mer av en Jerry Bruckheimer/Don Simpson-film – producenterna som glassat runt i Hollywood sedan 80-talet med filmer som Snuten i Hollywood (1984) och Top Gun (1986); Bay var den perfekta personen att föra fram deras vision om påkostat skräp som sålde skiten ur alla andra filmer. De badade i knark och pengar och Simpson knarkade ihjäl sig i ett badkar i januari 1996 – samma år som den sista Simpson/Bruckheimer/Bay-filmen gick upp på bio, nämligen The Rock.
Bad Boys är i grund och botten bara en till Bruckheimer/Simpson-produkt som levererar en sjukt slickad visuell paketering av samma gamla buddycop-prototyp som världen redan sett tusen gånger förut. Det var en allvarlig karriärboost för Will Smith och Martin Lawrence – till och med Tea Leoni, som spelar vittnet som ska skyddas i en godtycklig story (med Tchecky Karyo som väl vald skurk) som mest går ut på att skjuta skurkar och sladda med dyra bilar till tonerna av biffig workout-musik.
Det är en ganska underhållande film… ett tag. Det går väl an att se Smith och Lawrence som den omaka snutduon – den ena är stenrik ungkarl, den andra ”pussywhipped” familjefar – men när Leoni blandar ihop dem (och de måste utge sig för att vara den andra) så vet man att den här produktionen gick runt på en enda sak: Kokain.
Bad Boys är överhuvudtaget en av de mest kokain-drivna filmer jag någonsin sett. Den håller på alldeles för länge och lämnar en äcklig, metallisk smak i munnen. Men, det är klart, det är en av de bästa filmer Michael Bay gjort, det får man säga.
DUM & DUMMARE
Det gick otroligt fort för Jim Carrey att bli 90-talets största Hollywood-stjärna. Man får komma ihåg hur gigantiskt stor han var, och för oss som var barn vid den här tiden var han nästan den enda ”filmisen” som var värd något.
Jag är inte säker på om jag såg Dum och dummare på bio eller inte – för kidsen slog Jim Carrey främst igenom på video, och alla såg hans genombrottsfilmer samtidigt (denna, The Mask och Den galopperande detektiven). Tiden gick långsammare förr. Allt gick långsammare. Dum & Dummare gick upp på amerikanska biografer julen 1994 men det blev en sommar-release år 1995 i Sverige. Därutöver tog det (nog) ytterligare ett år innan den kom på video. Därefter tog det ett helt år eller två innan man kunde gå och se Liar Liar på bio (via The Cable Guy, som inte en enda unge gillade, precis som Roger Ebert populistiskt förutspått i sin recension). Fortfarande när Mina jag och Irene kom, år 2000, så var man förtjust på tanken att gå och se en film av bröderna Farrelly.
Men å andra sidan så såg man ju Dum & dummare tills VHS-spelaren gick sönder. Jag såg den så mycket att jag fick låta den vila i flera år – men jag såg om den förra året och märkte att hjärnan fortfarande hängde med i varje bildruta och att de flesta replikerna var lagrade.
Alltså vore det helt meningslöst att försöka skriva något objektivt om filmen, som jag fortfarande tycker är rolig, full av glädje och genuint trams.
ED WOOD
Tim Burtons Ed Wood var också en film som i USA kom sent på året 1994, men som gick upp på svenska biografer denna junivecka 1995, dvs för tjugo år sedan. Jag är inte säker, men jag tror inte att den gjorde så otroligt mycket väsen av sig när den kom – bara gradvis kom dess anseende att öka, fler och fler började anse att detta var Tim Burtons bästa film och till slut hade det förvandlats till ett mästerverk.
Enligt folk.
Jag ser charmen med Ed Wood, tycker det är en kul och ganska underhållande film, men jag har aldrig riktigt fattat vad folk ser som så extraordinärt med den. Liksom i alla Tim Burtons filmer rör det sig om en pastisch mer än en riktig film, en film som är snygg på ytan snarare än gripande som berättelse, och istället för substans full av effekter – antingen trovärdigt återskapade miljöer från Woods filmer, eller Johnny Depp som är en specialeffekt i sig – men filmen klyver aldrig riktigt den där gränsen som gör att bilderna får en egen tyngd och autkoritet, som i exempelvis Edward Scissorhands (fortfarande Burtons bästa film, enligt mig).
Samtidigt säger jag inte alls att Ed Wood är dålig – tvärtom, den är bra, och helt klart en av Burtons bästa och viktigaste filmer, extremt snygg tekniskt och full av mysiga skådespelare. Inte minst är den viktig för att den väckte den verkliga Ed Wood ur graven, på ett ungefär, och gav honom ett nytt kultfölje. I Stockholm fick till exempel Plan 9 From Outer Space nypremiär i och med den svenska premiären av Ed Wood.
I vilket fall som helst: Ett mysigt utbud dessa svunna juniveckor!
FREDRIK FYHR
9 svar på ”Biosommaren 1995 – Vecka 21-22”