3-4, Kulturkvotering

Red Angel (1966)

red angel videosöndag

3starrating

Regi: Yasuzo Masumura

Den unga sköterskan Sakura kastas in i det sino-japanska krigets helvete där hon assisterar läkaren Okabe med en otrolig mängd amputationer medan hon försöker bevara sin mänsklighet i ett inferno av hopplöshet där hennes själ, och inte minst kropp, offras gång på gång.

Den japanska filmkulturen och filmhistorian är full av fiskar av olika färg. Där de flesta kanske automatiskt relaterar japansk film till Akira Kurosawa så skulle kanske finlirarna påpeka Kenji Mizoguchi eller Yasujirô Ozu medan kult- och genrefilmsvänner skulle nämna Seijun Suzuki. Cirkeln blir snävare ju längre ner den går och fiskarna blir mindre och sällsynta.

Här har vi en: Yasuzo Masumura, som började som assistent åt arthouse-auteuren Mizoguchi på 50-talet och därefter gjorde nästan sextio genrefilmer av olika slag – ändå är Masumura (som dog 1986) knappast känd idag. Red Angel är en av hans kändaste filmer tillsammans med Manji (1963), Blind Beast (1969) och Hanzo the Razor (1971) – ni vet, riktiga klassiker som alla sett. Den utspelar sig under andra Sino-japanska kriget och är till hälften en pampig krigsmelodram och till hälften en saklig krig-är-helvete-skildring som ganska omedelbart kastar sig in i våldtäkter, lemlästning, operationer utan bedövning, högar av likar och hinkar fulla av kroppsdelar; kolera, spyor, impotens, morfinberoende och sex med eller utan amputerade armar.

Filmen handlar om sjuksköterskan Sakura som kastas rakt in i krigshelvetet där hon får det klart för sig att hon är ett kugghjul i krigsmaskineriet; arbetet i krigstältet, där hon tar emot kropparna från krigsfältet, är ett svettigt och smutsigt totalt helvete som pågår konstant; utan sömn, utan vila, utan medlidande. Den morfinberoende, deprimerade läkaren Okagi – som är hennes chef – betraktar kropparna i några sekunder för att se vilka som kan räddas och vilka som är dömda. Om de kan räddas är det ingen vacker syn – det krävs fem människor för att hålla nere en man, visar det sig, medan man sågar av hans ben.

Dehumaniseringen är monumental och det är en underdrift att Sakura har svårt att acklimatisera sig. På sin första dag genomlider hon en gruppvåldtäkt och när hon går för att ”rapportera” det till överstesköterskan så suckar hon bara och säger ”nu igen…” – Det är en chockerande tryckvåg av misär som möter Sakura, eftersom kriget gjort alla människor till djur och organisationen (till exempel sjukhusinrättningarna) är maskinell som i ett slakthus.

Ändå förblir Sakura en bärare av humanism – inte i någon politisk mening, utan snarare bokstavligt talat. Hon förlorar aldrig sina känslor, oavsett vad hon genomlider eller tvingas se. Det gör henne naiv, skulle en cyniker säga, och kanske förnedrad enligt en politisk moralist. Hon ger sig själv kroppsligen till en soldat som förlorat sina armar, och när han senare dör tar hon på sig skulden fastän hon gjort allt och mer för honom.

Sakura går igenom liknande situationer också med den deprimerade Okara som hon utvecklar en (slags) romantisk relation med; när han beordrar henne att komma till hans rum så är vi på det klara med att han tänker utnyttja henne sexuellt – för så verkar denna moraliska djungel fungera – men av ren tur och slump så visar det sig att han är en vemodig (och impotent) man som bara vill ha sällskap.

Sakura ger tröst och värme omkring sig, så gott hon kan, och hon viker sig för män om de så är goda eller onda och hon gör det i en miljö där hon hjälper till att såga av dussintals armar och ben på daglig basis. Hon gör det inte för att hon är ett helgon. Det spelar egentligen ingen roll för någon annan att hon är godhjärtad. Kriget står inte eller faller på hennes handlingar. Men hon gör det hon gör för att hon är en känslomänniska, kanske överkänslig, och att inte stänga av blir hennes sätt att klara sig igenom krigshelvetet.

Filmens effekter är gruvligt intensiva – i synnerhet för att vara en film från 1966 – och detaljrikedomen är oerhört påträngande; Red Angel är ett fantastiskt exempel på att vi skapar de värsta bilderna i våra egna huvuden. Vi får inte se några groteska närbilder. Det räcker med att se benet när det fortfarande sitter på människokroppen, när det spänns ut, och när det inte längre sitter kvar på människokroppen. Ljudet av en lem som faller ner i en hink är en märklig ögonöppnare: Kriget, på ett sådant här nära håll, är bortom galenskap – det är djurisk, avtrubbad sinneslöshet.

I denna kittel, där alla spår av civilisation smält samman i en stinkande gröt av kött och blod, finns ändå en fond för något mångfasetterat och spännande. Red Angel är en film som visar människan i sin mest desperata natur, och därför rör den sig bortom det traditionella moraliska budskaps-matande vi är vana vid från till exempel amerikansk film. Det är en blandning av genrer. Å ena sidan en romantisk film, faktiskt, för relationen mellan Sakura och Okara har en vemodig och ödesdömd klang, de tillfällen de har med varandra i lugn och ro är som att befinna sig i ett lugnt öga i stormen där man ögonblickligen kan ana ett liv av harmoni och frid för människosjälen.

Å andra sidan är det en historisk skildring av japanernas övertagande av Kina, en åttaårig massaker där minst tjugotre miljoner kineser dog och en krigshandling som japanerna fortfarande har svårt att bearbeta. Den intensiva viljan att hålla vidrigheterna så sakliga och definitiva som möjligt härstammar säkert från det känsliga ämnet – och kanske också Sakuras passivitet, där hon villigt eller ej låter sig tas av praktiskt taget alla män som vill och ändå står hon stoltast i slutändan, då hon till och med tar på sig hjälm och tar till vapen och möter en strid (som hon nu sett resultatet av om och om igen) trots att hon är rädd. Det är en märklig figur, men en som aldrig blir avtrubbad eller avviker från sina känslor, och därför alltid spännande att följa.

Det må vara en ganska ojämn film, som inte vill matcha det realistiska krigshelvetet med realistiska dialoger (det är emellanåt ganska övertydliga och sentimentala harranger som karaktärerna ger varandra) men det är definitivt en film att se för de som är trötta på att se krig glorifieras på film och vill se sanningen: Att krig innebär slakt, kaos utan ära och där räddas bara den mänsklighet som räddas kan.

FREDRIK FYHR

*

redangel

RED ANGEL

Originaltitel, land: Akai tenshi, Japan.
Urpremiär: 1 oktober 1966 (Japan).
Svensk premiär: –
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Daieiscope)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ayako Wakao, Shinsuke Ashida, Yûsuke Kawazu, Ranko Akagi, Jôtarô Senba, Daihachi Kita, Jun Osanai, Daigo Inoue, Takashi Nakamura, Kenichi Tani, Kisao Tobita.
Regi: Yasuzô Masumura.
Manus: Ryôzô Kasahara, efter en roman av Yoriyoshi Arima.
Producent: Ikuo Kubodera.
Foto: Setsuo Kobayashi.
Klippning: Tatsuji Nakashizu.
Musik: Sei Ikeno.
Scenografi: Shigeo Mano.
Produktionsbolag: Daiei.
Svensk distributör: -.