While We’re Young

Regi: Noah Baumbach

Ett par i 40-årsåldern blir kompisar med ett par i 20-årsåldern men i konstnärsvärlden de befinner sig i handlar allt egentligen bara om att klättra i karriärsstegen.

While We’re Young ser ut lite grann som en bra film. Den ”känns” ungefär som bra filmer brukar ”kännas”. Det är en studie i konsten att verka vara, istället för att faktiskt vara. Den har idéer, och teman som man kanske vill diskutera efteråt. På så sätt är det inte en dålig film. Men den misslyckas helt med att berätta sin historia, och den lämnade åtminstone mig som ett frågetecken.

Filmen är regisserad av generation x-darlingen Noah Baumbach – som har ett ganska överskattat anseende som en lysande manusförfattare. När han slog igenom år 2005 – med sin kanske fortfarande bästa film The Squid and the Whale – var han en i smeten av amerikanska indiefilmare (efter Sofia Coppola) som gjorde filmer som var hemska tålamodsprövningar fulla av pastellfärgat tingeltangel och odräglig ytlighet. Baumbach stack ut ur mängden av överskattade hipsters – Wes Anderson, Miranda July, Jared Hess – med en film som åtminstone kändes som att den kom från hjärtat.

Men kanske det bara var en bluff? Ett av spåren i While We’re Young handlar om en ung filmare (Adam Driver) som ser ut ungefär som Baumbach, som slår igenom på Sundance med en dokumentärfilm som alla gillar även när det visar sig att han fejkat sin premiss och genomfört filmen genom hänsynslöst bluffmakeri.

Jag anar en neurotisk Baumbach, som försöker kanalisera sin egen ångest – han tror till exempel att 44 år är nära döden, bara för att det är hans egen ålder. Något åt det hållet måste ha föranlett att manuset till While We’re Young är så obönhörligt rörigt och ofokuserat. I sin förra film – Frances Ha, som han gjorde med frugan Greta Gerwig, visade han själv hur viktigt det är att en berättelse har en central pol som allt graviterar kring. I det fallet var det Frances själv, som blev mittpunkten som allt annat i filmen studsade fram och tillbaka mot tills mönstret av en diamant bildades.

I While We’re Young har vi ingen central huvudperson eftersom alla karaktärer är mjäkiga medelmåttor som antingen inte vågar ta plats eller som passiv-aggressivt döljer sina intentioner. Filmen börjar med att försöka plagiera en 80-talsfilm av Woody Allen, när det precis i medelåldern komna paret Josh och Cornelia (spelade av Ben Stiller och Naomi Watts) börjar umgås med det unga paret Jamie och Darby (Driver och Amanda Seyfried). Dialogerna är reflekterande och självupptagna, precis som i en Allen-film, och par-dynamiken kastar en tillbaka till Fruar och äkta män och Hannah och hennes systrar, Allens mest pariga filmer.

Gammal möter ung – och tjatar om det för varandra. ”De är så spontana och fulla av liv” säger Josh och Cornelia till varandra, gång på gång, med samma imponerade tonfall; vilket förstås måste föreslå att något är fel med deras liv. Ack ja, de försöker såklart dölja neurosen över att de inte skaffat barn när alla de känner gjort det, och de får äntligen en tillflyktsort i Jamie och Darbys tillvaro av knarkfester.

Och varför Jamie och Darby hänger med Josh och Cornelia…? Tja, det är nu det börjar bli rörigt. Där Allen hade nöjt sig med att göra ett litet kammarspel om fyra människor tar Baumbach ett klantigt kliv ner i ”branschfilmsgenren” och försöker göra While We’re Young till en film om vassa armbågar i en tuff bransch. Josh (Stiller) är ju nämligen en (avdankad) dokumentärfilmare och Jamie (Driver) är en ung filmare som mystiskt nog ”råkar” lära känna Josh. Att Cornelias pappa är en legendarisk dokumentärfilmare (jättekonstigt spelad av en väldigt vitsminkad Charles Grodin) kan ju förstås också bara vara en slump. För att inte tala om alla de där scenerna som slutar med att Jamie, när han blir lämnad ensam, tittar mystiskt åt ett annat håll som om han har onda avsikter (dum dum duuuum!)

Filmen börjar enkelt och okomplicerat som en sympatisk liten dramedi, men det här steget fungerar inte alls. Baumbach belyser så tydligt att han kan att Jamie är en skurk som hela tiden med sluga knep och beräkningar lurar och utnyttjar Josh (som fortfarande försöker bli klar med en dokumentärfilm han började med för tio år sedan) för att själv klättra i karriären, men det ska ändå komma som en chock för Josh långt inne i tredje akten av filmen, då alla i publiken redan listat ut det. Josh, som har arbetat med samma dokumentärfilm i tio år, förstår alltså inte hur hård branschen är och efter alla dessa år kan han inte känna igen en insmickrande karriärist när han ser en. Det är på det stora hela som vilken annan Ben Stiller-film som helst – logiken och realismen ska helt övertrampas för att den godtrogne huvudpersonen ska kunna förnedras.

Inte heller blir man klokare av filmens behandling av Jamie, som jag tror ska vara en realistisk karaktär man ska ha förståelse för – han är en skit, men via skiteri gör man bra filmer, tydligen – trots att Baumbach filmar honom som en konventionell skurk och fastän han aldrig får någon talan. I slutändan stirrar han bara likgiltigt på oss, som om han hade haft något att säga om bara Baumbachs tåg gått ända fram till stationen. Hans tjej Darby (Seyfried) beklagar sig över att vara hans kuttersmycke, men förblir just kuttersmycket i filmen. På samma sätt plagierar Baumbach Woody Allen bara för att ”kritisera” kitschig hipster-återvinning i Jamie och Darby (som bor i en vidrig retro-lägenhet där de tittar på VHS för att det är coolt) och när Josh hållit på så länge med sin dokumentärfilm att han inte längre vet vad den handlar om, känns det nästan som att Baumbach vill ursäkta sitt eget formlösa manus. Dialogerna ger ironiska referenser till romantiska komedier, som om denna film inte var på väg rakt mot samma klump-lyckliga slut som i en Kate Hudson-film – trots att den också ska vara en mer ambitiös film om riktiga människor i verkligheten. Kakan är så mycket äten och sparad i den här filmen att den är helt meningslös i slutändan.

Jag nämnde, dock, att det ”känns” och ”ser ut” lite grann som en bra film. Det är för att Baumbach, trots det ängsliga manuset, har en så självsäker stil. Han vet hur han ska rama in sina scener och vilken musik han ska ha i sina montage. Ben Stiller och Naomi Watts är begränsade skådespelartalanger, men de håller ett ganska skönt tugg igång (om man nu gillar att se skådespelare tugga) medan Seyfried och Driver är dumma och bedövade på ett ganska trovärdigt sätt. Och åtminstone första halvan av filmen är ganska njutbar.

Men filmen måste ju handla om något också. Den här filmen bara låtsas handla om något, och att den passerar förbi så okritiserad är ett bra tecken på att en auteur-status ibland är mycket mäktigare än en kritikerkår. Filmen ser ju bra ut, men under ytan är den halvfärdig och ogenomarbetad. Den slår upp ett bländverk av hipster-mys och matar vän av ordning med ett geggigt manus som lämnar en nöjd och blåst.

FREDRIK FYHR

*