Dantes inferno (1911)

<- The Beyond.
-> Veronikas dubbelliv.

Regi: Francesco Bertolini, Adolfo Padovan, Giuseppe De Liguoro

Dante vandrar genom helvetet med diktaren Vergilius.

Filmhistoria är lite grann som skrotsamling. 
Över nittio procent av alla stumfilmer som någonsin gjorts är förlorade. Ingen ansåg film vara en viktig sak att spara, under sämre ekonomiska tider använde man filmmaterialet till att bygga tält (bland annat) och under filmens första femtio(-ish) år så gjordes film på nitrat vilket var så brandfarligt att många filmarkiv helt enkelt brann upp.

Det vi har kvar har vi kvar av ren och skär tur. Det finns väl någon slags poetisk rättvisa i att den äldsta långfilmen som existerar idag är en filmversion av den första delen av ”Den gudomliga komedin”, Dante Alighieris ur-klassiker som i sin tur var den första italienska litteraturverket.

Detta var den första långfilmen som gjordes i Italien, men inte den första långfilmen någonsin – det lär vara The Story of the Kelly Gang, en Western som gjordes i Australien så tidigt som 1906 – men det är den tidigaste som existerar i sin helhet. Den är över hundra år numera, och man kan inte säga att det inte syns. Nästan ingenting i den här filmen går i någon rimlig mening att applicera på filmer som de ser ut idag – men det är förstås en del av charmen (eller rättare sagt mystiken) med stumfilmer, de enda filmer som verkligen kan ta en med till en annan värld; vår dåtid, och de visioner som människor delade då; det visuella språk vi glömt men som uppstår för en ju fler gamla stumfilmer man ser.

Ser man en handfull filmer gjorda under 1910-talet så kommer man snart märka att italienarna var det överlägsna filmlandet under årtiondet. Det lär ha varit eposet Quo Vadis (1913) som startade vågen av italienska storproduktioner som skulle leda till den legendariska filmen Cabiria (som jag skrivit om tidigare) vilken i sin tur influerade D.W. Griffith till att göra Nationens födelse (1915) och resten är, som man säger, (film)historia.

Men redan två år innan Quo Vadis var italienarna i full fart med att producera påkostade storfilmer med banbrytande effekter och en stark koppling till romantiska (ofta nationalistiska) ideal som publiken älskade. Också Dantes inferno är en gjord med en helt annan bredd och ambition än de flesta filmer av sitt slag – den enda självklara inspirationen kommer från Georges Meliés, alla konstnärliga filmers urfader, som i Frankrike gjorde sina ”trickfilmer” under filmens gryning; vid det här laget hade Meliés slutat göra film, men film verkade inte ha slutat göra Meliés.

Ser man den här filmen idag så får man inte förvänta sig någon slags ”intrig”. Berättelsen, som den är, kan liknas till en bilderbok med rörliga bilder. I 68 nätta minuter följer vi Dante medan han får en resa genom helvetet tillsammans med diktaren Vergilius. Praktiskt taget rör det sig om en uppvisning effekter och inget mer. Bilderna – som noga följde de illustrationer av Gustave Doré, som var mest kända för en internationell publik – är verkligen underbart bisarra; Dante och Vergilius vandrar över de stora gravarnas land, och pratar med de som plågas i helvetets eldar; människor tittar upp ur helveteshål (bokstavligt talat), armar och ben sträcker sig efter dem, plågade kroppar pryder en svart himmel som stjärnor, eld och rök tycks finnas överallt, diverse monster och kreatur möter deras väg – mot slutet porträtteras profeten Mohammed med tarmar utanpå kroppen medan han håller upp sitt eget avhuggna huvud –  allt är, trots sina ofta groteska detaljer, uppvisningar i fantastiskt fiffigt och kreativt filmskapande. Som om inte det var nog har flera av människorna de möter berättelser att komma med, varpå vi får flashbacks och hopp till helt andra tider – som när Peter av Vigna berättar om hur han fick ögonen utstuckna av Kejsar Fredrik II, vilket leder oss in på ett sidospår som tar upp flera scener påkostade i sin egen rätt.

Både effekterna och scenerierna är på en helt annan nivå än de flesta andra filmer under denna tid (vars specialeffekter var tämligen patetiska). Redan under de första tio minuterna har vi fått se en ängel, med någon slags himmelsk propeller i ryggen, flyga rakt ut ur bild – följt av filmhistoriens kanske första nudist-bild, där över två dussin nakna människor trängs på kalla stenklippor för att ta sig till båtar av orsaker som för tillfället lämnat mitt huvud.

Det vore inte rätt att påstå att denna film är ”föråldrad”. Alla filmer är ju trots allt produkter av sin tid, även de som kom ut igår och de som kommer imorgon. Snarare är Dantes inferno unik för just sin tid. Idag, när kritiker gärna letar i onödan efter symbolik och representation i filmer, skulle det vara mycket svårare att göra en film som det här eftersom den enbart består av det figurativa och det direkt symboliska. Det är inte filmen som är primitiv i det här avseendet, det är den primitiva tekniken som tillåter en typ av berättande som inte skulle fungera med färg, ljud, tal, realistiskt skådespeleri och CGI-effekter. Det enda man kunde göra 1911 var att göra en berättelse som var tydlig nog att publiken kunde följa med i den (ett vanligt förekommande problem var faktiskt att biopubliken inte förstod vad som hände i filmerna de såg – ett fenomen som ju förresten överlevt här och var, och som syns hos de i publiken som aldrig fattar vad som händer i en film).

Överhuvudtaget är det svårt att göra modern film om så här gamla texter – Fellinis Satyricon och Pasolinis ”Livets trilogi” är andra italienska exempel på hur svårt det kan vara – och det är inte för inte man fortfarande brukar peka på denna version av Dantes inferno som en av de bättre, fortfarande. I det här formatet får vi bara bilderna, utan realism och figurativa pretentioner; enbart med bildernas kraft, deras enkla innebörder och nästan spirituella mystik.

En film från 1911 skiljer sig från en film från 2011, men inte för att den förra är föråldrad mer än att den senare är för modern; de tidigaste stumfilmerna gjordes enligt en annan logik och det är viktigt att lära sig förstå den logiken om man vill förstå film som en konstform och ett medium. Man kan inte uppskatta film om man lever i nuet och blickar mot framtiden. Åtminstone inte om man inte först går tillbaka till dåtiden och ser att det nu som då finns – till exempel – en mycket italiensk bild av helvetet som går i filmhistorien från Dantes inferno till The Beyond, och en tradition av att göra filmer med yta istället för substans, som börjar här och fortsätter med Fellini, vidare till vår tid och en film som Den stora skönheten. Det är också viktigt att se så pass gamla filmer, för alla i dem är döda och alla omständigheter är mysterier vi bara kan få en glimt av genom själva filmintressets arkeologi. Uppfinningen har inte funnits mer än hundrafemton år, och de flesta filmer som någonsin gjorts är gjorda av och med människor som fortfarande lever. Men en dag ska vi ju alla vara döda. Det är därför filmer som Dantes inferno också är fascinerande att se som ekon från andra sidan, en strimma skuggor och ljus skuret från en annan tid, ett mysterium som lämnats kvar för oss och på många sätt den enda filmmagi vi har kvar.

Här har skådespelare och regissörer ansträngt sig för att ge oss en visuell representation av en myt. De använder slående bilder som praktiskt taget gör dem till trollkarlar. Filmen, som tog tre år att göra, var en stor succé i flera länder när det begav sig, och den bidrog till att längre filmer blev populära också i USA (ett land som alltid varit relativt sent med nästan alla innovationer). Om de inblandade, både bakom och framför kameran, vet man mycket lite om. Vi kan se dem nu bara som dessa spöken av celluid – eller genom pixlar och annan teknologi vi inte ens skulle kunnat förklara för dem.

Trots de hundrafyra åren som gått sedan dess kan man fortfarande se Dantes inferno och – trots grynigheten och allt vi idag skulle kalla primitivt – ändå se något där. Vi känner igen skådespeleriet, viljan att uttrycka känslor och handlingar. Vi ser specialeffekterna och de överraskar oss, om än kanske inte på samma sätt som dåtidens publik – ett hav av spöken nu, på samma sätt som själarna i efterlivet som Dante vandrar genom. Vi har också en utmätt tid och vi delar samma värld, även om vi är åtskilda av ett århundrade. Dantes inferno är en film som bara består av bilder, men det är bilder som reflekterar berättelsen om vår tid på Jorden, våra instinkter och rädslor, allt vi beundrar och allt vi bländas av.

FREDRIK FYHR