Bio

Revolten

revolten videosöndag

25starrating

Regi: Kornél Mundruczó

Trettonåriga Lili skiljs från sin hund Hagen, som efter en tid ute på gatorna samlar ihop ett gäng hundar som går till attack mot människorna i en stor hundrevolt.

Inga djur skadades under inspelningen av den här filmen – det försäkras i eftertexterna och du kommer vilja veta det. Revolten är en film som innehåller oerhört realistiska och övertygande scener med våld mot djur och är därför, å ena sidan, en mardröm för hundägare och verkliga djurvänner. Å andra sidan är det också en höjdare för samma publik – klarar man halva filmen så kan man ju nämligen se fram emot vändningen i mitten, när hundarna rymmer från sina fångvaktare och bödlar, flyr ut på gatorna och skapar revolution som om det vore tal om rena rama Göteborgskravallerna. De tar blodig hämnd på människorna, i synnerhet de specifika individer som varit extra ruttna mot dem blir bokstavligt talat söndertuggade lik.

Det höjer pulsen och är, på en rent kroppslig nivå, utmattande och nästan lite pinsamt tillfredsställande.

Samtidigt är det förstås helt absurt, hejdlöst manipulativt och (tyckte åtminstone jag) väldigt komiskt. Det finns otroligt lite som i grunden skiljer den här filmen från amerikanska crowdpleasers. Det är som om någon i Ungern lät sig bli inspirerad av J.J. Abrams och tänkte: Varför kan vi inte göra en reboot på Benji eller Lassie? Fast, såklart, sådär ”gritty” och ”rå” som alla reboots måste vara. Och någonstans på vägen gick manusförfattaren Kornél Mundruczó och såg de nya Apornas planet-filmerna (i synnerhet Rise of the Planets of the Apes) och blev ännu mer inspirerad. Revolten – en extra komisk svensk titel på originalets ”Vit gud” – är praktiskt taget Rise of the Planet of the Canines.

Överdrivet generösa kritiker har kallat denna film för en symbolisk film om klasskamp. Jag tycker bara det är gammalt hederligt film-fluff, en i den långa raden filmer som vill manipulera våra känslor genom djur (om än inte den mest förutsägbara). I synnerhet den första halvan av filmen är verkligen inget annat än en helt vanlig Benji-film, fast med en mer realistisk yta. Huvudpersonen är trettonåriga Lili (Zsófia Psotta) som skiljs från sin strykarhund Hagen, en söt blandras som inte gjort en fluga förnär men som Lilis pappa (Sándor Zsótér) inte vill ha i huset för att, tja, han är en bitter surgubbe som jobbar som slaktare och lever skild från Lilis mamma. Dessutom tvingar han Lili att spela trumpet, vilket hon hatar eftersom hennes musikmagister är en taskmört.

Filmens absolut bästa – och mest fasansfullt ohederliga – scen kommer när pappan lämnar stackars Hagen ute på gatan och kör iväg med bilen med den skrikande Lili i baksätet, omyndig och förkrossad.

Därefter kommer ett tämligen långt parti där vi – precis som om det vore en Disneyfilm som Homeward Bound – får följa Hagens väg på gatorna i Budapest där han fångas (och såklart rymmer!) från läskiga kamphundsgangsters och har scener med andra djur som bara är ett par undertexter ifrån att ge oss en helt annan film. Det hela landar ändå i den där hundgården och fler scener där Hagen beter sig sådär filmiskt mänskligt – som när han spionerar på de vuxna medan de avlivar en annan hund, som om han planerar sin revolt. Under tiden tragglar Lili med sitt trumpetspelande och saker blir inte så mycket mer episka än så på den fronten.

Trots den ofta brutala råheten så är det här, på sitt sätt, en ganska kul film som har en säregen charm och såklart får en att bli väldigt emotionellt engagerad emellanåt – inget kan väl få ens hjärta att ömma, och blod koka, som att se människor bete sig hjärtlöst och grymt mot försvarslösa djur. Att bli klokare på den är desto svårare.  Mundruczó öppnar med en fantastisk scen från berättelsens mitt, som teasar oss för vad som komma skall, när den visar oss Lili på en cykel jagad av en uppsjö av arga hundar. Det är ett läckert visuellt anslag och filmen blir aldrig mer än jabbar mot publikens intrycksförmågan. Den ena effekten, sedan den andra. Det finns ingen konstnärlig logik bakom det. Mundruczó är förstås extremt medveten om att vi sympatiserar med djur som det far illa för – ändå blir det på något sätt absurt när de ska ”hämnas” i en ”revolt” som förstås är helt fantasi-orienterad och bara går ut på katharsis.

Ett annat problem är de trista mänskliga karaktärerna som aldrig blir speciellt tydligt formulerade, vare sig i sig själva, i relation till sitt samhälle eller till djuren. Lili har inga utmärkande drag och de scener som skildrar hennes liv – där hon går på trista fester med trista kids och får sin första fylla – ger ingenting till filmen, eftersom den är lika upptagen med att visa oss Hagens äventyr som en strykarhund.

Det fungerar förstås på en Lassie– och Benji-nivå. Men i en Disneyfilm för barn hade förutsättningen varit att Lili och Hagen varit ”bästa vänner” som saknar varandra och hör ihop via något slags kosmisk kärleksförbund djur och människor emellan – nu saknar förstås Lili sin hund, men hon är också en riktig människa i den riktiga världen och hon är beredd att gå vidare med sitt liv; ja, tills hundarna gör revolt förstås, och hon måste ge sig av för att hitta sin gamla vän som hon ”vet” är ”där någonstans”. Och så är Mundruczó tillbaka i schablonernas land igen.

Så Revolten är en ojämn och rörig film som fungerar bäst ju mindre man tänker på den – kruxet är att man ändå måste tänka på den, för den är så oväntad och ger ett sådant spännande anslag att man genast börjar fundera på bilderna. Och tyvärr finns inte så mycket under ytan, annat än halvbakta idéer och poserande revolutionär romantik som knappt ens ligger på klisterlapp- och flyer-nivå. Ju mer man försöker förstå den här filmen, desto mer ofärdig och förvirrad verkar den vara.

Samtidigt är det inte en tråkig film och den är gjord av en människa som åtminstone varit kreativ nog att komma på idén och jag beundrar det rent principiellt; filmen har känsla, och fastän den är trasig som berättelse och i grunden ett stycke effektsökeri så känns det inte som att den gjord för att posera. Jag tror verkligen regissören älskar sin skapelse och till en viss publik (hundälskande cineaster) kan den nog vara extra bra. Som filmupplevelse är också Revolten fullgod – som filmskapande, och som konst, är den mindre tillfredsställande.

FREDRIK FYHR

*

psaoidj

REVOLTEN

Originaltitel, land: Fehér isten, Ungern/Tyskland/Sverige.
Urpremiär: 17 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 6 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 22 maj 2015.
Speltid: 121 min. (2.01).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Zsófia Psotta, Sándor Zsótér, Lili Horváth, Szabolcs Thuróczy, Lili Monori, Gergely Bánki, Tamás Polgár.
Regi: Kronél Mundruczó.
Manus: Kronél Mundruczó, Viktória Petrányi, Kata Wéber.
Producent: Eszter Gyarfás, Viktória Petrányi.
Foto: Marcell Rév.
Klippning: Dávid Jancsó.
Musik: Asher Goldschmidt.
Scenografi: Panni Lutter (set decoration).
Produktionsbolag: Proton Cinema, Pola Pandora Filmproduktions, Filmpartners, The Chimney Pot, Hungarian National Film Fund, ZDF/Arte, samprod. Film i Väst.
Svensk distributör: Studio S.