Biosommaren 1995 – Vecka 20

 

Veckans utvalda 1995-film

JOHNNY MNEMONIC

Inte för att den är bra, men för att den är väldigt 1995.

 

Amerikanska premiärer

BRAVEHEART

Det rimliga i ett sådant här projekt vore förstås att skriva om Braveheart som gick upp på amerikanska biografer denna vecka för exakt 20 år sedan – den kom att vinna en herrans massa Oscars, inklusive en för bästa regi till Mel Gibson, och förmodligen var dess framgång också orsaken till att Mad Mel fick hybris på allvar och tappade koncepten över sin tillvaro.

Det är lite som att folk idag inte vill kännas vid att de en gång i tiden hyllade den här filmen. Själv vill jag inte skriva om den av en annan anledning – jag har sett den för många gånger. Jag orkar bokstavligt talat inte se om den igen. Jag gillar den, men så bra är den inte. Trots att den är tjugo år gammal så känns den fortfarande uttjatad och det enda som är intressant med det att se den i ett modernt perspektiv är, som jag antytt både i min recension av Rob Roy och The Passion of the Christ, samt den stora Oscarslistan, hur berättelsen med facit i hand känns mycket mer kopplad till Mel Gibsons våldsdrömmar än till William Wallace och den mytiska historia den skildrar (nog för att det aldrig var en historiskt korrekt film – men efter Passion of the Christ känns den till och med lite pervers).

Är den fortfarande bra, då? Ja det vill jag nog påstå, men mindre spektakulär än när den kom – då jag vill tänka mig att människor gick igång på den barbariska heroismen som senare kom att bli helt uttjatad med Peter Jacksons Sagan om ringen-trilogi. I grund och botten är filmen ett hederligt gammalt Hollywood-äventyr baserad på en trygg gammal Errol Flynn-formula. Och sådant, när det är påkostat och görs skickligt, kan per definition aldrig bli dåligt.

Be mig bara inte se den en gång till. Jag vill inte se den förrän jag glömt bort det där talet jag kan ordagrant om att ay, fight and you may die, run and you’ll live – at least a while! – and then when you die old in your beds, many years from now, will you be willing to trade all the days from this day to that, for one chance, just one chance, to… ja ni förstår.

 

CASPER

Jag såg Casper när den gick på bio i Sverige senare det här året – jag vill minnas att den var dubbad till svenska (jag var nio). Jag minns oerhört väl marknadsföringen, och sättet man aldrig såg hela Caspers ansikte på affischen, samt de tre comic relief-spökena – allt föreslog en film en nioåring bara måste se.

Självklart minns jag däremot ingenting av filmen, annat än någon slags Donkey Kong Country-liknande berg och dalbanefärd i slutet. Roligt nog har jag sett om filmen sedan dess men jag minns ändå ingenting annat än mina dimmiga barndomsfragment. När jag såg om den, för över fem år sedan, kallade jag den dock för en ”gräslig steroidpumpning av en redan från början dålig tecknad serie” och ”fullständigt själlöst, med feltänkta new age-idéer och halvhjärtade cameos”. Kanske jag var bitter. Kanske är det en korrekt beskrivning.

 

MAD LOVE

1995 var på många sätt Drew Barrymores år. Efter succén som barnskådis i E.T. (1982) hade hon spenderat sina tonår på knark och nu kom hennes nyktra comeback (vilken skulle kulminera året efter i och med hennes oförglömliga cameo i Wes Cravens Scream) – Mad Love är helt klart en slags parallell till hennes egna liv, då hon spelar en high school-tjej som försöker ta livet av sig och av sina föräldrar tvingas in på psyket. Men istället rymmer hon iväg på en road movie tillsammans med pojkvännen, spelad av Chris O’Donnell.

Ja, 1995 var också ett år då Chris O’Donnell var en populär skådespelare. (Både O’Donnell och Barrymore var med i karriärboosten Batman Forever några veckor senare). Jag såg den här filmen någon gång på 90-talet och gillade delar av den, men jag tror aldrig att jag accepterade O’Donnells fyrkantiga smörspel och även om den försökte vara mer seriös än de typiska olovlig kärlek-filmer som gjorts om tonåringar så tror jag aldrig att den egentligen var speciellt trovärdig utan snarare lite småtöntig. Mycket av det amerikanska 90-talet handlade ju, som 80-talet, om syntes och yta – att något såg ut på ett visst sätt istället för att visa det mer i detalj – vad som populärt kallades ”MTV-estetik” och resulterade i saker som The Basketball Diaries.

Jag vet inte om någon annan där ute vill slå ett slag för Mad Love idag. Jag misstänker att den kan fungera på en ”om inget annat går på TV”-nivå. Om mitt minne är dimmigt så är det en del av poängen med den här serien.

 

TALES FROM THE HOOD

Som vi varit inne på förut så var det jäkligt ”hippt”, som man sa, att på den här tiden göra filmer om unga män i förorterna – vad man kallade ”black movies” och vad som var känt som ”gettofilmer” när jag var liten – men vid det här laget hade den här subgenren (som praktiskt taget alltid hade gangsta-förtecken) gått in i en liten meta-period och resulterat i filmer som Tales from the Hood, där Clarence Williams III berättar spökhistorier (som i ”Tales from the Crypt”) för ett gäng unga svarta män i da hood.

Jag har inte sett den här filmen – som exekutivproducerades av Spike Lee – men den fick rätt bra recensioner när det begav sig och jag hade nog tagit en specialtitt på den hade det inte varit för min aversion mot antologi-filmer. Som jag skrev i min recension av Wild Tales så har jag svårt att ställa om kognitivt inför dem och till slut tröttar de ut mig.

Jag lär ändå ta en titt på den här filmen någon dag för den ser onekligen mysig ut.

 

 

Svenska premiärer

Tidigare nämnda filmer som gick upp på svenska biografer denna vecka är Rob Roy och Dödskyssen, som båda hade premiär i USA tidigare denna vår/sommar.

HÖSTLEGENDER

Ah, när Brad Pitt såg ut som en valp. När Anthony Hopkins var respektabel. När Aidan Quinn hade filmroller.

Jag vet att jag såg den här filmen, och att många tyckte om den, men jag minns bokstavligt talat ingenting alls av den idag. Inte ens vad den handlar om. Jag minns att den utspelar sig ”förr” i tiden, men det kan vara när som helst. Förmodligen var Hopkins far till Quinn och Pitt. Som det är nu anar jag bara att det rör sig om ett kostymdrama med många fagra landskapsbilder. I övrigt är det zip. Jag tycker av någon anledning om känslan av att ha sådana här filmspöken i bakhuvudet (flera filmer jag själv recenserat för den här sidan har sedan länge gått in i det efterlivet). Jag ska hålla fast vid min okunskap om denna film – just eftersom jag vet att många ändå sett den – tills den dagen då jag ser om den, för om inget annat vet jag att den här filmen är stämningsfull och sådant är viktigt.

 

PRINCESS CARABOO

Phoebe Cates – aka tjejen hon från Gremlins-filmerna – i en prinsessfilm med så pass stora namn som Jim Broadbent, Kevin Kline, John Litghow och Stephen Rea. Jag visste faktiskt inte att den här filmen fanns. Tydligen är det en Anastasia-spinn på det hela då Cates spelar ”utländsk prinsessa” som kommer till det brittiska 1800-talssamhället från ingenstans och vars trovärdighet sedan ifrågasätts.

Prinsessor var populära på 90-talet, och jag antar att Princess Caraboo skulle ersätta den svenska icke-releasen av Alfonso Cuaróns A Little Princess som gick upp på amerikanska biografer två veckor innan denna.

Vem vet, den kanske är jättebra.

 

PUPPET MASTERS

Donald Sutherland var redan 1978 med i en remake på Världsrymden anfaller och i Puppet Masters var han med i en oannonserad. Det är, som jag minns det, en ganska dassig b-film (eventuellt i en lyxigare förpackning än jag minns det) med den gamla vanliga storyn om utomjordiska sniglar som tar över världen genom att infiltrera människors kroppar; eventuellt var designen på sniglarna implicita signaler om AIDS-skräck, men den är för avlägsen i mitt minne för att jag ska veta säkert.

Helt klart borde nog Puppet Masters fungera om man av någon anledning har något slags Body Snatchers-maraton någon gång. Ursprungligen gick den upp på amerikanska biografer året innan, dvs 1994, och året innan det kom den tredje versionen av Världsrymden anfaller, kort och gott kallad Body Snatchers, så den här red väl på den vågen (och förrförra veckan gick ju även John Carpenters Village of the Damned upp på bio så vad ska man säga – 90-talet hade en fäbless för ufo-paranoja, titta bara på Arkiv X)