The Beyond (1981)

<- Terminator 2.
-> Dantes inferno.

Regi: Lucio Fulci

En kvinna renoverar ett hotell byggt på en av helvetets sju portar. Resultaten blir ogenomträngliga.

Lucio Fulcis The Beyond är en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts och en av filmhistoriens största surrealistiska verk. Liksom i Salvador Dalís och Luis Buñuels värld så är karaktärerna tomma skal, figurativa kopior av människor, vars öde redan är seglat – de, liksom vi alla, ska dö.

För den extremt pessimistiske kultfiguren Lucio Fulci (förevigad för sina många ultrablodiga skräckfilmer på 80-talet) betyder det att de ska hamna i helvetet – den enda plats som människan förtjänar att hamna i. I helvetet behöver man inte ögon att se med, alla riktningar ser likadana ut, det är ett ”hav av mörker” där lik flyter omkring. Här ska vi vandra. Originaltiteln E tu vivrai nel terrore – l’aldilà översätts ”Och du ska leva i skräck – Efterlivet”.

Om du är helt obekant med allt det här, låt mig försöka ge dig en överblicksbild, inte så mycket om vad filmen handlar om (det är omöjligt) utan hur det känns att se den.

Den börjar med att visa oss två separata händelser som eventuellt har något att göra med varandra. Platsen är Louisiana, voodoons och H.P. Lovecrafts hemtrakter. Året är 1927 och en mystisk man målar en mystisk bild (som föreställer helvetet) i ett mystiskt hotell. Samtidigt – kanske i samma hotell – läser en kvinna ur en bok med titeln EIBON; rader om helvetesportar och djävulskap och allmänt otrevliga saker om att ondskan ska ta över världen. Guldåldern är inte långt borta.

Under tiden anländer en grupp män till hotellet. De misshandlar målaren (som vi senare lär oss heter Schweik) med kedjor, släpar honom till källaren där de korsfäster honom och kastar hinkar med stekhet cement i ansiktet på honom (mirakulöst nog utan att skada sina händer). Hans ansikte förvandlas till en gröt och kvinnan som läser boken försvinner utan förklaring in i helvetiska flammor.

Femtiofyra år senare återvänder hon som något slags blint spöke som spelar piano och varnar vår huvudperson Liza (Catriona MacColl) om att inte försöka öppna hotellet igen. Det är dock för sent, för en kristen rörmokare vid namn Joe har redan hackat upp porten till helvetet och fått ena öga utslitet på kuppen. Hans lik hittas av den häx-liknande städerskan (Veronica Lazar) som av outgrundlig anledning finner hans död helt väntad. I andra änden av ”intrigen” blir en liten flicka blind efter att hon mött ett levande lik på ett bårhus – strax innan att hennes mamma dött av en karaff frätande syra (hon var änka till rörmokaren). Över en milkshake flörtar Liza med med sin nyfunna läkarvän John (David Warbeck) som ger oss en antydning att alla som jobbar på hotellet egentligen är spöken.

Unt so weiter. Liza börjar se spöket av Schweik, vars odödlighet är roten till allt ont; Lizas mäklare blir uppäten av spindlar, praktiskt taget varje karaktär försvinner bara för att återuppstå som en zombie på en helt annan plats (och därefter försvinna spårlöst igen), fysiska föremål upphör ut i tomma intet, husfasader förändras och vid det laget John säger att den blinda flickan Emily (som Liza pratat med flera gånger) i själva verket inte existerar så är det helt okej, för ingenting i den här filmen hänger ihop ändå.

Men det är ju förstås precis det som är meningen. Världens undergång – som det här faktiskt handlar om – ska inte vara lättbegriplig. När helvetets portar öppnas är det inte tal om att söka en vetenskaplig förklaring, oavsett hur många gånger John (symboliskt) försöker skjuta zombierna någon annanstans än i huvudet. Som en i en katolsk feberdröm ska han möta mörkrets hav, och ”allt som däri kan utforskas”. (Jag tror inte det är så mycket).

Så, om du inte redan har listat ut det så är The Beyond också en b-film. Kanske en c-film. Ska jag vara konventionell måste jag erkänna att Fulcis personregi är lika graciös som en alkoholiserad boxare, skådespeleriet är hejdlöst högtravande och dialogerna idiotiska. Vad sägs om följande replikväxling:

”Who are you? Who are you really?”

”But John, I don’t understand you! What a question! Why do you ask?”

”Because according to the Book of Eibon, this hotel… is one of the seven gateways to hell!”

Filmens första tredjedel – innan saker blir demoniska på allvar – är i synnerhet störtlöjlig. Ta bara inledningen, där en fasadmålare ramlar av en stege efter att han ser en hallucination. Han landar på rumpan men får ändå inre blödningar och ligger och spyr ut blod på en soffa i nästa scen – där får han ligga länge, antar jag, innan läkaren (Warbeck) anländer för att dra i stackarens slöa ögonlock och konstatera: ”This man needs to get to a hospital!”

Det är en film som (på ett mycket berömt sätt) delar upp publiken i två helt olika läger – vissa älskar det här, och skådespelarna är kultfigurer i vissa läger, andra hatar det och föraktar hela Fulcis ”så kallade” storhet – men förvånansvärt få vill se The Beyond (eller Fulcis filmer i allmänhet) som både väldigt kackiga och helt fantastiska.

Själv är jag där i mitten med ett fascinerat förstoringsglas. Att Fulcis filmer är tekniskt undermåliga är svårt att förneka. Lika svårt är det att förneka att hans filmer har avsikter, tematiska och symboliska nätverk och konstnärliga idéer. Han var kanske den störste av alla kitsch-konstnärer: En verklig auteur i en skräpkrängares skepnad.

Och The Beyond är hans mästerverk. Det går att skratta åt dialogen – det är kanske rentav omöjligt att inte göra det – men filmen har inte en dålig eller underutvecklad handling, som många ofta påstått, den har nästan ingen handling alls och den har det med flit.

Det är ett starkt argument för att bra filmer i allmänhet börjar och slutar med sina upphovsmän, och att storartade filmer inte alltid kommer i de förväntade förpackningarna. Jag tror det bottnar i en fråga om vision. Vad har människorna bakom kameran velat visa med det de placerat framför kameran – oavsett om det funkar enligt konstens alla regler eller inte. Det är därför jag anser att vissa filmer trots tekniska brister (som Ed Woods Glen or Glenda eller Tobe Hoopers Motorsågsmassakern) verkligen är filmhistoriska mästerverk. Det finns en koppling mellan regissören och verket, en kedja av orsak och verkan, en anledning till att just denna film finns och att den ser ut just såhär, något unikt som ger mening och själ åt en bristfällig film som hade kunnat vara tekniskt perfekt men död och trist.

I Fulcis fall är det en djupt depressiv psykologi och en, mycket italiensk, tradition av operatiskt våld och katolsk ångest som driver i synnerhet The Beyond. Fulci studerade för att bli läkare och jobbade samtidigt som konstkritiker i sin ungdom. Filmregissör blev han för att försörja sig när han gifte sig – hans framgångar var få, han gjorde mest komedier och familjefilmer, och det var inte förrän efter det att hans fru begick självmord som Fulci började göra giallo- och skräckfilmer. Mer förklaringar behövs kanske inte.

Om Dario Argento – Italiens mest kände skräckfilmare – är känd för sin ovilja att följa konventioner så var det ingenting mot Fulci, vars filmer ofta var helt surrealistiska fullängdsmardrömmar. I hans filmer luckras verkligheten upp i en handlingslös ström av hemskheter – ockulta böcker låser upp dörrar till andra världar, karaktärerna drabbas av övernaturliga fenomen, väldigt ofta öppnas dörrar till helvetet och ingen förstår vad som händer. (Jag har tidigare skrivit om Fulcis mest centrala titlar här, här och här).

Men Fulcis filmer är mer än bara överdrivna vältranden i effekter – de bär också på personliga idéer och en visuell puritanism. För Fulci var film en förlängning av måleri – platta, symboliska bilder vars psykodynamiska effekter på åskådaren var centrala. Hans filmer utspelar sig i märkliga pseudo-världar där han själv bestämmer reglerna. Tendenserna kan vara hur spretiga som helst – i en film (Staden med levande döda, 1980) blir en ung man mördad genom att i en villakällare få huvudet genomborrat av en medelålders mans Black & Decker-maskin. Enligt Fulci var detta en symbol för ”inskränkthetens fascism”. Och sättet Schweik dör på i början av The Beyond är ”konstnärens martyrskap”. Huvudpersonen i Staden med levande döda försöker överleva i en stad av zombies men inte förrän hon själv först ”dött” och blivit levande begravd av misstag (!).

Fulci brydde sig inte om huruvida hans scenarion var realistiska eller trovärdiga. De kunde vara skrattretande. Men han målade sina bilder straight. I målarkonstens värld (mer specifikt expressionismen) är bilden i sig, och poängen bakom den, det enda viktiga, samt effekten den har på åskådaren. Fulcis filmer innehöll inte en bild av verkligheten, eller traditionella filmkonventioner, utan bara kort och gott de bilder han ville förmedla.

Till och med när kritiker avfärdat Fulcis filmer har de i förbifarten noterat vad som gör honom så speciell – som i Penguins stora filmguide, där Staden med levande döda avfärdas som ”skrattretande dålig … men det sanslösa hade nog tilltalat surrealisterna”.

Jag kan förstå att alla inte gillar filmer där handling, skådespeleri, logik och realism är helt sekundära saker. Men Fulci vinner en seger i liknelsen till surrealisterna. Han var intresserad av att i övertydliga bilder visa oss till synes obegripliga nonsens-situationer som (efter att man, som med tavlor, tittar på dem tillräckligt länge) börjar avslöja dunkla avsikter. Om Fulci till exempel ansåg att konstnären Schweik dog martyrdöden, finns det en poäng i att filmen förklarar så specifikt att han dog år 1927 (samma år som Fulci föddes)?

Är det i själva verket så att The Beyond bara är en enda filmisk målning där Fulci bokstavligt talat placerar sina karaktärer i helvetet? Och är det Schweik som i så fall symboliserar Fulci, som konstnären som är alfa och omega för hela den upp och nervända inferno-vandringen.

Eller, är han en variant av Jaroslav Hašeks Soldaten Švejk, rentav? Det är ju ett väldigt specifikt namn. Och är Schweik i så fall ett geni eller en idiot?

Sådana tankar har The Beyond genererat för mig i många år nu. Jag såg filmen första gången när jag var fjorton på en extremt grynig import-VHS från England (just den på bilden ovan) som jag beställt på beta-Internet ihop med George A. Romeros Dawn of the Dead (1978). Det fanns något förbjudet över dessa filmer. Jag hade aldrig riktigt sett (vad jag nu skulle definiera som) en exploitiation-film. Det tog tid för mig att komma förbi den dåliga bildkvalitén, den ultralåga budgeten och den fula dubbningen. Men filmen var nog så fängslande och i slutet gapade jag bara – Av någon anledning var jag helt obekymrad över de styltiga dialogerna och istället helt fängslad av den mystiska stämningen, den obehagliga närvaron av något verkligt ondskefullt, den helt motsägelsefulla ”intrigen” och de märkliga signalerna som de våldsamma bilderna verkade skicka till mitt undermedvetna. Fastän mycket av det groteska våldet i filmen var bortklippt så var jag ändå helt tagen av filmen och jag såg den därefter, enligt gamla anteckningar, sex gånger på ett och ett halvt år.

Varje gång jag återvänder till The Beyond blir jag lika överraskad. Här trängs en skräpig exploitation-film med ett kompromisslöst konstnärligt mästerverk, en surrealistisk skräckfilm och en kultig splatterfilm – den är lika underskattad av sina belackare (kritiker som på grund av dekorum inte kan tillåta sig själv att leta efter något positivt i dessa ”per definition lägre stående” filmer) som av sina fans (skräckfilmsfanatiker som bara gillar filmen för att den är ”flummig”, från 80-talet och innehåller extremt mycket våld och blod).

Det enda jag garanterat vet om den är att den handlar om primala rädslor och skildrar döden som en becksvart kraft från underjorden som inte har anledning att inte köra ett huvud genom en påle så att ögongloben trycks ut som en projektil – Samtidigt, mitt i allt kladd, finns en grynig, rå skönhet i en film som vågar vara fullständigt grotesk och aldrig förklara sig.

Om The Beyond sa Fulci: ”Människor som anklagar [den] för att sakna handling har inte förstått att det är en visuell film som måste ses utan reflektion.”

Jag finner det vara en gåtfull kommentar, eftersom man måste reflektera över allt man ser, i synnerhet i en film. På frågan varför Emily, flickan som rymt från helvetet, är blind svarade han att man inte behöver sina ögon när man dött. ”De har tjänat sitt syfte i denna eländiga värld.”

Vidare: ”Jag tror var man väljer sitt eget inre helvete, ett som svarar på ens dolda synder. Så jag räds inte helvetet eftersom helvetet redan finns inuti oss alla.”

Fulci var diabetiker och dog 1996 i en mystisk insulinrelaterad olyckshändelse som många (tämligen rimligt) misstänker var ett självmord.

Jag brukar ofta tänka på det intensiva svårmod som måste ha burit honom under hans tid som filmskapare, då han kämpade i evig motvind och inte ens insåg att han hade en stor beundrarskara förrän på 90-talet, då han bara hade några år kvar av sitt liv. Hade han kunnat göra en film som The Beyond om han inte verkligen var övertygad om att livet var en meningslös strimma ljus som var på väg mot ett infernaliskt mörker där vi alla ska straffas?

Jag tror inte det. Det finns en djup misantropi i botten av The Beyond, men som i alla stora expressionistiska konstverk så är det stora känslor och stort allvar som man oundvikligen måste fixera blicken på. Jag har aldrig lyckats förstå vad som händer i The Beyond. Kanske inget händer. Kanske allt är en fantasi och ingen karaktär finns i verkligheten.

Men som en film är det en mästerlig mardröm som rör sig i perfektion från början till slut, via geggiga effekter och pölar av blod; vi människor är bara som såpaskådisar – ihåliga och godtyckliga plastfigurer – och vi kämpar futilt mot döden och lever våra liv som denna film fullföljer sin svarta drömcirkel. Till tonerna av operatiska körer som sjunger som ekon från Hades.

FREDRIK FYHR

*

THE BEYOND

Originaltitel, land: …E tu vivrai nel terrore! L’aldilà, Italien.
Urpremiär: 22 april 1981 (Västtyskland).
Svensk premiär: februari 1997 (VHS), 9 november 2002 (Uppsala Horror Film Festival, okänt format).
Speltid: 87 min. (1.27).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Techniscope)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Catriona MacColl, David Warbeck, Cinzia Monreale (Sarah Keller), Antoine Saint-John, Veronica Lazar, Larry Ray, Giovanni De Nava, Al Cliver, Michele Mirabella, Gianpaolo Saccarola, Maria Pia Marsala, Laura De Marchi, Lucio Fulci (okred).
Regi: Lucio Fulci.
Manus: Dardano Sacchetti, Giorgio Mariuzzo, Lucio Fulci.
Producent: Fabrizio De Angelis.
Foto: Sergio Salvati.
Klippning: Vincenzo Tomassi.
Musik: Fabio Frizzi.
Scenografi: Massimo Lentini.
Kostym: Massimo Lentini.
Produktionsbolag: Fulvia Film.
Svensk distributör: Odox (VHS, 1997).