Biosommaren 1995 – Vecka 19

 

Amerikanska premiärer

[ingen trailer]

ABOVE SUSPICION

I den här thrillern är något av ett unikum – Christopher Reeve spelar en man som blir förlamad, och sex dagar efter premiären av filmen blev Christopher Reeve själv förlamad, i en för hans karriär central hästolycka.

Det är verkligen en bisarr slump. Filmen i sig är sådär, även om jag är sjukt partisk för ostiga noir-thrillers från 90-talet; ett problem med filmen är dock Reeve, som dumt nog inte är speciellt bra i huvudrollen (som en polis som blir förlamad och utnyttjar sitt handikapp för att stalka upp sin fru som är otrogen mot honom med hans egen bror, varpå en typiskt snårig intrig följer). Ändå finns helt klart ett kuriosavärde i den här filmen, som producerades av HBO (vilket då bar en helt annan, mycket sämre, klang), hade ett manus av William H. Macy (av alla personer) och Joe Mategna och Kim Cattrall pre-Sex in the City i rollen som frun.

 

DIE HARD WITH A VENGEANCE

Den tredje Die Hard-filmen kom att bli så populär, och så ofta visad på TV, att många med flyende filmkunskaper tror att det är trean som är ettan och att alla andra filmer i serien väl är några slags obskyra parenteser.

I verkligheten har den här filmen mindre att göra med John McTiernans klassiker Die Hard (1988) och Renny Harlins underskattade Die Hard 2 (1990) än man först skulle tro. Manuset är egentligen bara en hastig omarbetning av ”Simon Says”, ett manus som låg och skräpade i nån bolagschefs byrålåda och aldrig blivit av. Man ansåg väl att det var dags att håva in lite stålar, helt enkelt, så man kopplade in John McTiernan (idag nyligen utsläppt från fängelset på grund av buggningsbrott) och Bruce Willis för en säker kassako.

Men för att vara en på förhand gödd sommar-broiler så är Die Hard: Hämningslöst (1995) inte alls dålig, bara lite opersonlig och för lång. På grund av den underliggande skillnaden från de två tidigare filmerna (det ligger alltså ett originalmanus i botten) går storyn ut på att John McClane (Willis) den här gången, bakfull och helt på deken, måste springa runt i New York och desarmera bomber med random Spike Lee-pastischen Zeus (Samuel L. Jackson); bomberna är lagda på offentliga platser av ett tyskt psykfall (Jeremy Irons) som egentligen har helt andra skurkstreck på gång.

Men det här vet du nog redan, för chanserna är rätt stora att du sett den här filmen och du tycker säkert också att den är helt okej. Jag är trött på att skriva om den, bland annat eftersom jag en gång skrev en hel c-uppsats (om actionfilmer efter 9/11) med den här filmen i fokus. Det är onekligen bomb-porr på ett sätt som aldrig skulle fungera idag. Å andra sidan var Die Hard-filmerna i vår tid, som följde denna, mycket sämre.

 

FORGET PARIS

Billy Crystal hade huvudrollen i, och regisserade även, denna sympatiska romantiska komedi där han spelar en basketdomare som åker till Frankrike för att begrava sin döda far och råkar på Debra Winger – de har sedan ett långt förhållande med toppar och dalar, som vi får se i flashbacks i en teatral inramning där deras vänner väntar på att de ska anlända till en restaurang.

Naturligtvis är det här en spinn på När Harry träffade Sally (1989), kanske filmen där Crystal (när allt är sagt och gjort) kom till sin fullaste kraft som sentimentalist, skådespelare och komiker. Men om jag inte minns fel så är Glöm Paris (som den hette i Sverige) en mysig film med rötter i såväl gamla snyftare (som Våra bästa år med Robert Redford och Barbara Streisand) som Woody Allens och Nora Ephrons Manhattan-romantik; allt som allt är den mycket vuxnare och mer vuxet romantisk än de flesta filmer som görs i denna genre, nu som då.

Fotnot. Little Odessa, med Tim Roth, hade även amerikansk premiär denna vecka för tjugo år sedan, men den hade svensk premiär redan två veckor tidigare.

 

Svenska premiärer

I.Q.

Oh my… det här måste man ju se för att tro. Meg Ryan spelar Einsteins brorsdotter (!) i en romantisk komedi som går ut på att Einstein själv försöker para ihop henne med en ung kille (Tim Robbins) som utger sig för att vara en fysiker för att impa på henne. Och Walter Matthau – den griniga gamla gubben i egen hög person – spelar Einstein!

(90-talet var verkligen grymt mot Walter Matthau, som fick vara med i Dennis the Menace och Hanging Up tills han dog)

Jag såg den här filmen när jag var liten men den lämnade inte intryck nog för att stanna i mitt medvetande, vilket säger en hel del eftersom jag gillade Meg Ryan och alltid kom ihåg French Kiss som hade amerikansk premiär veckan innan denna.

Men jag undrar ändå om inte I.Q. egentligen är en ganska bra film (någon får gärna tipsa mig!). Den fick bra recensioner när det begav sig och regisserades av Fred Schepisi som gjort många sådana där typiskt över medel-sympatiska filmer som Iceman (1984), Roxanne (1987), Ryska huset (1990) och Otäcka odjur (1997).

Så vem vet. Den kanske är värd en omtitt?

 

STARGATE

Ah. Stjärnporten. Kurt Russell i crew-cut och James Spader i den där 90-tals-John Lennon-looken. Regissören Roland Emmerich var verkligen denna eras svar på Michael Bay, även om hans stil var mindre gräslig – istället snodde bara Emmerch allt han gillade från alla blockbusters som kommit sedan Hajen för (då) tjugo år sedan. Han var, och är fortfarande, en exploitation-regissör för Hollywood och hade han varit tjugo år yngre hade han jobbat för knockbuster-förlaget Asylum.

PR-gimmicken för Stargate – skapa en teaser som alla gick bananas på och garantera en vinst – skulle Emmerich också upprepa i sina följande filmer Independence Day (1996), Godzilla (1998), Day After Tomorrow (2004) och 2012 (2009) – vilka klassiker, va?

NOT!

(90-talsuttryck liksom)

Följaktligen är också Stargate en spännande film i 30 minuter. Den bygger upp en spännande idé – man har i Kairo hittat en stor jäkla rymd-resemaskin som kan warpa folk till en helt annan galax – och James Spader är lika mysig som töntig forskare som Kurt Russell är cool som generalen som förlorat sin nio(ish)årige son. Att de ska behöva samarbeta på andra sidan är en utmärkt idé – överhuvudtaget är det ”andra sidan” av det där blå klegget som lockar.

Och vad finns där?

Sand. Väldigt mycket sand. Har någon film förutom Lawrence av Arabien, egentligen varit underhållande om den bara utspelat sig i en öken?

Jag såg om Stargate med tanken att skriva en specialrecension men jag ändrade mig efter att ha sett själva filmen, och insåg att jag hade mindre att säga om den än jag hade föreställt mig. Den gjorde mig helt klart kluven. Allt i mig vill gilla det okomplicerade 90-talsstompet och till viss del gillar jag filmen bara på grund av dess skamlösa halvdanhet (och för att den är bättre än de flesta av Emmerichs senare filmer).

Å andra sidan: Storyn är en idiotisk och helt meningslös serie händelser som påminner om när barn leker med leksaker – sedan händer det, som i Närkontakt av tredje graden, och sedan händer det, som i Star Wars; efter ett tag bestämmer sig filmen för att skurken egentligen är guden Ra (Jaye Davidson, till filmhistorien känd som ”tjejen med grejen” från The Crying Game) som har en helt godtycklig plan för mänsklighetens öde.

Emmerich kom själv att återanvända många ingredienser från Stargate i sina andra filmer – alltifrån designen på monster, till att ha låta huvudpersonen vara en socialt omöjlig nörd, till sättet en antagonist bäst blir blåst av en bomb på.

Det är sant att jag alltid hinner tröttna på filmen innan den tar slut, varje gång jag ser den. Så jag kan inte rekommendera Stargate till någon som är yngre än jag och som inte redan sett den och som därför vet vad jag pratar om när jag säger att man ju ser om den ibland, ändå, någon random fredagskväll eller annan, för att man inte kan låta bli.

Sedan vet jag ju också att filmen startade en TV-serie med MacGuyver. Som alla serier har den fans. Jag har dock ingen som helst koll på den så jag låter det vara.