Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Mad Max: Fury Road

mad max fury road videosöndag

35starrating

Regi: George Miller

I en framtida ökendystopi möter hemlösa drivaren Max (Tom Hardy) rebellen Furiosa (Charlize Theron) under kaotiska omständigheter – med en värdefull last (unga gravida kvinnor) jagas de av en mordisk krigsherre som ska ha sina varor; Furiosa, som varit en slav hela livet, är på väg mot sin barndoms gröna hemtrakter medan den tystlåtne Max skeptiskt minns sin döda fru och barn.

”How do you feel?”

”It hurts.”

”Out here everything hurts.”

Sådan dialog binder samman musklerna i blodomloppet på Mad Max: Fury Road, en film som slaktar nerver och skövlar andetag. Den utspelar sig i en ökenvärld av maskiner och olja, där varje människa är en varelse av kött och blod inställd på överlevnad. Intrigen är en enda lång kapplöpning mot döden; den röda tråden är hoppet om att göra något gott av livet i den värld som finns kvar. På vägen slungas människokroppar igenom stormvindar och himlen pryds av flygande motorcyklar medan långa karavaner förvandlas till högar av bilvrak. En harpun sliter av ett människoansikte och någon möter slutet i ett svidande eldhav – här ute gör allt ont; indeedaroony.

Det går även otroligt fort, och det slår med en oerhörd kraft. Traditionellt sett är det inte mycket till berättelse – mer än något annat är Fury Road en gamla skolans jaktfilm. Praktiskt taget går storyn bara ut på att ett par människor vi gillar jagas av ett par människor vi ogillar. Det har vi sett förut. Skillnaden mellan denna film och en överväldigande majoritet andra är att denna utspelar sig i en extremt övertygande värld som regissören och manusförfattaren George Miller bär i själen. Han vet exakt hur han ska placera karaktärer i den. Han vet exakt hur han ska få oss att tycka om dem. Och han vet exakt hur han ska iscensätta actionscener så att vi tar tag i sätet.

Mad Max är förstås Millers baby; hans tre tidigare filmer – Mad Max (1979), The Road Warrior (1981) och Mad Max bortom Thunderdome (1985) – var inte bara finfina actionfilmer, de var stilbildande för hur en dystopisk, post-apokalyptisk framtid ser ut på film: Efter civilisationens fall är världen uttorkad och mänskligheten har reducerats till våldsamma klansamhällen där man får klara sig bäst man vill, och där fordonet är det centrala objektet.

I vår tid av remakes och reboots känns Mad Max självklar, eftersom figuren själv består av filmhistoriskt skrot och korn. En tystlåten ensam vandrare, som Clint Eastwood i Sergio Leones spaghettiwesterns, och mycket effektiv att använda i actionfilmer där onda människor är överentusiastiska och goda människor lider. På 80-talet spelades han av Mel Gibson. Här är han axlad av Tom Hardy. Det är egentligen inte så noga. Max, vars fru och barn en gång i tiden mördats och gett honom ett alibi för att inte längre känna hopp, behöver mest vara en seg kropp och en dyster blick. Mycket ska han ju inte säga med ord. Hardy, liksom Gibson, har en sårbarhet i uttrycket som räcker gott och väl.

Eftersom Max praktiskt taget bara är en vandrande spegel handlar Fury Road, till den mån den handlar om karaktärer, om figurerna runt honom. Mer specifikt Furiosa (Charlize Theron), den enarmade krigarkejsarinnan som i början av filmen begår myteri mot den vedervärdige kejsaren ”odödlige Joe” (Hugh Keays-Byrne) genom att föra tusentals liter heligt bränsle samt ett halvt dussin modellvackra unga kvinnor (hans ”varor”) varav flera är gravida, mot säkerheten i en mytisk plats kallad ”den gröna platsen” som kanske eller kanske inte finns i verkligheten.

Precis som Tom Hardy så får Charlize Theron uppdraget att uttrycka så mycket som möjligt med så få medel som möjligt. Furiosa har inte mycket att säga. Världen är ett helvete och hon har fått nog. Imperiet av ondska, som de har hack i häl, har varit del av hennes liv så mycket att vi inte behöver mer än antydningar för att förstå smärtan hon burit på. Nu är det nog. Slavens pianotråd av lojalitet av har gått av och nu snärtar den mästaren i ögat. Joe – en äcklig figur som (via teknik jag inte vet om man ska förstå sig på) hållit sig vid liv onaturligt länge – stirrar maniskt på oss med röda ögon bakom en munkavle som ger honom dödens käftar. De unga kvinnorna, som är i ”prima skick” och bär på ”perfekta barn”, ska säkra hans familjs fortlevnad. Allt eller inget. Gasen i botten. Karaktärernas vrede är så intensiv att jakten måste sluta med att så många som möjligt slungats ner i evighetens avgrunder.

Det är svårt att förklara exakt hur halsbrytande actionscenerna i den här filmen är. Redan innan förtexterna – som verkligen osar 80-tal (krasch-Mad Max-boom-FURY ROAD-brakabsschh) – jagas Max av läskiga små figurer i trånga grottor och inte långt därifrån är vi inne i en över tio minuter lång biljakt som redan fått hjärtat att stanna innan den kör gasen i botten in i en livsfarlig, blodröd tsunami av sand – det är (för att återanvända en nött klyscha) bland det häftigaste jag någonsin sett på en duk.

Det fina med filmen är sättet Miller gör varje överraskning och vurpa förtjänad. Det var mycket längesedan jag såg de gamla filmerna, men jag misstänker att Fury Road är en hederlig fjärde del i serien – Det här känns nämligen i grunden som en bra gammal film, och den får en filmälskare att minnas sin kärlek till mediet. Miller har inte blivit korrumperad med åren, utan bär på en oförändrad förståelse för hur man berättar något på film. Det är kaotiskt att kastas rakt in i en värld vi inte vet något om – men Miller ser till att vi hela tiden måste dras med i intrigen, så vi hinner inte fundera för mycket på världen han bygger upp; istället är det en oerhört genomarbetad backdrop som ständigt gör sig påmind; vi märker den i skuggor av repliker och antydningar i ögonkast, och vi förstår hur historia blivit mytologi genom en årtionden lång visklek. I en (sällsynt) stilla stund spanar karaktärerna upp mot stjärnorna och drömmer om fornstora dar, de ”gamla hjältarnas tid”, då ”alla människor hade varsitt TV-program”.

Miller lyckas också väva in en tematik om mänsklighet och vår möjlighet till att resa oss över vår själva och våra omständigheter; det är sant att alla karaktärer i filmen på olika sätt står mellan valet att vara slav till sin egen ångest, och till en härskande herre, eller att slå sig fri och stå upp för sig själv och sitt okränkbara människovärde. Att våga vara sig själv, på liv och död, och inte göra sig beroende vare sig av politik, religion, social trygghet eller emotionell utpressning. Till och med i en värld där oddsen är skitdåliga måste man stå rakryggad.

”You know” säger dock Max beskt till Furiosa, ”Hope is a mistake”.

Han skojar inte. Fury Road är en ofta skoningslös och brutal film som visar svåra förluster och deppig död där vilken annan sommaractionfilm som helst skulle välja att väja av från den fysiska realismen genom osannolika sammanträffanden eller räddande änglar. Det vore kanske en överdrift att kalla Fury Road för strikt trovärdig, men den har en autentisk känsla och är full av organiska effekter och verkliga (häpnadsväckande) stuntscener och spektakel till scenerier – ibland ser vi praktiskt taget på en cirkus i 200 kilometer i timmen. Jag älskar hur Miller förstår sig på den fysiska blicken – någonstans måste knivbladet på riktigt hugga in i det sega människoköttet för att vi i publiken ska reagera. Fury Road är en film som svettas och stinker, brölar och blöder.

Det gömmer sig ett mästerverk i den skissartade storyn – mellan raderna, under ytan och i passagerna mellan det drivande våldet och den intensiva smärtan – och även om vi aldrig får se det torna upp sig så måste man säga att Fury Road åtminstone är våldsam och magnifik underhållning. Den slår på en jättestor trumma tills skinnet går av och golvar publiken som pedaler.

FREDRIK FYHR

*

mo

MAD MAX: FURY ROAD

Originaltitel, land: Mad Max: Fury Road, Australien/USA.
Urpremiär: 7 maj 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär: 14 maj 2015.
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, ProRes 4:2:2; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hardy, Charlize Theron, Nicholas Hoult, Hugh Keays-Byrne, Josh Helman, Nathan Jones, Zoë Kravitz, Rosie Huntington-Whiteley, Riley Keough, Abby Lee, Courtney Eaton, John Howard, Richard Carter, Iota, Angus Sampson, Jennifer Hagan, Megan Gale, Melissa Jaffer, Coco Jack Gillies, Chris Patton, Stephen Dunlevy, Richard Norton.
Regi: George Miller.
Manus: George Miller, Brendan McCarthy, Nick Lathouris.
Producent: George Miller, Doug Mitchell, P.J. Voeten.
Foto: John Seale.
Klippning: Margaret Sixel, Jason Ballantine.
Musik: Junkie XL.
Scenografi: Colin Gibson.
Kostym: Jenny Beavan.
Produktionsbolag: Village Roadshow Productions, Kennedy Miller Production.
Svensk distributör: Fox/Warner.

13 svar på ”Mad Max: Fury Road

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *