Pitch Perfect 2

Regi: Elizabeth Banks

Den anrika, collegebaserade a cappella-gruppen The Barden Bellas deltar i ett världsmästerskap i a cappella (i Köpenhamn) som inget amerikanskt lag någonsin vunnit. Ska de få ordning på sitt personliga gnabb, så att de kan slå den okrossbara dödsmördargruppen Das Sound Machine från Tyskland?

I framtiden kommer den här filmen att gå på TV och jag kommer att säga till min bättre hälft: ”Pitch Perfect går på TV”.

”Ettan eller tvåan?”

Jag lär jag titta vidare för att försöka lista ut det. Vad ser jag? Anna Kendrick ser sådär glad och bekymrad ut på samma gång. Rebel Wilson slår sig om magen och det skojas om att hon är en tjockis. Sånger sjungs som jag aldrig hört, i en produktion som inte säger mig någonting, medan huvudpersonerna (dvs. målgruppen) inte vet vem George Michael är. Grälla färger. Synkroniserad dans. Lite mer av Wilsons ”flab-gags” och ett high five.

Jag lär konstatera att jag inte kan svara säkert.

”Spelar det någon roll?”

Svaret är nog nej. Pitch Perfect 2 existerar för att glädja de som gillade den första filmen – och där den första filmen var en rappt ihoprafsad underhållningsfilm med prototyp-intrig så är tvåan en rappt ihoprafsad uppföljare (av modell karbon-kopia) på nämnda underhållningsfilm med prototyp-intrig.

Med andra ord: Det är samma film en gång till.

Har jag problem med det?

Egentligen inte. Dessa filmer är kanske inte tekniskt sett bra filmskapande, men de är underhållande och framför allt roliga. Det var på rent hjärta som den första filmen vann över åtminstone mig, och det är på rent hjärta som uppföljaren fungerar också. Det är den typen av film där karaktärerna åker till Köpenhamn och överväger att gå på Hans Christian Andersen-museet men dissar det eftersom ”han var så dålig i Star Wars-prequelsen”.

Att de är just ett gäng tjejer som sjunger a cappella är egentligen bara en teknikalitet. Det handlar i grunden om att trivas med varandra. Att ha en särskild typ av tramsig humor och att hänga med i en särskild fjantig attityd. Att inte ta saker på sådant blodigt allvar och att inte vara en pretto-dickbag. Det enkla värdet i att lita på sig själv och andra, göra så gott man kan, ta med ett leende till jobbet och höra vad den andre har att säga.

Den alltid stabila Anna Kendrick har återigen huvudrollen som Beca. I den första filmen blev hon den indirekta ledaren för The Barden Bellas, den enda helt kvinnliga a cappella-gruppen på college-skolan, i en långsam kamp mot en stor final mot ärkerivalerna Treblemakers – den gamla hederliga sportfilmsintrigen och Bring it On-formulan med andra ord.

Redan den första filmen hade problem av sin tråkiga utformning – intrigen byggde på en formula helt utan oförutsägbara inslag, så Becas sidointrig (skulle hon välja den schyssta mjukisen eller den tuffa DJ-killen?) hade en ganska forcerad och död känsla. Där filmen istället brann till var när Beca hamnade i dispyter med Barden Bellas ledarduo Chloe (Brittany Snow) och Aubrey (Anna Camp) och när vi fick se hela gänget i dialog-orgie: Med väldigt stora doser av dorky Apatow-jargong jivade australiensiska Fat Amy (Rebel Wilson), muskulösa flatan Cynthia Rose (Ester Dean), stolta slampan Stacie (Alexis Knapp) och mustysta Lilly (Hana Mae Lee) som hade vanan att utan förvarning viska saker som ”jag åt min tvilling i skötet!” så att alla ba um… okej… I slutändan kickar de ass med hjälp av teamwork och ställer till med a cappella-show deluxe, och den regniga tisdagen utanför fönstret tycks plötsligt en aning roligare.

Alla karaktärerna är tillbaka i tvåan, plus några nya – den idealiskt valda Hailee Steinfeld har den mest drivande, som den snälla nya tjejen Emily som ser fram emot att bli en stolt medlem av The Bellas; vi har även den mer halvlyckade latinotjejen Flo (Chrissie Fit) som liksom Lilly avbryter den glada stämningen, fast med plumpa referenser till sina hårda erfarenheter som mexiansk invandrare – och hela storyn är en maskinell upprepning av den förra. Den enda skillnaden är att några pjäser bytt plats och vissa arenor förändrats. Istället för en nationell tävling så gäller det nu för Bellas att vinna världsmästerskapet i a cappella (som går av stapeln i Köpenhamn), vilket inget amerikanskt lag någonsin gjort. Istället för en central a cappella-battle på gatan, kring mittenstrecket av ettan, får vi en på en hemlig klubb – uppbyggnaden till finalen sker på samma rutin som i Rocky-filmer.

Samma sak gäller för figurerna. Istället för en romantisk sidointrig för Beca, som har sitt på det torra här med myskillen Jesse (Skylar Astin), blir det en romantisk sidointrig mellan Fat Amy och Bumper (Adam DeVine), som i förra filmen var en antagonist. I förra filmen var Beca osäker på om hon ville börja med a cappella. I andra är hon osäker på om hon vill fortsätta – en karriär som musikproducent hägrar, via ett praktikantjobb hos en snobbig musikproducent som påstår att han sover på en bädd av Grammys medan han försöker prodda Snoop-Doggs nya julskiva (vilket ger oss en cameo från Snoop själv, som croonar ”Winter Wonderland” och tycker det låter ”groovy like a drive in movie”).

Å andra sidan finns mycket skratt i filmen. Ta bara antagonisterna, som denna gång kommer från den (mycket!) tyska a cappella-truppen DAS SOUND MACHINE (!), en underbar korsning mellan Kraftwerk och Friskis & Svettis, vars ledare är en amazonkvinna (Birgitte Hjort Sørensen) som säger saker som ”Zory, I don’t schpeak lozah!” och ”Eg-scuz me, I haff hurt my neck looking down on you”.

Det är lätt att gilla den här filmen, men mycket svårare att beundra den. Roligast hade jag i början, innan den trista snabbmatskänslan började ta över och intrigens upplösningar gick att spana långt innan vi ens är halvvägs in i filmen. Och med upplösningar menar jag: Vem ska bli ihop med vem, hur ska det gå för de olika figurerna och vad kommer vara sista scenen. Allt sånt är tämligen självklart på en gång.

Elizabeth Banks – förra filmens producent (hon spelar även den ena av två härligt sadistiska kommentatorer) – sätter sig här i registolen men lyckas inte ge tvåan en mer professionell inramning än ettan. Det är fortfarande väldigt slarvigt fotat och klippt och storyn är egentligen ganska dimmig – jag förstod aldrig i ettan hur ett halvdåligt a cappella-lag jämt kunde gå vidare till final och nu är Barden Bellas tydligen en flera årtionden gammal ”institution” – och man är hela tiden lite utanför filmen, ständigt medveten om att man matas av en produkt.

Men, å andra sidan, Pitch Perfect 2 är inte ensam om att bära på den känslan. Det den har på sin sida är roliga figurer som gestaltas av skådespelare som förstår precis vad de håller på med. Även i den mest fläskiga produktionen finns glädje i att dansa och sjunga, samt att framföra musik för andra människor, och den bondingen som finns i ett dans- eller teatergäng går inte att matcha. Dessutom är det mycket roligare att umgås med ett dussin tjejkompisar än vad det är att umgås med ett dussin killkompisar – åtminstone när de har en sådan här avslappnad och självklar attityd till saker och ting.

Pitch Perfect 2 är kort sagt skräpig feel-good när den är som bäst. Jag kan inte föreställa mig hur den här filmen skulle kunna vara bättre än den är.

FREDRIK FYHR

*

PITCH PERFECT 2

Originaltitel, land: Pitch Perfect 2, USA.
Urpremiär: 20 april 2015 (Las Vegas).
Svensk premiär: 13 maj 2015.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: ?/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Anna Kendrick, Rebel Wilson, Hailee Steinfeld, Brittany Snow, Skylar Astin, Adam DeVine, Katey Sagal, Anna Camp, Ben Platt, Alexis Knapp, Hana Mae Lee, Ester Dean, Chrissie Fit, Birgitte Hjort Sørensen, Flula Borg, Keegan-Michael Key, Shawn Carter Peterson, Kelley Jakle, Shelley Regner, John Hodgman, Jason Jones, Joe Lo Truglio, Reggie Watts, John Michael Higgins, Elizabeth Banks, David Cross, Snoop Dogg.
Regi: Elizabeth Banks.
Manus: Key Cannon.
Producent: Elizabeth Banks, Paul Brooks, Max Handelman, Jason Moore.
Foto: Jim Denault.
Klippning: Craig Alpert.
Musik: Mark Mothersbaugh.
Scenografi: Toby Corbett.
Kostym: Salvador Pérez Jr.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Brownstone Productions, Gold Circle Films.
Svensk distributör: UIP/Universal.