The Giver

Regi: Philip Noyce

I den framtida dystopin lär sig en yngling sanningen om världen han är en del av och vad som ligger i vildmarken bortom dess inramningar. Ja, igen. 

Det är lätt att bli cynisk inför en film som The Giver. Bara en titt på postern framkallar en och annan irriterad djup suck från åtminstone denna skribent. Det ser ut som en till Young Adult-film. Det är, förstås, en till Young Adult-film.

Eller, den är åtminstone förpackad som en sådan och den försöker till största möjliga mån vara en sådan. Lois Lowrys romanförlaga blev känd för tjugo år sedan, innan ”YA” var ett begrepp, och Jeff Bridges (som har titelrollen) har faktiskt lobbat för att filmatisera den ända sedan dess. Så ironiskt att den nu anländer efter Divergent, Insurgent, Hunger Games, The Host, Twilight, diverse uppföljare och spinoffs. Känslan av overload är praktiskt taget monumental.

Ändå är The Giver, mot alla odds, inte helt opjåkig. Nej, det är inte Young Adult-filmernas svar på Full Metal Jacket (Kubricks lysande Vietnamfilm, som dock anlände sist i raden av flera andra) men den har en del saker som de där andra filmerna inte har.

Visst, rent formellt är det bekant: Vi är i en framtida dystopi, ordning och reda råder i en värld utan fri vilja, alla invånare är trygga och nöjda och ingen anar att de egentligen lever i en lögn. Diverse rätt så långsökta förutsättningar gör att allt det här kan fungera – en kylig matriark (Meryl Streep) vakar över det hela och vår huvudperson är en oansenlig yngling (Brenton Thwaites) som får bära hjältens ok efter att något oväntat händer vid en examinerande gallring där han skiljs från sina vänner och sin familj. Eller i det här fallet sin ”familjeenhet” – hans föräldrafigurer är Alexander Skarsgård och Katie Holmes, ett creepy lobotomerat par (och hans tjejkompis, en central biroll, spelas av självaste Taylor Swift).

Det finns något gammaldags, sci fi-kultigt och effektivt över just denna dystopi. Alla invånare är nämligen drogade med antidepressiva medel, vilket gjort dem till pod-peoples som känslokallt umgås utifrån en total rationalism; man kan till exempel inte säga att man älskar en annan människa, eftersom det vore att uttrycka sig för ospecifikt. Alla är neurotiska pedanter.

Intrigen, såsom den uppstår, visar sig också vara betydligt mycket mer filosofisk och pratig än i de flesta andra Young Adult-filmer, där det typiskt sett alltid måste finnas ett hot som driver konflikten framåt. I The Giver spenderar vi dock större tiden med Jonas (Thwaites) som får en viktig uppgift, för samhällets bästa, när han ”tar examination från barndomen” och får sin tilldelade plats i skaran – Han ska vara en ”mottagare”, det vill säga personen som får ta emot den ”gamla världens” lagrade minnen som finns inuti ”givaren” (Bridges). De två blir de enda i hela samhället som får ljuga, spekulera, filosofera och ha något som liknar fri vilja – och via någon slags övernaturlig kognitiv egenskap jag inte helt förstod mig på lär de varandra om vad mänskligheten egentligen (en gång i tiden för länge sedan) gått ut på.

Fastän det är jättemycket som är oklart, luddigt och flaxar förbi i mittendelens ändlösa ström av exposition lyckades ändå The Giver fånga min uppmärksamhet på ett sätt som många andra av dessa filmer inte gjort. Det känns som en otrolig befrielse att den till exempel inte vilar på någon kvasi-kristen, mytologisk ”Chosen One”-formula eller någon osmaklig och ganska fascist-vänlig militärfantasi (som Hunger Games och Divergent).

Inte minst är filmen visuell. Den är inte gjord av någon stor regissör – den stabile hantverksmannen Philip Noyce – men den vågar ändå ge oss hela första tredjedelen i svartvitt (vilket symboliserar den grå världen utan fri vilja); gradvis, i takt med att Jonas får ögonen öppnade, får omgivningarna mer färg. Han lär sig om mänskliga värden via extremt färgstarka montage, riktiga Kodak-moments, som kommer i splittrade vågor och ger oss en lite småflummig och djupt sentimental effekt.

Ännu fyndigare blir det mot slutet, när det visar sig att det svartvita perspektivet finns kvar ”utanför” Jonas’ perspektiv; klippningen mellan färg och svartvit är märkligt effektiv och The Giver blir – högst oväntat – till en film som man skulle kunna visa i filmteoretiska sammanhang för att belysa skillnader mellan subjektivitet och objektivitet i narrativa spelfilmer. Det är inte en film som på något sätt uppfinner hjulet (en film som Välkommen till Pleasantville fungerar ju lika bra, till exempel) men den ger det en hygglig spinn.

Hade det bara varit för början och slutet så hade jag verkligen gillat The Giver men som man kan tänka sig kommer ju formalian in och stör. Hela mittenpartiet av filmen är en otroligt osnygg uppvisning i hur man ruinerar sin film genom att berätta allt istället för att visa det. Jag brukar alltid klaga på att dåliga fantasyfilmer inte förklarar sina världar tillräckligt tydligt, men man kan även bli skyldig till overkill. Säkert fyrtio minuter av filmen är bara Jeff Bridges och Brenton Thwaites som pratar om olika regler, plot points, vad de ska göra härnäst och till och med vad de håller på att göra (som om de reciterar vad som händer i filmen de själva är med i istället för att faktiskt vara med i den) och då lyckas filmen ändå inte förklara sin värld på ett vidare vettigt sätt.

Inte heller är det till filmens fördel att den saknar en ordentlig skurk – vid det laget Jonas väl blir jagad av Meryl Streeps diktator (eller vad hon nu blir, i den här filmens logik) så är utvecklingen så självklar och automatisk att man inte ens hinner fråga sig hur ett pacifistiskt samhälle, med invånare hjärntvättade till att inte känna aggressiva tankar, ändå har en polisstyrka de kan kalla in vid speciella tillfällen.

Å andra sidan fanns det gott om saker i The Giver som gjorde mig sugen på att strunta i mina invändningar. Kanske är det bara låga förväntningar, men jag fann filmen ganska sympatisk på det stora hela. Även om det funnits andra Young Adult-filmer jag tekniskt sett kan se är bättre, så är det möjligt att denna är den enda jag skulle återvända till. Den vet åtminstone att film är bilder – de kan till exempel vara svartvita eller i färg – och det kan betyda olika saker beroende på när och hur vi ser dem.

När hon såg världen i färg insåg ju till exempel Dorothy att hon inte var i Kansas längre. The Giver är ljusår ifrån Trollkarlen från Oz, men den är ändå så pass hygglig att liknelsen fungerar och jag gillar det.

FREDRIK FYHR

*

THE GIVER

Originaltitel, land: The Giver, USA.
Urpremiär: 11 augusti 2014 (New York).
Svensk premiär: 8 maj 2015.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Brenton Thwaites, Jeff Bridges, Meryl Streep, Alexander Skarsgård, Katie Holmes, Odeya Rush, Cameron Monaghan, Taylor Swift, Emma Tremblay, Renate Stuurman.
Regi: Phillip Noyce.
Manus: Michael Mitnick, Robert B. Weide efter boken av Lois Lowry.
Producent: Jeff Bridges, Neil Koenigsberg, Nikki Silver.
Foto: Ross Emery.
Klippning: Barry Alexander Brown.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi: Ed Verreaux.
Kostym: Diana Cilliers.
Produktionsbolag: The Weinstein Company, Asis Productions, Tonik Productions, Walden Media.
Svensk distributör: Scanbox.