0-2, Bio

The Water Diviner

0k

15starrating

Regi: Russell Crowe

1915. En australiensisk man, som förlorat sina söner i slaget vid Gallipoli, reser till Turkiet för att finna deras kroppar – han blir en oönskad närvaro för båda militära sidor, men finner å andra sidan kärleken i en snygg tjej som jobbar på ett hotell.

Russell Crowes regidebut The Water Diviner är en feltänkt, politiskt osympatisk och framför allt otroligt tråkig film som sträcker ut en nationalistisk hand till det kollektiva australiensiska medvetandet (för de som nu råkar vara australiensare) medan den kör över resten av världen med vykortsvackra kitschbilder tunga och klumpiga som pansarvagnar.

Redan från början gör filmen ett klassisk misstag genom att ge oss händelseförlopp utan karaktärer. Crowe har huvudrollen, som en man som förlorar sina tre söner i första världskriget – mer specifikt striden i Gallipoli, en sällsynt blodig batalj som (har jag förstått) är viktig i Australiens historia.

Att förlora sina barn i krig är förstås hemskt. Att däremot se Russell Crowe spela en filmkaraktär, som vi inte vet något om, och omedelbart presentera honom som änkling, ger däremot… ingenting. Filmen är präglad av en klumpighet som känns redan i början, när det helt enkelt är svårt att bry sig om grundintrigen: Filmkaraktären Connor (Crowe) ska resa till Turkiet för att hitta sina söners kroppar.

Vad har vi att vänta oss? Att de lever? Att de är döda? Vilket av de två alternativen är mest spännande?

Men inte ska väl denna film, som behandlar ett sådant traumatiskt och vidrigt slag som krävde nästan hundra tusen döda, vara ”spännande”?

Då och då nämner Connor att han aldrig borde ha tutat i sina söner dåraktiga idéer om ära och hjältemod, för krig är meningslöst och dumt. Men på samma gång är The Water Diviner romantiserad och sentimental, även i sin skildring av krig, på sätt som bara en Russell Crowe-film kan vara.

Men främst av allt är filmen bara tungfotad och tråkig. Eftersom berättelsen aldrig grundar sig i något personligt så ser vi bara på Russell Crowe i en film med Russell Crowe; karaktären förblir ett tomt skal, och vi kan liksom inte bara automatiskt ”bry oss” så fort vi ser något hända någon vi inte vet något om eller har någon annan förståelse för.

Detta är ett centralt problem i vilken film som helst som ska vara karaktärsdriven, och man får väl säga att det blir ännu värre när bakgrunden är ett krig som innefattar så pass många människor, som praktiskt taget aldrig blivit gestaltade på film förut, och vi ändå ska förväntas bry oss om en vit mans personliga historia.

Internationellt har den politiska kritiken i vissa läger varit hård mot filmen. Jag vill dock inte gå så långt som en del gjort, som menat att det är fel av den att inte nämna det armeniska folkmordet – berättelsen, som den berättas, har ju trots allt inget explicit med det att göra.

Däremot är det klart att det närmar sig det osmakligas landskap när Connor checkar in på ett pittoreskt litet hotell i Istanbul där han stiftar bekantskap med Filmens Utvalda Kärleksobjekt, den turkiska kvinnan Ayshe (Olga Kurylenko) som ogillar att han är australiensare men såklart, med tiden, finner en djupare gemenskap i den ärbare hunken från down under.

Vill man vara snäll kan man säga att The Water Diviner åtminstone lägger lite tid på att gestalta det turkiska folket, och den turkiska kulturen, men då underminerar man nog värdet av en sådan gärning (om man tycker att den här smöriga skildringen duger eller är mycket långt ifrån förolämpning – det är det inte). Ändå, visst, om filmen hade balanserat sin ängslan för kulturkrockar med en vettig berättelse så hade det kanske kunnat bli bättre.

Filmen har en konstig intrig, utan poäng, och halvvägs in växlar den spår helt när den gör Connor till en av militära krafter jagad man. Från ett smörigt och fyrkantigt drama blir det istället någon slags kitschig äventyrsfilm med Rambo-besläktade actionscener och scener där folk hittar varandra, och löser problem, via filmmagi och kosmisk intuition. Det är som att någon limmat ihop två separata manus (inget av dem speciellt bra) medan det grundläggande problemet redan från början varit att vi inte vet vad som är intressant med berättelsen. Om man inte har en särskilt personlig relation till Gallipoli så är det svårt att inte se The Water Diviner som ett dött narrativt skelett utsmyckat med sentimentala effekter utan verkan. Med en riktig, blodig historia någonstans under ytan.

Som regissör är Crowe också något av en besvikelse. Han verkar ha en regivision som matchar hans skådespeleri – det är fyrkantigt och monotont. Det finns ingen stuns i berättandet, ingen vettig rytm och ingen visuell finess, även om fotot (av Andrew Lesnie) ibland är slående.

Filmen lyckas ibland skildra krigets fasor mest som av en slump – lika ofta som vi får se brottstycken från slagfältet får vi se mytologiska krigsskrik och direkt filmiska actionscener. Vid det laget den etnofierade mystiska kvinnan plirar sina mörka ögon mot Russell Crowes lufsiga leende, och spår deras kärlek i kaffesump, så längtade jag efter att se en vettig dokumentär om Turkiets krigshistoria. Vill man se Russell Crowe vara gosig och mysig så kan man se Cinderella Man eller Ett bra år. Det finns inget myspys att finna i efterspelet av ett blodbad. Ingen underhållning överhuvudtaget, faktiskt.

FREDRIK FYHR

*

watd7

THE WATER DIVINER

Originaltitel, land: The Water Diviner, Australien/Turkiet/USA.
Urpremiär: 11 december 2014 (Dubei International Film Festival).
Svensk premiär: 8 maj 2015.
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, Redcode RAW 5K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liesel Matthews, Eleanor Bron, Liam Cunningham, Vanessa Lee Chester, Rusty Schwimmer, Arthur Malet, Errol Sitahal, Heather DeLoach, Taylor Fry, Darcie Bradford, Rachael Bella, Alexandra Rea-Baum, Camilla Belle, Lauren Blumenfeld, Kelsey Mulrooney, Kaitlin Cullum, Alison Moir, Time Winters, Lomax Study, Vincent Schiavelli, Pushpa Rawal, Rahi Azizi, Ken Palmer, Helen Greenberg, Norman Merrill, Peggy Miley.
Regi: Russell Crowe.
Manus: Andrew Knight, Andrew Anastasios.
Producent: Troy Lum, Andrew Mason, Keith Rodger.
Foto: Andrew Lesnie.
Klippning: Matt Villa.
Musik: David Hirschfelder.
Scenografi: Chris Kennedy.
Kostym: Tess Schofield.
Produktionsbolag: Fear of God Films, Hopscotch Features, RatPac Entertainment, Seven Group Holdings, Seven West Media.
Svensk distributör: UIP.