Big Game

Regi: Jalmari Helander

Air Force One kraschar i norra Finland. Presidenten (Samuel L. Jackson) jagas av lönnmördare, men får hjälp av den trettonåriga ”jägaren” Oskari.

Det finns viktiga och seriösa filmer här i världen, och så finns det filmer där Samuel L. Jackson spelar USA:s president, kraschlandad mitt i norra Finland guidad av en liten Rambo-unge som heter Oskari, son till Taipo.

Jo, jag vet. Kanske är de inte så vanliga. Jag vet inte om Jackson – som är så universellt omtyckt att jag numera bär på en fasligt stark lust att börja kalla honom för ”Sampe” – är med i den här filmen för att han har en ”Finnish Connection” via kompisen Renny Harlin (som han samarbetat med orimligt många gånger) men nu är han här, i vilket fall som helst, i en finsk (tekniskt sett finsk-tysk-brittisk) genrefilm som är så medvetet B-filmsdålig att den borde haft undertiteln ”snälla skratta”.

Man kan kalla det för en Skandinavisk B-blockbuster, en ”Scanbuster”, och chansen är rätt stor att du sett någon liknande film – inte minst från Finland. Regi och manus kommer från Jalmari Helander, som för ett knippe år sedan gjorde Rare Exports, något slags actionäventyr som utspelade sig i ett superfinskt Finland (det vill säga norra Finland) och handlade om Jultomten. Jag vet att jag såg den, och att jag gillade den lite grann, men jag minns bokstavligt talat inget alls av den idag.

Big Game ger dock en del vaga deja vu-känslor. Liksom i Rare Exports befinner vi oss i norra Finland och inramningen är konstigt mytologisk – På grund av en långsökt ”pojken blir man”-rit lämnas trettonåriga Oskari (Onni Tommila) ensam i ett dygn ute i skogen där han med en pilbåge ska fälla ett djur. Han har tydligen ingen mamma, för alla som dumpar av honom i skogen är män och de håller några slags Sagan om ringen-aktiga tal om heder och ära. Jag vet att det någonstans ska vara kul, men jag kunde inte begripa vart.

Under tiden, ett tiotal tusen meter ovanför marken, glider Air Force One in för landning. Presidenten, som är en klen och bekväm Ivy League-fegis som oavbrutet kallas för ”Potus” (President of the United States), ska till Helsingfors för ett G8-möte har naturligtvis har han en korrupt säkerhetsvakt ombord som ser till att skapa dramatik. Snabbare än du hinner undra vad president Ford skulle ha gjort så är presidenten på marken där han – i en ganska konstig blinkning E.T. (1982) – träffar Oskari som förstås är på sin hajk ute i skogen.

Accepterar man dessa fantastiska sammanträffanden så är man förstås beredd att acceptera vad som helst. Och, visst, Big Game är enkel att tycka om – så enkel att den tycker sig ha sitt på det torra. Idén ser kul ut på avstånd – jag gillar affischen, och är säker på att trailern är underhållande – men är mer påfrestande på nära håll. Detta är en komedi där man inte hittar skratt så mycket som man förväntas skratta redan på förhand.

Om det nu går att se som en komedi. Faktum är att Big Game är en ganska konstig film, som utspelar sig i ett ingenmansland. Det är lika mycket en barnvänlig actionfilm (läs pojkfilm), som det är en pastisch på gammal 80-talsaction (med ett par direkta hyllningar till Rennys Die Hard 2) och en nördig och ganska trött hipster-komedi.

Försöker man bara se filmen som en vanlig film är det kört. Allt den består av är en tondöv jakt mellan skurkar och hjältar och det innehåller bara CGI-effekter och one-liners. Även om man bortser från att spänningen är obefintlig, och bara fokuserar på actionscenerna, så måste man komma förbi idiotin i dem. När skurkarna väl har presidenten fången i en frysbox, och de har frysboxen snärjd till sin helikopter, väljer de att flyga lågt för att få bort Oskari (som klängt sig fast på frysboxen) så att de båda kan komma i säkerhet via, ni vet, marken, stället man vill komma till om man är uppe i luften och dinglar under en helikopter.

Den huvudsakliga skurken, förutom den korrupta säkerhetsvakten, har (förstås) ett arabiskt utseende men tolka inget fel va, han har ”inte politiska eller religiösa motiv” utan är bara en ”första klassens psykopat” (och även en konstig likhet till SVT-Kobras Kristoffer Lundström).

Vad skurkarna egentligen vill är förresten ganska oklart – de anländer i en helikopter från ”Kimmos Safari” och deras motiv ändras hela tiden. Först verkar de vilja jaga presidenten för skojs skull – men det gör de aldrig riktigt. Halvvägs in ändrar de sig och ska döda honom och stoppa upp honom som en jakttrofé (?!) och någonstans mitt i alltihop finns tydligen också en extremt långsökt plan om att göra honom till martyr. Det är – enkelt uttryckt – en inkompetent intrig. Framför allt är skurkarna så pass generiska att de passar i spoof-sammanhang men de är aldrig någonsin roliga eller intressanta.

Ännu konstigare blir det i en sidointrig som utspelar sig i Pentagon där ett celebert militärstab betraktar händelserna via satellit. Tänk er Glenn Close-staben i Air Force One (1997) fast med Rederiet-budget – ändå har filmen lyckats håva in så pass fina skådespelare som Victor Garber, Ted Levine, Felicity Huffman och (Oscarvinnaren!) Jim Broadbent. De har en hund begraven, visar det sig mot slutet, men den här onödiga sidointrigen lämnas bokstavligt talat olöst på golvet i slutet.

Visuellt är filmen lika ful och oövertygande som bara en skandinavisk blockbuster-wannabe kan vara. Allt ser liksom ut som en överproducerad reklamfilm och man ser oavbrutet saker som studiomiljöer och för stark belysning. Inte heller kan klippningen alls matcha det amerikanska stilidealet – väldigt ofta klipps det mellan otrimmade scener som får innehålla långa, döda sekunder ingen amerikansk actionfilm hade tillåtit. Filmen får ett stampigt och tråkigt tempo, allt ser fejk ut och känns hela tiden lite off, och de kända skådespelarnas framträdanden känns pliktskyldiga, som om de är gäster i Saturday Night Live.

Tanken är förstås att alla de här sakerna ska vägas upp av det lustiga i att se Sampe (ja) ränna runt i skogen med en finsk, fulsöt Rambo-unge som säger saker som ”in Finland dju haff tubee taff” medan de jagas av överspelande Jönssonligan-skurkar med maskingevär från Buttericks i ett halvdant slit och släng-äventyr. Och, visst, jag tror säkert att vissa nöjer sig med det. Själv verkar jag dock inte tillhöra den procentenheten av biopubliken.

Under filmens oskyldiga yta ligger förstås en hel del gamla reaktionära machismo-myter och stinker – filmen täcker över det med en skämtsam ton utan att någonsin dra ett enda skämt på sin egen bekostnad, fastän det ser ut som att den när som helst ska göra det. Den tar sig själv på något slags odefinierat allvar, mitt i alltihop, och blir varken speciellt rolig, smart, underhållande eller dramatisk.

Det borde inte vara svårt att förstå sig på. Big Game ska väl bara vara en rolig liten film. Efter att de första tjugo minuterna av nyhetens behag runnit av så fann jag att jag bara satt och undrade vad det stora skämtet med filmen var. Jag hittade inget alls.

FREDRIK FYHR

*

BIG GAME

Originaltitel, land: Big Game, Finland/Tyskland/Storbritannien.
Urpremiär: 5 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 8 maj 2015.
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI (ACES)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Samuel L. Jackson, Onni Tommila, Ray Stevenson, Victor Garber, Mehmet Kurtulus, Ted Levine, Jorma Tommila, Risto Salmi, Felicity Huffman, Jim Broadbent, Rauno Juvonen, Jaymes Butler, Jason Steffan, Jean-Luc Julien, Erik Markus Schuetz.
Regi: Jalmari Helander.
Manus: Jalmari Helander.
Producent: Will Clarke, Petri Jokiranta, Andy Mayson, Jens Meurer.
Foto: Mika Orasmaa.
Klippning: Iikka Hesse.
Musik: Juri Seppä, Miska Seppä.
Scenografi: Christian Eisele.
Kostym: Mo Vorwerck.
Produktionsbolag: Subzero Film Entertainment, Altitude Film Entertainment, Egoli Tossell Film, ass. VisionPlus Fund I, Ketchup Entertainment, Head Gear Films, Metrol Technology, Film House Germany, Bavaria Film Partners.
Svensk distributör: Studio S.