Calvary

Regi: John Michael McDonagh

På en avlägsen irländsk kustby får en god präst ett dödshot – om en vecka ska han dödas, av en man med en traumatisk relation till kyrkan. Istället för att få panik fortsätter prästen sitt ämbete som vanligt. 

Nästan allt som gör Calvary till en bra film har att göra med Brendan Gleeson, som har huvudrollen. Han spelar en präst i en avlägsen irländsk bygd där ingen längre tror på en högre makt, och även de som har någon halvdan spekulation till övers saknar goda ord att säga om kyrkan. En karg bitterhet ligger över traktens oromantiska invånare, och den matchar precis de karga stenarna som blötläggs av de kalla vågorna.

Redan i första scenen får vi veta att någon vill döda James, prästen i fråga. En man som våldtogs av präster i barndomen ska nu ta sin hämnd genom att döda en präst som inte gjort någon något ont. Han erkänner det i biktbåset och James kan inte göra annat än att lyssna. Han vet vem mannen är. Vi vet inte. Men den tilltänkte mördaren är snäll nog att ge det hela en vecka – på så sätt får också filmen ett narrativt ramverk (den som är intresserad av manusskriveri ser i denna film ett klassiskt stycke formalia). Det vill säga: Filmen utspelar sig under en vecka och vi får se veckodagarna komma och gå som en orientering. Filmen börjar på lördag, nästa söndag är det final.

Fiffigt nog blir Calvary en slags mordgåta utan mord. ”Mördaren” är en av de bittra människorna i den lilla bygden, och via Fader James lär vi känna dem samtidigt som vi måste undra vem av dem som är mannen i biktbåset från inledningen. Alla har skäl nog att vara bittra, men vem har mord i sinnet? Bara två i filmen vet – han själv, och James. Alla bär ett slags socialt pokerface. Ingen kommer fram och erkänner något. Tystnadsplikten är traditionell, och av samma anledning kommer ett par av dessa människor fortfarande till kyrkan på söndagarna.

I denna oglamorösa sightseeing finns fler karaktärer än man kan nämna i en text, och alla gestaltas av fina skådespelare, okända som småkända. Detta är en sådan film där den mest celebra figuren är M. Emmett Walsh, som varit med i hundratals bra filmer och vid det här laget är han en riktigt knarrig gubbe (han spelar amerikansk författare som verkar ha kommit till bygden för att spendera sina sista år i lugn och ro). Figurerna är sådana som slaktaren, den ateistiska kirurgen, den manliga horan och den jästa småpåven, den svinrika alkoholisten, den sexuellt utsvultna hemmafrun och den afrikanske bilmekanikern (Isaach de Bankole) som är någon slags hingst som alla kvinnor legat med.

Ingen av dem är roade av sina liv och alla är mer eller mindre tråkigt sällskap. Vårt ankare är James, som Gleeson gör till en fullständigt lysande och totalt realistisk figur. En människa av kött och blod, vis i sinnet och intellektuellt närvarande, retorisk men också bristfällig, impulsiv, genuint empatisk. Och de gånger han är förbryllad så gör Gleeson den där grejen som vi i Sverige är vana med att se Rolf Lassgård göra (den där blötögt sårade ”Vadå, vad fan säger du, är du inte riktigt klok?”-repliken) på ett utomordentligt mer trovärdigt och spontant sätt. Stämningen blir på något sätt mer Wallandersk i och med att James har en vuxen dotter. Fiona (Kelly Reilly), som i början av filmen försökt begå självmord.

Även om det ruvar en hel del deppigheter i botten av Calvary så rör vi oss hela tiden på den steniga ytan, där landskapet är kyligt och rått och vackert. Filmen ramar in den gamla konflikten mellan gammalt och nytt och möjligheten till förlåtelse och allt annat sådant som filmer med präster alltid brukar handla om.

Det är väl det enda problemet jag har med Calvary: Fastän den håller upp en snygg pose, och är berättad enligt konstens alla regler, så har den väl inte sådär jättemycket nytt att komma med. Att den katolska tematiken är viktig för irländska regissören John Michael McDonagh (som gjorde The Guard) är förståeligt, men han är knappast den första. Hans manus är skickligt snickrat, men man ser också att det är snickrat. Detta är ett manus där karaktärerna påpekar att de har ”klicheártade roller att spela” och de spekulerar i vad som blir ”avslöjandet i tredje akten”. Dialogerna är fläckfria och saknar minsta lilla hack eller skråma – liksom i dagens populära TV-serier är figurernas retorik övermänskligt effektiv och det finns hela tiden en polerad och tillrättalagd ton över allt vi ser. Inte minst är mycket också ganska långt ifrån trovärdigt, om vi börjar fundera över hur saker hade gått till i den verklighet filmen bedyrar, och en del mysterier lämnas olösta på ett sätt som är mer frustrerande än spännande. Det är väldigt mycket manusmekanik, men syftet är inte alltid självklart.

Tematiskt blir det inte heller en obekant film, och den slutar på en lite knepig feel bad-not. Vi förväntas lämna filmen med samtal om vad vi sett, men allt är samtidigt helt uppenbart och från början omöjligt att missförstå. McDonaghs film är (ännu) en upprörd attack mot kyrkan och den (i hans ögon) förlegade kristendomen, och filmen hyllar existentiell ångest som en mer övertygande snuttefilt än korset – även om religionen förstås också har goda aspekter som är del av vår kultur och de människor vi vill vara. Det har liksom sagts och gjorts ganska många gånger förut.

Men det är helt klart så att Calvary gör vad den gör på ett väldigt snyggt sätt – den skapar vad många andra filmer misslyckas med att skapa nämligen stämning och atmosfär, förmodligen för att McDonagh har en väldigt personlig agenda med filmen. Framför allt är filmen sevärd på grund av Brendan Gleesons fjäderlätta men fläckfria prestation. I en film av mörker är han dess stora sol och en sämre skådespelare hade inte kunnat belysa alla de små detaljerna.

FREDRIK FYHR

*

CALVARY

Originaltitel, land: Calvary, Irland/Storbritannien.
Urpremiär: 19 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 27 februari 2015 (begränsad), 4 maj 2015 (DVD).
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Brendan Gleeson, Chris O’Dowd, Kelly Reilly, Aidan Gillen, Dylan Moran, Isaach De Bankolé, M. Emmet Walsh, Marie-Josée Croze, Domhnall Gleeson, David Wilmot, Pat Shortt, Gary Lydon, Killian Scott, Orla O’Rourke, Owen Sharpe, David McSavage, Michael Og Lane, Mark O’Halloran, Declan Conlon, Anabel Sweneey.
Regi: John Michael McDonagh.
Manus: John Michael McDonagh.
Producent: Chris Clark, Flora Fernandez-Marengo, James Flynn.
Foto: Larry Smith.
Klippning: Chris Gill.
Musik: Patrick Cassidy.
Scenografi: Mark Geraghty.
Kostym: Eimer Ni Mhaoldomhnaigh.
Produktionsbolag: Reprisal Films, Octacon Films, Lipsync Production, stöd. Irish Film Board.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).