Encounters at the End of the World (2007)

Regi: Werner Herzog

Denna text publicerades ursprungligen på engelska 18/11, 2008.
Svensk översättning 30/4 2015.

Ibland vet man bara inte vart man ska börja. Man ser en särskild film och har en omedelbar lust att se den en gång till och verkligen utforska den. Utforskningen är nödvändig men också lite för frestande – när det kommer till somliga filmer kan man hålla på hur länge som helst. Man vet inte vart man ska börja av samma anledning som man inte vet vart det någonsin skulle sluta.

Världen tar slut vid Antarktis, åtminstone geografiskt – det finns inget längre söderut – och kanske på ett större sätt och vis också. Werner Herzog har åkt dit för att göra en film och ta tillfället i akt att fånga delar av dess skönhet som aldrig fångats på film förut, och också för att dela några av sina tankar om naturen och mänskligheten. I och omkring den stora forskningsstationen McMurdo cirkulerar han kring diverse människor som jobbar där. Han hänger med på deras fältstudier och intervjuar dem alla, vilket resulterar till en blandning av vackra bilder, personliga mikroberättelser, roliga sidospår, rytmiskt välgjorda informativa delar och en ofta fascinerande blick på naturens oförklarliga mysterium, inklusive människan.

Det är en stor canvas, kanske lite svår att finna de rätta orden för. De flesta tankar och idéer i filmen lär komma från åskådarens egna fantasi. Herzog – med sin paradoxalt varma och dödsallvarliga, samtidigt lakoniskt komiska berättarröst – planterar mentala frön och ställer frågorna – vissa retoriska, andra för evigt omöjliga att besvara.

Det är anmärkningsvärt hur han byggt den här filmen. Herzog rör sig som en genuin turist och inledningsvis känns hela idén överraskande spontan – nästan som om jag sitter och tittar på en hemmavideoinspelning som Herzog gjort för privat bruk. Skillnaden är förstås att det är den typ av hemmavideo Herzog skulle göra. Och det är ändå en mycket mer fantastisk film än så, för den lyfter snart bortom de första elementära stegen (där Herzog kanske mest visar att han är fluga på väggen lika mycket som fripassagerare och, på en mer human skala, ”en i gänget”) och vidare till stationen, via arkivmaterial som visar 1800-talets äventyrare, och in i en sann tänkares, smått romantiska dagdrömmar.

Formen vidgar perspektiven med små steg – Det visar sig att ett litet modernt samhälle växt fram på de gamla bebyggarnas marker, komplett med en paradoxal restaurang som har en av alla älskad glassmaskin (utom Herzog som föraktar den) och obligatoriska kurser i snöstormsöverlevnad.

Någonstans där fann jag mig helt fast i den här filmen och från dessa små steg av mänsklighet sedd i en egen spegel blommar filmen ut till en alltmer vid avgrund av frågor som människor alltid kommer att ha en hunger efter att svara, frågor vi aldrig kommer att kunna svara, frågor som mänskligheten bygger på.

Mänskligheten, å ena sidan. Människorna å andra. Herzog möter många som bor på stationen och lär känna dem, och han är lika fascinerad av glaciärforskarna som han är av äventyrarkvinnan som får plats i sin egen resväska (det är ett partytrick som hon säger brukar göra succé). Hon har många anekdoter, som den gången hon liftade från USA till Afrika i ett avloppsrör.

En annan man påstår att han en gång överlevde att bli dödad av Maya-indianer.

Andra har mindre extraordinära berättelser att komma med. En av de biologdykarna är ledsen över att just dagen Herzog filmar så har han bestämt sig för att detta blir hans sista dykardag. Han kan inte längre bidra på plats och hans jobb, som han ser det, är över.

En annan man visar oss hur två av hans fingrar är lika långa, vilket skulle betyda att han har Aztek-blod i ådrorna. Eller, det är så det sägs i alla fall.

Herzog, sin vana trogen, dras till alla ytterligheter. Samtidigt skapar han en anspråkslös och totalt påtaglig realism, som om vi själva är där och andas in luften på en vanlig dag i Antarktis. Allmängiltigheten i att vara människa blir väldigt påtaglig på denna plats – varje främling har ett bekant ansikte. Till skillnad från Grizzly Man (2005), Herzogs tidigare naturdokumentär, så befinner vi oss lika mycket i hisnande natur som vi befinner oss i verkliga världen (i Grizzly Man såg vi en bisarr one-man-show i Alaska). Här får vi ett verkligt svar på den kärlek till naturen som Timothy Treadwell, den förra filmens olycksalige huvudperson, alltid bedyrade.

Den stavas vetenskap, filosofi, existentialism – att bara vara, i det genomträngande solskenet över isen. Herzog verkar dyrka naturen, oavsett om det är himlen av is under ytan eller aktiva, dundrande vulkaner, eller bara en fenomenal pingvinscen som kan få hjärtat att gå sönder (inte ens Herzog kunde motstå en av de där sentimentala scenerna som regisseras av naturen självt, trots hans tidiga påstående att detta inte är någon ”pingvinfilm”). Det må vara pingviner, men det är hemsökande vackert hursomhelst.

Genom hela filmen vidgar Herzog sin syn på naturen och människans roll i den – vi verkar nå slutet, och ämnet vi väntat på: Klimathotet.

Men det vore förstås under Herzogs värdighet att göra en propagandafilm. Istället verkar han tyst acceptera att hela mänskligheten inom relativt kort tid kan möta sin undergång – det är lika naturligt som de galna pingviner som, av någon slumpmässig händelse, lämnar sin flock för att aldrig mer återvända – och istället frågar han sig vad framtida, utomjordiska livsformer kommer att tänka om de landar för att utforska våra rester om tusentals år.

Utforskandet går vidare. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att världens undergång inte är världens undergång. Moder Jord klarar sig. Hon har all Universums tid. Människan däremot, ja vi kanske är på väg ut. Jag måste någonstans känna – när jag ser de vida och kolossala arktiska bilderna och den spridande cancerfläcken av urbanisering – att den här planeten förtjänar en time-out efter allt vi gjort mot den. Den behöver lite lugn och ro.

Om utomjordingarna faktiskt landar, och de faktiskt studerar våra små gömmor, och kanske blir förvirrade av att finna att vi lämnat efter oss en stor fisk djupt nere i en tunnel i Antarktis. Då föreslår jag att de ser Encounters of the End of the World.

FREDRIK FYHR
18/11, 2008

 

*

ENCOUNTERS AT THE END OF THE WORLD

Originaltitel, land: Encounters at the End of the World, USA.
Urpremiär: 1 september 2007 (Telluride Film Festival, USA).
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: Video (HDTV)/35 mm/1.85:1.
Regi: Werner Herzog.
Manus: Werner Herzog.
Producent: Henry Kaiser.
Foto: Peter Zeitlinger.
Klippning: Joe Bini.
Musik: Henry Kaiser, David Lindley.
Produktionsbolag: Discovery Films, Creative Differences Productions, ass. Discovery Channel.