Testament of Youth

Regi: James Kent

Första världskriget, sett ur ögonen på Vera Brittain (Alicia Vikander), författaren och pacifisten som då var ung Oxford-student och frivillig sköterska – en berättelse om hur världen, och hennes hjärta, krossades.

Detta är en film som bygger på små, små detaljer och nyanser; av viskningar, avlägset muller, extremt vackra platser och extremt vidriga. Stora, vida vidder och människor på nära håll, i otroligt närgångna och svettiga perspektiv. Mer än en historisk skildring, och mer än en biografi, är det en mänsklig film, nästan biologisk, om emotionella resor. Mer än en film om krig är det en film om krigslandskap i hjärtat.

Tekniskt är den mästerlig. Den börjar på en subtil, enkel och mycket tunn ton och den håller stämningen intakt från början till slut – däremellan växer den sig till en själslig symfoni. Det är en otroligt vacker film om människor som slits bort från vår planet innan de blivit gamla, just när de är som lyckligast; om de som lämnas kvar, sörjande. Om kvinnornas blick, synen de har på världen från sin position vid sidan om, samt deras kamp för samhälleligt inflytande. Överhuvudtaget är det en film om alla som arbetar för en bättre värld i motvind – en bättre hållning till existensen. Ja, vi ska ha utmana fördomar och förändra traditionerna. Vi ska ha jämlikhet mellan könen. Vi ska även sträva mot en planetarisk värld, och fred mellan människor. Vi måste hela tiden bli bättre. Det är vår uppgift.

Vera Brittain, vars memoarer denna film bygger på, skulle komma på de här sakerna i sinom tid. Grunden för insikterna kom under första världskriget, då hon var ett privilegierat barn av suffragetterna och en av de första kvinnorna att studera på Oxford. Som många unga kvinnor med begåvning, intelligens, självständigt tänkande och en prestigelös självbild umgås hon med pojkar. Hon har sin bror Edward (Taron Egerton), den förälskade vännen Victor (Colin Morgan) och så Roland (Kit Harrington), som Vera motvilligt finner kärleken i.

Filmen tar tid på sig att visa oss dem. De är alla så förkrossande unga. De rör sig i en fasansfullt vacker engelsk landsbygd som redan inledningsvis tycks nostalgisk; de badar i sjöar bland näckrosor och väldiga trädkronor. Attraktionen mellan Vera och Roland skildras i små punktklipp, närbilder på halsar och nyckelben; det distinkta knarret när någon går mellan rummen på övervåningen i den vackra villan där de bor, och ett kuvert som innehåller en handskriven dikt glider ljudlöst in under dörren till hennes rum.

I marginalerna smyger sig kriget fram – det finns i tomrum vi fyller med historiens facit i hand. I en scen, fantastisk på grund av sättet inget tycks hända i den, ser Veras far (Dominic West) tidningsrubriken om kaos i Österrike. Han slår följe med sin fru (Emily Watson) och de betraktar en glad parad med sina barn. Fadern är i det här läget den enda som känner den tunga manteln av sorg deras värld kommer svepas i. Han ser helt oberörd ut. Skräcken är så stor att han inte ens orkar möta den än. Det är en av filmens många lysande, subtila skildringar av mänskligt chocktillstånd.

Vi kan många av klyschorna. Första världskrigets mytologi är en filmhistorisk romans nästan lika gammal som kärleken till tåg – den går tillbaka till stumfilmseran och krigsutbrottet 1914 matchar långfilmens födelse nästan exakt. De unga männen är glada för att få gå ut i krig. Alla tror det ska vara över fort. Ingen anar slakten på en förlorad generation. Bara fadern vet vad krig innebär och han gråter, till sist, på stationen. Han låter sin son gå. Vera, inte heller hon klar över krigets verklighet, övertalar honom. ”Låt honom vara en man.”

Den djärva och faktiskt inte helt okontroversiella moralen som vilar inuti filmen är centralt pacifistisk. Våra inprogrammerade föreställningar – om manligt och kvinnligt, om heder och ära, om våld som ett verktyg, om makt och konkurrens – är vad som leder hela mänskligheten ner i fördärvet igen och igen.

Vera lämnar Oxford – de romantiska skalderna tycks ovidkommande och omöjliga att koncentrera sig på, med ett världskrig över huvudet; hon måste göra något. Hon blir en av de hundratusentals sköterskor som tar hand om de sargade kropparna från slagfältet. Också de känner vi igen, främst från andra världskriget-filmer, som änglalika korsningar mellan mödrar och dating-pinglor.

”Vi är inga änglar” förklarar den barska katolska systern som instruerar Vera (alldeles innan hon inspekterar hennes fläckfria händer med ett fnys). ”Vi är arbetare, och vi sliter.”

Det blir ett alltmer avtrubbande arbete, trots larmet och stressen. Vera måste behålla mänskligheten, inte bli ett maskinellt monster. Hon måste förhindra att bli galen när hon räddar livet på de tyska soldater som de människor hon älskar riskerar livet för att döda. ”Det får en att tänka” skriver hon i ett brev, ”det gör det verkligen”.

Det hårda arbetet ska lägga sig på hennes psyke, och senare resultera i posttraumatisk stress (då kallade man det för en hysterisk reaktion). Samtidigt ockuperas hennes tankar och hon slipper tänka på hennes vänner – den oskuldens tid de hade, som aldrig ska komma tillbaka. Vännerna, som kanske inte heller ska komma tillbaka.

Sorgen är hård när den kommer, nästan omänskligt hård. Filmen bygger upp en sådan otroligt övertygande spindelväv av emotionella suggestioner, en så fantastisk rytm, att den hoppar två steg bakåt precis när vi inte tror den ska göra det – så stinger den till, rakt i hjärtat, precis när vi inte ser det komma. Världen rämnar i Veras darrande blick; det är förkrossande.

Alicia Vikander bär huvudrollen med ett engagemang som är vulkaniskt. Hon tycks vara som bäst när hon får förlora sig själv i kvinnor som går igenom emotionella resor som är så omvälvande psykiskt att de påverkar henne fysiskt. Hennes Vera Brittain för osökt tankarna till den lysande, underskattade svenska filmen Hotell, där hon spelade en jämförbar roll – hon kan förmedla ett väldigt landskap av tankar och känslor bakom en spänd blick, en värld som ständigt tycks vilja explodera ut ur henne; hennes kroppsspråk dikterar hur nära gränsen hon är och hon är lika utsatt som stolt; en oerhört igenkännbar position, som omedelbart genererar empati.

Hon är uppbackad av en stabil mängd kvalitetsskådespelare – men kanske mest av allt har de turen att vara fångna inuti ett extremt skickligt hantverk. Terrence Malick, det sublimas mästare, hade inte kunnat göra ett bättre jobb än fotografen Rob Hardy, klipparen Lucia Zucchetti och regissören James Kent, men som om inte det var nog så är ljuddesignen (det märks extra tydligt på bio) otroligt skicklig och närvarande i bilderna. Det här är en film som verkar ha lungor att andas med, ögonlock att blinka med och pupiller som hastigt förändrar storlek. Vi förstår karaktärernas rädslor, drömmar och förhoppningar via små punktklipp av drömska ”var det där på riktigt?”-ögonblick, och att se filmen från början till slut påminner om att läsa en fantastisk diktsamling.

Filmen är vida mer sinnrik än det småtråkiga BBC-upplägget kanske föreslår. Faktum är att det kan vara en misslyckad filmatisering av Vera Brittains bok – som jag aldrig läst och inte vet något om; jag gick in för den här filmen helt i blindo och blev tagen av hur vackert allmängiltig den var, hur den lilla personliga berättelsen om Vera och hennes vänner – före, under och efter kriget – växte till en symbolik för hela mänskligheten. Huruvida den gör verklighetens Vera Brittain rättvisa har jag ingen aning om. Förmodligen är den lite comme ci comme ca i det avseendet, eftersom det enda problem jag egentligen hade i filmen var slutets lite för pompösa pläderingar och en sådan där ”detta hände sedan”-text om vilken fantastisk människa Brittain är. Inte så att jag tvivlar på att hon var det, men de här lite trubbiga inslagen går inte ihop med filmen i övrigt, som andas en helt annan subtil och graciös stil som liksom inte behöver förklara sig.

Konventionella förväntningar dikterar också att The Testament of Youth behöver vara en feministiskt värdefull film. Men det är ingen ”enfrågefilm”, så den är inte heller explicit feministisk. Däremot är det i all sin ödmjukhet ett stycke oerhört välbehövlig kvinnohistoria. Vi stannar med Brittain filmen igenom och det är med hennes blick vi ser, och tolkar, det som sker. Samtidigt håller filmen ett visst avstånd från henne, och tillåter oss ambiguitet och nyfikenhet. Vi kan se en människas känsloliv i kroppsspråket. Vi kan höra hennes tankar i ord och antydningar. Men en människas själ förblir hennes egna mysterium.

Främst av allt är det en romantisk film om människor som faller offer i ett oromantiskt krig. Där andra filmer skildrar krig genom idealiska drömmar, skildrar denna film krig med en djuprotad mänsklighet. Det är en skildring av hur vi slaktar varandra medan Jorden andas skönhet överallt runtomkring oss. I mitten står en kvinna som Vera Brittain, med krossat hjärta och virvlande hjärna. Ändå finner hon tid att se skönheten i vårens första syrener.

FREDRIK FYHR

*

TESTAMENT OF YOUTH

Originaltitel, land: Testament of Youth, Storbritannien.
Urpremiär: 14 oktober 2014 (London Film Festival).
Svensk premiär: 17 april 2015.
Speltid: 129 min. (2.09).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: F65-F55 RAW/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alicia Vikander, Kit Harrington, Taron Egerton, Colin Morgan, Emily Watson, Dominic West, Miranda Richardson, Laura Elsworthy, Mary Roscoe, Charlotte Hope, Jenn Murray, Alexandra Roach, Henry Garrett.
Regi: James Kent.
Manus: Vera Brittain efter självbiografin av Vera Brittain.
Producent: Rosie Alison, David Heyman.
Foto: Rob Hardy.
Klippning: Lucia Zucchetti.
Musik: Max Richter.
Scenografi: Jon Henson.
Kostym: Consolata Boyle.
Produktionsbolag: BBC Films, Heyday Films.
Svensk distributör: Nordisk Film.