För en programförklaring, läs förra veckans outlet-onsdag.
A Good Man
Det är oförskämt enkelt att recensera en film med Steven Seagal i dessa dagar. Mest handlar det om att komma på roliga skämt att – helt rättvist – dra på filmens bekostnad. Det är mycket svårare att faktiskt se filmen från början till slut och orka kommentera det som är lite bra.
Ibland är det omöjligt. Vissa av Den Ärade Fiskmåsens filmer (alla tycks gjorda direkt för video nuförtiden) har bokstavligt talat inte en procent kvalitet. Nästan alltid rör det sig om hafsigt gjorda filmer, ofta med ofrivilligt komiska effekter som kommer från taktlös klippning och en Seagal helt oförmögen att uttrycka en enda känsla annat än bakfull trötthet och förvirring. I varenda dialogscen påminner han om Arnold Schwarzenegger när han är drogad och fast i en stol i den där scenen i True Lies (för den som minns). Och naturligtvis kan den mullige ”hjälten” inte visa några kampsportsfärdigheter längre utan nöjer sig med att halvjogga fram till sina fiender och vifta lite med armarna.
Killen försöker helt klart bara kränga skräp nuförtiden. I A Good Man försöker han nå ut till den ryska marknaden, samt rida lite på populariteten som American Sniper genererat i USA. Stefan är nämligen en gammal sniper som dödar onda islamister i början av A Good Man, men efter att ett uppdrag går fel sysslar han istället med att deppa på ett hotellrum. Ryska maffian dyker upp och gör livet surt för en Oskyldig Kvinna, hennes Oskyldiga Lilla Dotter samt en Schysst Kille som byter sida. Så Seagal får ut och döda allihop (utom dem tre). Skurken är en del av ryska maffian men han är också en asiatisk islamist. En 3-in-1 bad guy.
De flesta av Seagals direkt-på-DVD-tendenser går igen i A Good Man – Seagal ska vara en skoningslös bad-ass men är bara en köttbulle. Den helt oengagerande handlingen tar upp alldeles för mycket plats och ”spännande” sekvenser dras det ut på för att filmen ska ha en speltid. Skurkarnas motivation är helt generiska. Allt ser sådär video-fult ut.
Men ska vi räkna grader i helvetet så vet jag att jag sett Seagal i ännu värre saker. Filmen har en oväntad mängd biroller – som den Schyssta Killen, som är hyggligt sympatisk, och en kriminalarduo som jämt ligger steget efter alla och får spana in lik medan de skojar om att de ”googlar” sin info (det är sådan där ”modern” humor) – och skådespelarna är mestadels okej nog för att filmen inte ska bli ofrivilligt komisk – men är det verkligen en bra sak?
Istället blir ju A Good Man väldigt långtråkig – och ser vi på en film som redan är usel behöver vi ju inte ha extra tråkigt.
Frankie & Alice
Den här filmen hade en begränsad premiär i USA för fem hela långa år sedan och har sedan 2010 legat i outgivna händer – 2014 fick den en ny amerikansk biopremiär och en stream- och videorunda.
Sånt brukar ju inte båda gott, men på det stora hela är Frankie & Alice knappast någon usel film. Den är inte speciellt minnesvärd, men det är möjligt att den en gång i tiden var ett ambitiöst projekt.
Filmen är byggd på en verklig händelse men skildrar ändå ett ganska klassiskt exempel på ”film-schizofreni” – det vill säga, människor med ”olika personligheter” (i verkligheten är ju schizofreni något annat, och en bredare term). Hale Berry är dock inte dålig som karismatiska 1970-talsstrippan Frankie som får blackouts där hon förvandlas till en snobbig tant som hatar svarta och judar. Att se Halle Berry spotta ur sig rasistiska förolämpningar är onekligen lite effektfullt, på sitt sätt, och det leder till en och annan spännande scen när hon ”byter personlighet” i precis fel tillfälle.
Frankie, som hon heter, låter sig på egen hand bli inlagd på en mentalavdelning där det blir upp till läkaren Stellan Skarsgård att undersöka hennes olika personligheter (hon visar sig ha fler än en) samtidigt som han försöker komma över förhållandet med frun som nyligen lämnat honom.
Eller, det mest antyds; något som gör att jag misstänker att Frankie & Alice en gång i tiden var en längre film där de olika spåren fick mer utrymme. Det finns hela sidointriger som försvinner märkligt fort utan upplösning och helheten blir aldrig tillfredsställande. Vår vän Stellan är visserligen på sitt sedvanligt mysiga humör, och det är lätt att gilla både hans karaktär och Berrys, men de får helt enkelt inte speciellt mycket att göra och ingenting som händer skiljer sig speciellt mycket från saker vi sett tidigare. Därutöver är Frankies barndomstrauma inte speciellt svårt att få grepp om ganska tidigt – och det får ingen större betydelse.
Frågan är om Frankie & Alice hade varit bra även i en bättre version (som det är nu försvinner den ur medvetandet omedelbart efter att den tar slut). Vi kanske aldrig får veta.
The Pyramid
Om det finns något jag ogillar mer än en dålig Found Footage-film så är det en dålig Found-Footage-film som inte ens är en riktig Found-Footage-film. I The Pyramid filmar karaktärer sig själva som i en Found-Footage-film, men då och då klipper vi till vanliga, icke-diegetiska filmkameror ändå. Vad är poängen med det? Ett klipp är filmat från rymden. Vem fotade och ”hittade” det materialet, E.T?
Upplägget är det vanliga. Karaktärer som filmar allt går in på en mörk plats – i det här fallet egyptiska pyramider – och hittar inte ut (fastän de filmat allt så kommer de aldrig på tanken att titta på vad de själva spelat in) och som om inte det var nog så blir de snart jagade av mordiska kattmonster.
Jag hade vissa förhoppningar på att The Pyramid skulle vara en ofrivilligt komisk film. Den är trots allt en titel tung nog att bli distribuerad av ett företag som Fox, och de första scenerna har en del fantastiskt misslyckat skådespeleri (bland annat en usel skådespelare som ska vara gängets ”roliga britt”) och ett par ”avslöjande” ögonblick med karaktärerna som ska visa dynamiken i deras personligheter – men som verkligen bara påminner om Spinal Tap.
Men, ack. Så fort de hamnar i pyramiden så består filmen av tre saker:
- Återigen folk som springer omkring och tar upp tid (så att filmen ska ha en speltid som överensstämmer med det av en teknisk långfilm) tills dess att de oundvikligen dör.
- Karaktärer som mitt i kaoset stannar upp i uselt inklämda pauser för att ha en snabb lektion om någon egyptisk myt (!), vilket naturligtvis bara är till för att ge oss en helt ospännande bakgrund till filmens monster.
- Repliker som ”We have to get out”, ”This can’t be happening” och ”We gotta move, right now!”
Det är så tråkigt att det äter bitar av ens själ och lämnar en fullkomligt deprimerad.
The Signal 
Och så har vi science fiction-filmen The Signal som… inte alls är så tokig!
Nej, plötsligt händer det. Mitt i skvalet hittar man något som gör en positivt överraskad. The Signal är inte något mästerverk – det är en lågbudgetfilm som nog anstränger sig lite för mycket, men den gör samtidigt mycket rätt. Om ni någon gång köpt en sådan där 52-i-1-DVD-box, eller sett någon grynig och långsam gammal Drive In-sci fi från 70-talet så påminner The Signal lite grann om en modern variant av en sådan.
I huvudrollen syns Brenton Thwaites, som var med redan förra veckan i Son of a Gun mot Ewan McGregor. Han spelar någon slags hacker som med sin flickvän och hacker-kompis åker genom dammiga Nevada-trakter för att svara på en ”signal” de fått över Internet från någon slags mystisk mastermind. Nic, som Thwaites rollfigur heter, har någon slags nervskada som gör att han går med kryckor och i framtiden kommer behöva rullstol. Hans flickvän (Olivia Cooke) är ändå där för honom och hans kompis (Beau Knapp) verkar schysst nog.
Vad som händer i filmen när de når fram till ”signalen” är det klokt att inte säga för mycket om, men det är skumt. Efter en blackout vaknar Nic på en karantän-liknande sjukhusavdelning där designen är väldigt retro och där alla går omkring i pandemi-skyddande outfits. En mystisk läkare spelad av (vem annars än) Laurence Fishburne försöker ta reda på… ja, vad försöker han ta reda på? Han ställer kryptiska frågor á la Morpheus i Matrix, men Nic är smart nog (ungefär som om han redan sett Matrix) och vet att det är något som är jäkligt fel och att sanningen uppenbarligen är dold för honom.
Gradvis tycks mysteriet få ledtrådar – hans flickvän ligger i koma och kompisen verkar prata till honom från en ventilationstrumma – men sanningen är verkligen märkligare än fiktionen (eller är det tvärtom?) och i slutet har storyn fått gigantiska proportioner.
Lite för gigantiska, kanhända. Ändå är färden fin för ett gammalt sci fi-fan som uppskattar lite slow food. Mysteriet är inte förutsägbart, manuset förutsätter de frågor en intelligent publik har och stilistiskt balanserar den realism och allvar med fåniga, överdrivna effekter och en del riktigt uråldlig sci fi-mytologi. På samma gång är det en mänsklig film där de tre vännerna i huvudrollen är förvånansvärt trovärdiga – de är lojala mot varandra som unga vänner är i verkligheten – och överhuvudtaget finns mycket kärlek i själva produktionen.
Det är en ”slow burner” – det vill säga, den tar tid på sig och du måste spendera lite tid med den. Och även om den vill så når den inte de fantastiska höjder som den önskar. Det är överhuvudtaget inte i närheten av ett mästerverk. Men det är ändå en smart, onördig och helt enkelt iögonfallande liten indie-film att beundra för enskilda saker, och sin personlighet överlag, annat än för kvalitéer som mer erfarna filmare hittar med högre budget. För renodlade sci fi-fans kan det i synnerhet vara värt en titt.
Veckans stämningsbild:
En fångst!
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Outlet-Onsdag#2: A Good Man, Frankie & Alice, The Pyramid, The Signal”