Marias väg

Regi: Dietrich Brüggemann

Tonårig flicka ”uppfostrad” genom katolsk fanatism vill ta livet av sig för att ge Gud sitt största offer.

Religiös fundamentalism är tråkigt och skadligt för hälsan. Letar du efter en film som bekräftar det här – och absolut ingenting annat – så kommer du säkert finna behållning i Marias väg (vars tyska originaltitel Kreuzweg jag antar betyder ”Korsets väg”). Den är regisserad av Dietrich Brüggemann, som verkar vara en sådan där regissör som använder sig av ingenting för att skapa ingenting och mirakulöst nog få folk att tro att någonting är där ändå.

Det är inte speciellt svårt för en sådan som Brüggemann. Han har bara behövt klicka på REC fjorton gånger – för Marias väg består bara av fjorton ibland komiskt långa och långsamma scener, oftast filmade med helt statisk kamera; vem vet vad han gjorde medan skådespelarna stod framför kameran? Gick och fikade? På vilket sätt kan man egentligen säga att de här filmen är ”regisserad” av någon alls?

Han har skrivit ett manus dock, det stämmer. Det är något så radikalt och aldrig tidigare ifrågasatt som berättelsen om Jesus – säkerligen den minst ihjälberättade berättelsen av alla berättelser i västvärldens historia – som han har parerat i fjorton scener, alltså, som handlar om tonåriga Maria som är undernärd, mobbad av sina klasskamrater och fostrad i en katolsk sekt. Hon nämner i scen ett att hon vill ta livet av sig för att ge sitt största offer till fader vår (hon har blivit lärd av sin präst att bli en ”Guds krigare”). Scenerna följer varandra medan vi väntar på att hon ska genomföra sin galna plan – eftersom korsfästelsen är den formella modellen så är allt uppenbart från början. Egentligen vill hon såklart bara att hennes mamma ska tycka om henne – tyvärr är mamman någon slags psykopat. Hur det kommer sig? Jag vet inte, det har väl något att göra med att kristna sekter är läskiga grejer. Mest pratar de om helt vardagliga saker, i flera minuter förstås, när mamman inte skäller på henne för att hon har orena tankar.

Djupare än så kan man inte komma med ett sådant här format. I fjorton statiskt filmade scener får vi se skandalöst gamla klyschor fylla ut tomrummet som är där istället för en film – Maria är lite förtjust i killen från den protestantiska skolan som inte förstår varför hon inte vill lära känna honom; hon blir mobbad på gympan (vart annars) av lärare som (såklart) inte har tid över att hjälpa henne. Inte förrän slutet anar man att Brüggemann själv börjar kommunicera med sin egen intrig, då i form av en läkare (som jag antar representerar vetenskap, det vill säga generell godhet och upplysning) som påpekar för Marias tröga mamma att hennes dotter mår dåligt.

Allt det här är förstås uppenbart att se för vem som helst som går in för att se Marias väg. Det är inte som att Brüggemann försökt sig på att smuggla in ett anti-religiöst budskap i en film som i övrigt lanserats som en film för en bred publik – vilket ju skulle kräva lite engagemang och risk. Nej, Marias väg är tom, självförverkligad profetia för en arthouse-publik som redan på förhand vet hur den ska känna för precis allt som händer.

Det finns något smått vämjeligt över tomheten i de kulturella kalorierna – i synnerhet eftersom Marias väg inte är bättre eller mer effektfull än en cynisk B-skräckfilm; Maria har ingen personlighet, hon är bara en kristen tjej, tydligen väldigt effektivt hjärntvättad, och vi får aldrig någon övertygande förklaring till varför hon vill ge Gud sitt stora offer – vilket, förvirrande nog, samtidigt ska vara en parallell till Jesus, som ju redan gjort detta offer innan henne (teologiska grundbultar jag antar bekvämt kom bort i hjärntvätten). Egentligen är detta ett ganska otroligt scenario, med tanke på att pressen från en sekulariserad värld borde väga tyngre för en tonåring än föräldrar, vilka tonåringar tenderar att bära naturliga upprorskänslor för.

Men nu ska det liksom se ut på ett visst sätt, så verkligheten får inte komma in och störa. Genom stora formmässiga luckor låter Brüggemanns den åskådarfientliga filmen bli sitt eget självändamål och den börjar, pågår och slutar som om den förtjänar att stå oemotsagd. Intrigen utgör inte mycket mer än ett sadistiskt skämt där slutminuternas gråtande mamma liknar en punchline värd Roy Andersson, fast helt utan hans humana ådra och enbart, antar jag, för att göda Brüggemanns regissörsego.

Marias väg är alltså bara ett till stycke arthouse-exploitation. Trogna läsare vet att vi varit här förut. Man kan se den här filmen ihop med filmer som Smärtgränsen och Paradis: Tro och säkert känna att känslan av att leta poänger i dem är ungefär som att spela plockepinn – monotont, pillrigt och verkligen inte värt besväret.

Skådespelarna är bra på att framstå som riktiga människor, vilket är det enda vi har att hoppas på eftersom de inte får personlighetsdrag, psykologi eller sammanhang. Fotot kan man säga är bra, med tanke på att det fångar det som ställts upp framför kameran. Brüggemann sitter dock fast hundra år bakåt i tiden och gör film som man gjorde på 1910-talet – ofta bättre än Brüggemann, kan tilläggas.

Men om nu vissa verkligen är djupt fascinerade av det här bildspråket så får de väl vara det. Jag har svårt att skaka bort känslan av att dessa filmer görs av regissörer som är mer intresserade av prestige än konst – en måhända orättvis känsla som hade varit mindre påtaglig om inte alla dessa filmer hade så innehållslösa och uppenbara motiv. De två tusen år gamla dörrarna som Marias väg slår in är så vidöppna att filmen bara består av ett enda gigantiskt cinematiskt korsdrag.

Är inte berättelsen tragisk, då? Jo, naturligtvis. Liksom de flesta någorlunda kompetenta filmer vet denna hur den ska manipulera oss till att må dåligt: Den utnyttjar barn för att sätta dit oss. Men jag kan inte hitta ett enda försvar att ge den. Det är en självgod och ointelligent film, byggd på klichéer och skenkonstnärliga poser, och den förtjänar våra känslor lika lite som reklamfilmer för Werther’s Original.

FREDRIK FYHR

 

*

MARIAS VÄG

Originaltitel, land: Kreuzweg, Tyskland.
Urpremiär: 9 februari 2014 (Berlinale).
Svensk premiär: 5 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 14 november 2014.
Speltid: 110 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ?/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Lea van Acken, Franziska Weisz, George Wesch, Michael Kamp, Lucie Aron, Anna Brüggemann, Florian Stetter, Sven Taddicken, Ramin Yazdani, Hanns Zischler.
Regi: Dietrich Brüggemann.
Manus: Anna Brüggemann, Dietrich Brüggemann.
Producent: Leif Alexis, Fabian Maubach.
Foto: Alexander Sass.
Klippning: Vincent Assmann.
Produktionsbolag: ARTE, ZDF, UFA Fiction.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.