Jag skriver detta från mitt föräldrahem – jag är här över påsken och har dragit på mig en smärre förkylning, så jag ligger lågt, går genom gamla lådor, skrotar runt bland gamla Turtles-leksaker och tänker på April O’Neill.
Att komma hem ska nämligen inte vara som en schlager. Att komma hem ska vara som att komma till Aprils gård.
Som de flesta i min ålder vet så var ju April O’Neill reporter-damsellen i konstant distress som behövde räddas ur den onde Shredders klor från Teenage Mutant Ninja (här i Europa ”Hero”) Turtles, i avsnitt efter avsnitt av serien som slog ner som en bomb på alla dagisgårdar.
Den första ”otecknade” Turtles-filmen kom 1990 och är förmodligen också ihågkommen av många. Jag minns själv den ständigt återhyrda hyr-VHS:en med världens bästa tagline (VI ÄR GRÖNA – VI ÄR GRYMMA – SE UPP NÄR DET BÖRJAR SKYMMA). Det var dock en film vars tillgång inte matchade efterfrågan och ett tag var den så ofta uthyrd att bootleg-kopior började cirkulera i mina gamla kvarter. Jag måste ha sett den filmen trettio gånger – den sitter fast i bakhuvudet fortfarande, fastän jag säkert inte sett den på år och dagar; och varje gång jag reser tillbaka till min gamla hemstad flimrar också minnet av Aprils gård förbi vid något tillfälle. Så stark är vår känsla av dåtid och ursprung att den kan skina igenom också i en så förhållandevis själlös och kitschig produkt som Teenage Mutant Ninja Turtles, som filmens fulla titel förstås är.
Okej, så här är det: Turtlarna har precis haft en spännande batalj med Shredders fotklan – den ärade rått-gurun Splinter är kidnappad, den svårmodige Raphael ligger i koma, Aprils lägenhet har brunnit ner och undan dessa motgångar flyr hjältarna – tillsammans med galanta schmucken Casey Jones (Elias Koteas) – ut på landet, till en gammal gård där April tydligen växt upp. Rent dramaturgiskt är det ett typiskt skifte från första akten till andra akten i en klassisk treaktsstruktur. Nu kommer andra delen av tre, moll-perioden, en upptakt till finalen då hjältarna slickar sina sår och vi får veta mer om deras karaktärsdrag, deras bakgrund och motivation. Och det sker på Aprils gård, där vi med karaktärerna får en chans att vila ut och ”chilla”.
För övrigt en fin etableringsbild med hjältarnas skåpvagn till vänster och en rastlöst vankandes Donatello längst till höger.
Med facit i hand är inte Teenage Mutant Ninja Turtles något mästerverk, men den har en ganska spännande upptakt. Det finns en exakt punkt där filmen slutar vara bra och börjar vara dålig – det sker här, alldeles i mitten av filmen, på Aprils gård. Det är en sekvens jag redan i barndomen tyckte var mysig men lite förvirrande – den tycks föreslå saker som därefter inte bekräftas och istället för att vara en mustig karaktärsfördjupning är sekvensen hackig och ryckig. April och Casey gnabbas, Raphael vaknar upp ur sitt koma; April och Casey är plötsligt kära i varandra. Turtlarna börjar träna inför sin final mot Shredder och får ett väldigt mysko telepatiskt samtal från Splinter ifrån en blå eld i en obegriplig övernaturlig sekvens som är ogenerat snodd från Star Wars.
Det som tydligt lämnas bort är själva gården, och Aprils relation till den, och det är därför sekvensen blir så märklig. Vi lär oss aldrig vilka som en gång ägde gården, varför den står öde, hur länge April växte upp där eller med vilka; var det hennes föräldrar, eller några andra? Det finns en tydlig känsla av något förflutet som filmen antyder utan att gå vidare in på det. Judith Hoag, som spelade April, var missnöjd över denna del av filmen och påstod att de spelade in fler scener och att sekvensen ursprungligen var mycket längre.
Att filmer kortas ner tillhör förstås vanligheterna, men det finns en slaktarkänsla över klippningen i den här sekvensen. Man kan verkligen tänka sig att producenter klampat in och ansett att en film riktad till barn, om ninjakickande sköldpaddor, inte kan ha långa karaktärsfördjupningar eller vuxna sidospår. Fram till denna punkt är Teenage Mutant Ninja Turtles en ganska tajt och underhållande film, rytmiskt säker och tydligt berättad – den överlever inte riktigt hacket som kommer i Aprils gård, och resten av filmen är också en alltför hastig och generisk final utan oomph. Hade filmen behållit samma taktkänsla som den har i första tredjedelen, och förlitat sig på karaktärerna från och med mitten, hade den varit inte bara en nostalgitripp utan en legitimt bra film.
Man får anta att producenterna klippte bort en massa detaljer angående April och hennes bakgrund. Kanske de helt enkelt sa ”April kommer hem. Man fattar.”
Och man fattar ju faktiskt. Det är det fina, och lite mystiska, med den här sekvensen. Det finns ett stort gapande hål av ovisshet i den, som på något knasigt sätt fångar melankolin i känslan av tidens flyktiga gång. Nästan alla människor kan ju relatera till känslan av att återvända till sitt ursprung, en lite mystisk plats där tiden som passerat gjort den stilla och på något sätt uråldrig; en meditativ plats där tankar skenar iväg inuti en tidlös bubbla. Jag kan förstå om Judith Hoag var besviken över att scenen inte var längre, för man kan se på hennes spel att hon ger karaktären så pass mycket liv och äkta känsla som en skådespelare kan förväntas göra.
Men vänta, som man säger, det finns mer!
En annan magisk detalj med den här sekvensen kommer när April tecknar sina sköldpaddsvänner, varpå bilderna ”kommer till liv” och mynnar ut i nästa scen.
Jag älskar det omöjliga i dessa övergångar: April kan ju inte rita av det hon inte kan se. Istället placeras hon i en gudalik position – på filmvetenskapligt språk kan man säga att hon får icke-diegetiska krafter – och hon ritar nästa scen i filmen hon själv är med i, varpå bilden kommer till liv och utspelas framför våra ögon.
Och Turtles var förstås ursprungligen en tecknad serie, så dessa små ögonblick har en oväntad och lite graciös elegans, samtidigt som de också hyllar filmens ursprungskälla och är en meta-kommentar: Detta är bokstavligt talat en serie som blivit ”förverkligad”.
Allt detta föreslår att sekvensen kring Aprils gård en gång i tiden var mycket längre och mer intressant. I filmen, som den ser ut nu, är det istället en trasig och ofärdig sekvens, en slags skiss, som ändå andas av ett helt annat slags liv som tar sig fram genom mellanrummen. Det är filmens tekniskt sett mest misslyckade, men oavsiktligt lyckade, stund; på samma gång filmens höjdpunkt som akilleshäl. En gräns till något mer intressant, som blockeras och förnekas, men känslan går ändå att förnimma i någon mysko, undermedveten ström.
Vi vet alla helt enkelt hur det är att minnas. Känslan är så stark, och så konstnärligt lättantändlig, att det är som om hela den här mycket kommersiella filmen i några minuter fattar eld och förvandlas till något helt annat. Kisar man med ögonen kan man nästan se filmen under filmen, filmen som aldrig blev av, som det avlägsna minnet av något som en gång var. Aprils gård, och en värld full av minnen.
Ha en fortsatt glad påsk alla och envar. Eller: Cowabunga, dudes och dudettes.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”Scenen: Aprils gård (Teenage Mutant Ninja Turtles, 1990)”