Kristi sista frestelse (1988)

<- Visages d’enfants.
-> De sju samurajerna.

Regi: Martin Scorsese

Skildring av Jesus som människa och syndare – hans tvivel på sig själv och sina sinnen, konflikten mellan hans gudomliga kall och alla hans mänskliga egenskaper och hur han eventuellt föll för en av Satans frestelser. 

Jag vet ingen film om Jesus som är lika fascinerande och fängslande som Martin Scorseses Kristi sista frestelse. Det är en allvarlig och seriös behandling av ett skandalöst stycke teologisk ”fan fiction” där Jesus är mer människa än halvgud – men filmen är som en magnet av spännande frågor och den skimrar kalejdoskopiskt av sin mystik varje gång jag ser den. Det är en av de mest icke-ortodoxa religiösa filmer som gjorts, och just därför är det den mest välkomnande och demokratiska.

Det tog över tio år för Martin Scorsese att göra filmen, och när den väl var klar var den både en av hans bästa filmer och en av de mest kontroversiella någonsin. Hatkampanjerna från den kristna högern var när det begav sig så intensiva att de överskuggade allt som hade med filmen att göra. Den hade svårt att bli distribuerad, den kritiska uppmärksamheten dränktes i debatter och filmen gick lite mer än jämnt ut i intäkter.

Detta var alltså inte en sådan film någon vinner något på att göra. Men Scorsese, så djupt präglad av sin katolska uppväxt att han en gång erkände för Roger Ebert att ”jag vet att jag kommer att hamna i helvetet när jag dör”, hade gjort filmen för han varit tvungen att göra den. Den svarade på hans nyfikenhet och idéerna han var intresserad av; så fort han läste den kontroversiella boken av Nikos Kazantzakis visste han att han var ämnad att göra en film av den. Så nära honom själv låg berättelsen, och de gäckande frågorna som bodde i den – frågorna Scorsese grubblat sig blind på i hela sitt liv.

Den huvudsakliga frågan: Hur kunde Jesus vara Guds son och människa på samma gång? Hur löste han konflikten mellan den övernaturliga kallelsen och de simpla, basala, mänskliga drifterna? Hur kunde han veta? Vad gav honom styrka att vända ryggen bort från ett mänskligt liv, med fru och barn? Hur fann han modet att med vilje bli uppspikad på ett kors? Vi bär alla, på ett eller annat sätt, på bilden av Jesus inuti en perfekt och självklar idolbild där dessa frågor inte behöver svar. Men om han verkligen var en människa måste han ha haft fri vilja. Om han var en ung man bar han på drömmar och begär. För att dö för våra synders skull måste han också ha känt, och förstått, dessa synder. Den Jesus som dog på korset var en människa.

Kontroversen kring filmen hade blåst upp även om det bara hade rört sig om antydningar, perspektiv, själva tendensen att jämställa Jesus med en vanlig dödlig man; istället är Kristi sista frestelse som ett helt nytt, ”fiktivt” evangelium som går igenom flera av de avsnitt vi känner igen (Lazarus, vinet och fiskarna, månglarna i templet etc.) medan den lägger till ett par andra, mycket mer explicita sekvenser som skildrar Jesus begär och fantasier – i synnerhet slutet av filmen blev lågan på bensinen (resten av detta stycke får betraktas som en spoiler omöjlig att undvika). Där får Jesus en uppenbarelse från en mystisk ”ängel” medan han hänger på korset; ängeln ser ut som ett vackert barn och övertalar honom att avsäga sig Messias-rollen, kliva ner från korset och bilda familj med Maria Magdalena. En av filmens många frågetecken är om denna frestelse, som kommer direkt från Satan, är en ”hallucination” eller inte, och om han verkligen luras eller om han egentligen hyser sin synd från början.

Problemet, i ett nötskal: Eftersom han var människa, och människor per definiton är bristfälliga och fulla av synd, så kan inte Jesus ha varit perfekt heller. Mer specifikt: Också Jesus var en syndare.

Scorsese hade velat göra en film om Jesus hela sitt liv, men var tidigt rådvill efter att ha sett Pasolinis Matteusevangeliet (1963), vilken han tyckte var omöjlig att överträffa. Istället blev det en filmatisering av Kazantzakis roman, vilken låg på bolaget Paramounts bord år 1983; Scorsese hade tänkte sig en intim karaktärsstudie men budgeten gick överstyr (hans dåvarande kokainberoende kan ha haft ett finger med i spelet) och när nyheten nådde allmänheten kom protesterna genast, och Paramount ställde in hela projektet fastän både miljöerna och skådespelarna var klara.

Inför dessa tunga motgångar insåg Scorsese att om filmen skulle bli av så skulle han få halvera budgeten och göra en spartansk, närapå minimalistisk film på så lite pengar som möjligt, med så många lokala statister som möjligt och med så stor emfas som möjligt på de verkliga, Marrokanska miljöerna där han ville spela in.

Scorsese kom med andra ord att göra filmen som de gamla italienska neorealisterna gjorde sina filmer på 1940-talet; filmen kom därför att bli dubbelt personlig och ursprunglig för Scorsese – dels var berättelsen djupt knuten till hans katolska uppfostran, dels kom inspelningen och filmens visuella stil att bli en filmisk hyllning till hans italienska bakgrund.

Det finns något paradoxalt spartanskt också i valet av skådespelare. På samma sätt som de neorealistiska filmerna med stolthet använde skådespelare som var oprövade amatörer, många var överhuvudtaget inte skådespelare utan hamn- och fabriksarbetare, använde Scorsese amerikanska skådespelare som Willem Dafoe, Harvey Keitel, Barbara Hershey, Harry Dean Stanton och (allra märkligast) David Bowie (som Pontius Pilatus). Alla har dialekter och spelstil som helt sticker ut från alla typer av ”autentiska” ambitioner – ändå finns det något hedervärt i ensemblen, som tar sitt skådespeleri på största allvar och ständigt verkar göra teatral symbolik och representation av sina karaktärer, snarare än någon slags helt realistisk intimitet. I synnerhet den onödigt utskällda Harvey Keitel – vars Judas får en helt ny dimension i den här filmen – verkar tro att han står på en teaterscen. Men det är något med de avskalade miljöerna, och det enkla fotot, som matchar spelet.

Dialogen är också väldigt spartansk; saklig, opretentiös och omöjlig att missförstå. Det var Scorseses ständige manusförfattare Paul Schrader som bearbetade romanen till en serie mycket lämpligt avskalade dialoger, sakrala och torra som damm; det är så enkelt att man kan se humor i det. Som när Jesus förklarar för Judas att han måste dö på korset – ”Först säger du kärlek, sedan yxan, nu ska du dö” säger Judas upprört. ”Du kan aldrig bestämma dig!”

Idag tycks Willem Dafoe vara ett udda val i rollen som Jesus, men under den här tiden hade han just slagit igenom i Oliver Stones Oscarsvinnare Plutonen (1986) i en roll som hade en del Messias-övertoner så det är inte fullt så långsökt som man kan tro. Dessutom är han ohyggligt bra i denna svåra roll – Praktiskt taget spelar han bara en ung man som ser Gud tala till honom via outsagda tecken och instinktiva känslor; lika euforisk som han kan vara av kärleken han ser i människan, lika sorgsen över hennes smärta kan han bli och lika vredgad över hennes giriga själ. Ibland talar han själv med en röst som angränsar till högmod, vrede, elakhet. Ibland, som när han förvandlar vatten till vin, bär han ett vagt skrytsamt leende, lite som en rockstjärna. Han får också groupies och moraliska fiender – och många tror att han helt enkelt är galen, vilket aldrig blir en svår tanke att förstå.

Men det är inte berättelsen i sig som Scorsese intresserar sig för; den har berättats och åter berättats. Rastlöst passerar han passager andra Jesus-filmer aldrig skulle missa, inte minst finns varken början – jungfrufödelsen – eller slutet – återuppståndelsen – med. Det är Jesus tvivel och själsrannsakan som är i fokus. I början av filmen är Jesus en plågad man som lider på grund av rösten i hans huvud. Han vet att det är Gud, egentligen, men han är rädd – ”se in i min själ och rädsla är allt du ska se”, erkänner han för en av de troende i öknen – och vill, som den vanliga människa han är född som, tro att det är något fel, att han är galen eller besatt av Satan. Han känner begär till Maria Magdalena (en mycket intensiv och underberömd Barbara Hershey), men väljer att likt en utsatt son titta på medan hon ligger med andra män; han känner begär, men vågar inte ta steget. Något inuti, han vet inte vad, straffar hans tankar innan de blir handlingar. Hon älskar honom, men föraktar hans velighet. Hon verkar ana att han inte är alldeles mänsklig, och förbannar att han ändå inte kan rädda henne ur sin livsplåga.

Filmen utspelar sig i en oromantisk, hård Gamla Testamentet-värld där Jesus, liksom alla karaktärer, lever smutsiga och oglamorösa liv. I denna värld, där en vän är svår att komma över till att börja med, måste Jesus leva med sin tärande hemlighet på insidan. Men gradvis lär han sig behärska sina demoner och den plågande vissheten, att han förföljs av det allra mest övernaturliga, och han inser att saker bara sker när han öppnar munnen – genom vad som verkar vara slump sker händelser som egentligen är ödesdömda. När han träffar Johannes Döparen (Andre Gregory) sker det i ett flyktigt och till synes menlöst nu – men på mindre än en sekund vet de båda männen vilka de är; ”Det är jag som ska döpas av dig” säger Johannes och Jesus ler, för han är återigen överraskad av att hans steg tar honom i rätt riktning.

Jesus vet inte vad Guds plan är. Han är nyckfull, infallsrik, barnslig, osaklig och flängig; ibland direkt jobbig att ha att göra med. Den allra mest tålmodiga figuren i filmen är Judas; en allvarlig och seriös man, medlem av de anti-romeriska rebellerna och skickad av ledaren Saul (Harry Dean Stanton, som senare förvandlas till aposteln Paulus i en av många mystiska passager) att döda Jesus. Istället för att döda honom finner han sin nya bästa vän och han väljer att följa honom, övertygad om att revolutionen kan ske först när själen renats, därefter kroppen (för att ”bryta cirkeln av ondska”). Det finns en outsagd ironi i faktumet att Judas till slut blir den som i slutändan fäller dödskyssen till Jesus – men planen är uppgjord av dem båda, och han bär sin ödesdömda börda med huvudet högt.

Man behöver bara några gram av teologiskt intresse för att ramla in i långa samtal om den här filmen. Jag är själv inte religiös, men det är något med Scorseses djupt personliga tankegångar som smittar av sig. Scenerna i filmen är sammanlänkade med långa och långsamma passager som i slow motion låter oss stanna vid vissa bilder, inramade av den lysande fotografen Michael Ballhaus; långsamheten är en medveten strategi som skapar en hypnotisk rytm (i synnerhet med det ofta effektiva soundtracket av Peter Gabriel) och drar ut filmen till 164 minuter, en speltid som på något sätt känns mer värdig och matig för filmens budskap och vilja. Det ger också en film som (inser jag nu) har mer att säga än vad bara en text kan redogöra för. Genom vad som sägs och vad som inte sägs – och vad som visas och inte visas – skapas ett tvetydigt landskap av gåtor, paradoxer, filosofiska frågor, oväntade kontraster och ögonblick av hudlös, mänsklig själaplåga.

Man kan, och bör, se filmen flera gånger för att på allvar kunna överväga den. Det går säkert inte en vecka utan att jag funderar på vissa sekvenser i denna film – som när Jesus möter frestelserna i öknen, kanske filmens visuella och emotionella höjdpunkt. Jag undrar vad det där äpplet fullt av blod egentligen betyder. Det är en fråga som låter konstig för en som inte sett filmen. Till alla som sett den ställer jag dock alltid frågan. Jag skulle själv gärna vilja veta.

Visst kan detta sägas vara en direkt blasfemisk film – den är ju gjord enligt konstnärens, och inte kyrkans, vilja. Jesus blir här också en masochistisk och förvirrad man att ställa jämte andra osäkra och skuldtyngda masochister i Scorseses samlade verk – inte minst Robert De Niro i de centrala Taxi Driver (1976) och Tjuren från Bronx (1980). Scorseses kändaste filmer, vid sidan av de ohyggligt populära gangsterfilmerna han gjort – i synnerhet Maffiabröder (1990), Casino (1995) och nu senast The Wolf of Wall Street (2013).

De är underhållande, men ganska ytliga och långt ifrån så substantiella som de positiva omdömena ibland velat påstå. Personligen tycker jag om Scorseses mer personliga filmer, som de två nämnda De Niro-titlarna samt den totalt underskattade och förbisedda Oskuldens tid (1993) och Kristi sista frestelse. Det är hans fyra mästerverk, i min bok, och de jag ständigt återkommer till. Det är filmer där Scorsese uttrycker en masochistisk ådra som är plågsam men fascinerande.

Masochism och Jesus går ju hand i hand – för ett mer bokstavligt exempel, se The Passion of the Christ – men i Kristi sista frestelse är det bara en av flera spår som pågår samtidigt i en mycket fascinerande version av den mänskliga moralens kanske största berättelse. Eftersom det är ett nytt evangelium praktiskt taget, är filmen till sin natur vanhelgande. Men den får dig att se och lyssna, och den får dig att tänka. Den är, alltså, fullbordad.

FREDRIK FYHR

*

KRISTI SISTA FRESTELSE

Originaltitel, land: The Last Temptation of Christ, USA/Kanada.
Urpremiär: 12 augusti 1988 (USA).
Svensk premiär: 30 september 1988.
Speltid: 164 (2.44).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Willem Dafoe, Harvey Keitel, Barbara Hershey, Verna Bloom, Harry Dean Stanton, David Bowie, Juliette Caton, Andre Gregory, Roberts Blossom, Barry Miller, Gary Basaraba, Irvin Kershner, Victor Argo, Michael Been, Paul Herman, John Lurie, Leo Burmeister, Tomas Arana, Alan Rosenberg
Regi: Martin Scorsese.
Manus: Paul Schrader, efter romanen av Nikos Kazantzakis.
Producent: Barbara De Fina.
Foto: Michael Ballhaus.
Klippning: Thelma Schoonmaker.
Musik: Peter Gabriel.
Scenografi: John Beard.
Kostym: Jean-Pierre Delifer.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Cineplex Odeon Films.
Svensk distributör: UIP (35 mm, 1988), Svenska Filminstitutet (35 mm, 1994), Universal (2013, DVD).