0-2, Retrospektiv, Temarecensioner, Video, VOD/Stream

The Passion of the Christ (2004)

passion of the christ

2starrating

Regi: Mel Gibson

Jesus lidanden, med emfas på våldet.

Redan när jag var liten visste jag att det var något knepigt med Mel Gibson. Det fanns något desperat med filmerna han var med i. Till skillnad från alla andra filmhjältar hamnade han, hur han än försökte, alltid på rygg, eller på knä, eller fastbunden i en stol eller sänkt i vattnet med en sten. Han hade ett barnsligt sätt att tigga stryk på och när han fick det så stönade han gutturalt och lidelsefullt, nästan som om han tyckte om smärtan; en av mina tidigaste filmkritiska upptäckter kom i barndomen när jag upptäckte, och döpte, ”Gibson-gurglet”. Det som ungefär låter: ”Höuuwrruaaaurrrgggggh”.

Att The Passion of the Christ var hans stora drömprojekt är fullständigt logiskt. Gibson hade blivit en stenhård katolik på äldre dagar, men även religionen förutan så framstår Jesus lidelse som en nästan hisnande ultimat objekt för Gibsons egen patologiska masochism.

Det blev en gigantisk och, får man nog säga, tämligen oväntad succé. Fortfarande är The Passion of the Christ den mest inkomstbringande filmen som någonsin haft en R-stämpel (dvs. barnförbjuden i USA), och den har inte blivit utmanad förrän nu på sistone när American Sniper börjat knappa in på listan.

Hur man än hugger det så blev filmen berömd, populär och ökänd på grund av en enda sak: Våld. För gemene man ter sig nog The Passion of the Christ som den mest våldsamma film som någonsin gjorts. Filmen är i princip en enda utdragen tortyrscen där Jesus (Jim Caveziel) pryglas, misshandlas, blir korsfäst och lider med stort l. Det är en makalöst bisarr upplevelse, eftersom filmen till viss del (noterade jag när jag såg om den) är effektfull. Gibson är så besatt av att ta emot våld mot sin egen kropp att Jesus lidelse rent får något extremt sexualiserat över sig, och Gibsons perspektiv är så självcentrerat att publiken måste dela den. Våldet är filmat så att det tränger sig på publiken som ett slags (saddo-)sexuellt ofredande.

När det begav sig fick filmen kritik som slagit dövörat till. Kritikerna blev provocerade av att filmen var så våldsam, att Gibson inte intresserade sig för något annat än tortyren och att Jesus inte finns i filmen som profet eller människa.

Nu håller jag med om att The Passion of the Christ inte är en bra film – annat än som en oavsiktlig freakshow – men redan från det inledande citatet från Jesaja (”han var sargad för våra överträdelsers skull/och slagen för våra missgärningars skull/…/genom hans sår bliva vi helade”) står det klart att våldet i sig är den enda poängen med det vi ska se. Gibson har en nästan mytologisk relation till våld, och i korsfästelsen har han en märklig totempåle.

Och, visst, varför inte? Det är ofta i de mindre ortodoxa frågeställningarna som religion blir spännande – Det är sant, å ena sidan, att lidelsen inte har en stor plats i evangelierna och att budskapet med berättelsen om Jesus är att han levde och dog – exakt hur hade varit mindre viktigt, hade det inte varit för att han nu blev ”sargad” och korsfäst, vilket alla människor förstår måste ha varit en utdragen och vidrig process. Och, ja, enligt en viss (Gibsonsk) logik är det också ”viktigt” att minnas lidelsen i sig, det fysiska våldet mot Jesus’ kropp.

Det hade kunnat vara intressant. Det hade kunnat vara något i stil med Pasolinis Salo (1975) eller Hanekes Funny Games (1997). En saklig och realistisk film, en som knappast är underhållande eller rolig att se på. En film som gör ont att se, och som man helst skulle vilja slippa. Inramningarna talar för en viss autentisk heder som matchar en sådan film – På en liten budget filmade Gibson i med skådespelare som pratade arameiska, hebreiska och latin, aldrig med avsikt att dubba det till engelska. Att filmen blev så framgångsrik som den blev talar onekligen för en imponerande skicklig PR-mässig fingertoppskänsla. En sådan här film borde ha floppat som en udda kuriositet. Men om det nu var människors religiösa övertygelse, deras blodstörst eller nyfikenheten på all hype; filmen blev en monstersuccé.

Det är också en finesslös och skrämmande ful film som tar en intellektuell premiss (en Jesus-film med fokus på lidandet i sig) och gör den klumpigt ordagrann. Filmen jag spekulerade om, den av Haneke eller Pasolini, hade varit saklig, hård och realistisk. Det överväldigande problemet med The Passion of the Christ är att den är så otroligt romantisk.

Det enda som Gibson har en bra hand över är våldet. Jag minns att jag själv såg när den gick på bio och blev ganska drabbad; jag var arton, och hade en mer avtrubbad syn på våld än jag har idag, men det var svårt att inte påverkas av filmens insvepande kvalité: Våldet fetischeras i en sexuell orgie-logik; innan våldet, under våldet, efter våldet; handen med kättingen höjs som en fallos, Jesus ramlar ihop orgasmiskt innan han reser sig upp för nästa omgång; den sentimentala musiken och det konstanta användandet av slow motion, de ständiga närbilderna på äckliga detaljer och sättet Maria (Maia Morgenstern) och Maria Magdalena (Monica Bellucci) som hela tiden måste visas i ”reaction shots” där deras huvuden rycker till och blicken flackar i underdåniga ”jag kan inte tro att detta våldet är möjligt”-miner som blir väldigt repetitiva och osannolika efter ett tag.

Jag kom ut ur biografen övertygad om att filmen måste bestå av två timmar våld och sex minuter drama. När jag såg om filmen igen insåg jag att filmen har fler dramascener än man minns – och de är nästan ännu värre än våldet. Vi får diverse bibliska ”greatest hits” i menlösa flashbacks – Jesus predikan på berget, sista måltiden, Judaskyssen, etc. – som är ofantligt fula och plastiga visuellt. Scenerna ser ut som de billiga iscensättningarna i dokumentärer som brukar gå på Kunskapskanalen.

Filmen blev anklagad för att vara anti-semitisk, vilket jag kan förstå eftersom de judiska politikerna (liksom i de kristna skrifterna) är Jesus främsta antagonister. Jag tycker dock inte det finns något specifikt stereotypt ”judiskt” över dem – problemet är snarare att de är som tecknade filmskurkar. Jesus är som en blodig skyltdocka. Romarna är ryggradslösa varken eller-makthavare. Mel Gibson förstår bara filmklyschor, good guys vs. bad guys-logik, melodramatik istället för psykologi och våld istället för känsla. Det fungerade, till någon mån, när han gjorde Braveheart (1995) men här blir den förenklade Hollywood-traditionen löjlig och brukslös jämte projektets kolossala pretentioner.

Det blir outhärdligt våld, ja, men det blir det där man hela tiden anar regissören, fotografen, make up-teamet och ljuskillarna. Det blir McJesus, fast med hela slakteriet. The Passion of the Christ hade kunnat bli en ovanlig, och på sitt sätt bra och viktig, film. Mel Gibsons brister och laster – hans förälskelse i våld och hans oförmåga att tänka konstnärligt – gjorde den dock till en vulgär och bisarr film; både väldigt äcklig och väldigt självförhärligande; en serie extatiska utlösningar av blod, sevärt bara för beundrare av skräckkabinett och väldigt obskyra sexshopar.

FREDRIK FYHR